Jag tror att ALLA mammor som har fått barn med antingen snitt eller genom vaginal födsel får tvivel om sig själva och sina kroppar. Det är inte så konstigt för det flödar hormoner i kroppen efter en förlossning och det kan ta veckor innan det blir en normal nivå igen. För en del tar det mycket längre tid att få ett stabilt psyke än några veckor och då går det över till en förlossningsdepression.
Vi har ju gått och burit på våra barn i många månader och kroppen har tänjt ut sig till sitt allra yttersta för att efter förlossningen kämpa för att komma tillbaka. Saken är väl den att vi aldrig kommer se ut som vi gjorde innan första graviditeten. Det är inte samma kropp längre, den har förändrats både till något bättre men också till något som vi inte känner igen, något som vi inte gillar när vi tittar oss i spegeln utan kläder på. Det är bristningar, stora bröst som tänjer sig och blir slappare efter amningen är över, några kilon extra lite varstans där man aldrig haft det förut. Det är väldigt ovant att se sig själv på det viset, det är det för mig. Jag har bra dagar och dåliga dagar. Ibland trivs jag inte alls med min kropp och går och deppar över hur bra jag såg ut förut. Ibland skiter jag fullständigt i hur jag ser ut, jag har ju trots allt fått två fantastiska barn efter all slit min kropp har stått ut med.
Samtidigt som man ska bli sig själv igen efter förlossningen så är det 100% fokus på den lilla bebisen. Det gör att man inte kan landa riktigt och det blir en stress att ta hand om både bebisen och sig själv. Efter båda mina förlossningar så har båda barnen fått all min fokus de första dygnen. Jag tog mig bara tid för att duscha ensam i princip. När det hade gått en vecka så kom jag på mig själv att jag inte hade hunnit tänka igenom vad som faktiskt hade hänt. Jag hade blivit mamma. Mamma för första gången och mamma för andra gången. Hur gick det till? Jag hann inte tänka på någonting annat fastän jag behövde det. Jag behövde bearbeta förlossningarna och prata med barnmorskor, med Anton och med släkt och vänner. Hjärnan var en enda röra och jag fick prata av mig lite i taget. Än idag kan jag komma med frågor till Anton som handlar om förlossningarna för jag kommer inte ihåg allt som jag vill minnas.
Det är viktigt att inte glömma bort sig själv och sina behov även fast man har fått en bebis. Bara för att man är mamma (eller pappa för den delen) så betyder inte det att man inte ska tänka på sig själv längre. Det är viktigare skulle jag vilja säga för annars tror jag inte man orkar vara en förälder, sambo, gift eller sig själv.
Med tiden kommer både självförtroendet och självkänslan bli bättre för man lär känna sitt nya jag både psykiskt och fysiskt. Är man fortfarande inte nöjd och allt är i botten så finns det saker att göra åt det. Motionera är en av dem och det är behövligt och nyttigt för vem som helst. Jag mår mycket bättre av att röra på mig. Jag gillar att komma upp i puls och svettas ut alla negativa tankar jag har om mig själv. Det finns många olika former av träning så det är bara att välja och vraka och testa dem tills ni hittar en som passar er.
Det sorgliga för somliga som mig med allt det här är att det på sociala medier finns ”perfekta” mammor som har perfekta kroppar och mår så himla bra. Det gör att man mår ännu sämre själv. Jag mår iallafall skitdåligt när jag kommer in på ett Instagram-konto med en slimfit mamma som nyss fått barn men ser ut som en supermodell. Jag väljer oftast att aldrig gå in på det kontot igen eller slutar jag följa de personerna som får mig att sjunka. Ni borde göra detsamma för det finns så många andra personer att följa som ger en positiv energi istället. Det finns ingen perfekt mamma på några plan hur perfekta bilder ni än får se på dem. Att ens styrketräna under graviditeten som de ofta gör är inte möjligt för ens hälften av alla som är gravida. Jag kunde inte träna under någon av mina graviditeter för jag mådde illa, hade halsbränna, ryggont m.m. Öppna ögonen och tänk realistiskt. Tävla med er själva, inte med andra, vi ser olika ut av en anledning. Ingen kan se exakt likadan ut hur mycket man än skulle vilja. Sätt egna mål och ha inte för höga förväntningar på er själva. Det är inte lätt att vara en mamma, sambo/partner eller gift och sig själv samtidigt. Det är ett pussel fram tills man hittar alla bitar.
KRAM
Såhär klumpig och stor var jag några dagar efter förlossningen med James. Jag ser inte ut så idag men jag tycker ändå att jag har en lång väg kvar att gå. När fotot togs brydde jag mig inte om hur jag såg ut, jag hade ju fått mitt andra barn och det var det som betydde allt just då. Den stora gravidmagen var borta och bara det fick mig att känna mig smal igen…
Jag ser mer ut som på bilden nedanför men det är inte ofta jag ”klär upp mig” sådär. Jag sminkar mig absolut inte varje dag och håret ska vi inte tala om. Ibland lyckas jag få tid för att göra i ordning HELA mig och då blir resultatet såhär:
Kommentera