När jag var yngre (för ungefär 10 år sedan) så svimmade jag när jag slog mig hårt. Jag (eller min kropp, mestadels min hjärna) kunde inte hantera smärta så den la av och jag föll ihop. Det hände så pass ofta att jag lärde mig när jag skulle svimma så jag la mig ner bekvämt så att jag inte skulle slå mig haha! Jag har många minnen med gamla vänner och med min familj när jag har svimmat och ingen har trott på mig men som vanligt så kände jag direkt av vibbarna och förberedde mig för det obehagliga däckandet som jag inte kunde stoppa. Min smärtgräns var inte så hög på den tiden men den har blivit betydligt högre med åren.
Mina svimningar avtog sakta med tiden och idag måste jag få jätteont för att tuppa av p.g.a. smärta. Några trodde att jag inte skulle klara av att föda barn, att jag skulle svimma då också. Det trodde inte jag och det berodde mest på att jag litade på min kropp. Jag tror innerligt att det är nästintill omöjligt att svimma under en förlossning, särskilt i krystarbetet. Kvinnokroppen pumpar ju ut så mycket adrenalin så det finns inte på hjärnans karta. Jag klarade båda mina förlossningar galant. Jag tycker att jag hanterade smärtan så bra det bara gick, särskilt andra gången när det gick så fort att vips så var det dags att krysta. Jag födde fram båda våra barn utan bedövning (epiduralen jag fick under första förlossningen fick ingen effekt och andra gången så hann jag inte få någon). Det trodde jag aldrig att jag skulle klara av! Jag hade lustgas varje gång men den tar verkligen inte bort smärtan så det är ingen bedövning för mig, snarare ett uppehållsföremål. Man blir fokuserad på att andas djupa, fina andetag i masken så det blir hanterbart med vissa värkar. Andra värkar gör fördjävla ont och då vet jag att jag fick lite panik men jag tog mig igenom dem också tillslut.
Jag skrek inte av smärta på någon av förlossningarna. Jag var väldigt fokuserad på att bearbeta smärtan och fokusen vände jag så långt in i mig själv jag bara kunde. Ingenting annat i min omgivning skulle kunnat rubba det för mig. Anton säger att jag skötte mig jättebra och att jag var lugn och fin. Jag kan tänka mig att många förstagångspappor har värsta scenariot framför sig om hur mamman ska bete sig under förlossningen. De förväntar sig säkert det värsta, en skrikare! Anton blev nog lugn av att jag inte skrek utan att jag arbetade mig igenom mina värkar med andningen så mycket det gick. Jag tycker det är enklare att krysta tyst än när man gör ljud ifrån sig för ljud gjorde jag ifrån mig men det är konstiga ljud jag inte kan härma utan att vara inne i en förlossning. Kvinnans djurläte skulle jag vilja kalla det!
När jag låg och skulle föda Chloéy i väntan på igångsättning så hörde jag en mamma skrika mitt i natten när jag själv försökte sova. Kort därefter hördes ett barnaskrik. Då blev jag både rädd och lycklig. Rädd för att jag fick hemska tankar om hur min första förlossning skulle bli, lycklig för att jag var så extalterad över att få träffa Chloéy som låg i magen och det var inte alls långt kvar innan igångsättning (det visste jag inte då, det fick vi båda veta vid lunchtid dagen efter).
Min smärtgräns då, vad har hänt med den efter två förlossningar?!
Jo, jag tycker jag har en normal smärtgräns. Nästintill likadan som innan jag födde. Jag är kanske inte lika nojig för om jag får lite ondare så jämför jag med de värsta värkarna jag hade och då känns det oftast bättre för ingenting slår den smärtan. Jag får säga till mig själv att jag är en mes ibland som gnäller över små rivsår. I ärlighetens namn så kan ett störande och svidande litet sår vara värre än en förlossning. Det är en så pluttig smärta, nästan pinsam men den är så störande att man blir handikappad. Det låter överdrivet med den jämförelsen för att föda gör betydligt ondare men ni förstår säkert vad jag menar?
Jag har aldrig brutit några ben i kroppen och jag fasar verkligen för att det ska hända i framtiden för jag tror att det gör ondare att bryta ett ben i kroppen än att föda barn. Sådan smärtgräns har jag! Det finns en jämförande smärta man får höra när man ska föda barn. Det är någonting om att ”föda barn är som att bryta alla ben i kroppen eller att springa maraton”. För mig låter det fruktansvärt att bryta alla ben i kroppen, mycket värre än att föda ut en unge så skulle jag få välja så skulle jag föda ut en unge hellre än att bryta benen! Jag tycker en förlossning är väldigt ansträngande så jag förstår liknelsen med ett maraton men det är ändå inte jämförbart med hur det verkligen känns! Efter en förlossning tycker jag att det känns som att man har gjort värsta träningspasset och man får värk på ställen man inte visste fanns haha. Smärtan man känner vid värkarna och under krystarbetet måste upplevas för att förstås!
Sammanfattningsvis så har jag nog fått en högre smärtgräns efter att jag födde barn första gången och efter andra gången så blev den ännu högre. Jag ser mig själv som en mes fortfarande men jag vet att jag borde hylla mig själv för det fantastiska jobbet jag har gjort för att föda våra två underbara barn. Ingenting liknar den smärtan för den är förjävlig samtidigt som den faktiskt är underbar…
BILD FRÅN FÖRSTA MÖTET MED CHLOÉY:
BILD FRÅN FÖRSTA MÖTET MED JAMES:
Kommentera