SYMTOM
Humörsvängningar som bara den… Jag är nästan lite psykiskt störd för jag är så sinnessjukt trött på att vara gravid vissa dagar. Mina tankar är många och jag vet inte hur jag ska hantera den här sista och allra längsta väntan. Hela graviditeten gick i en väldans fart fram till vecka 36. Då stannade allt av och tiden har gått så långsamt.
Stel i händer och fötter. Jag vaknar med fingrar som behöver min hjälp att rätas ut och när jag ställer mig upp på mina fötter känns det som att dem är 100 år gamla.
Tätare toalettbesök. Det är värst under nätterna. Jag är uppe minst en gång per natt och ibland en gång tidigt på morgonen. Vissa dagar behöver jag springa på toaletten två gånger i timmen. Jag antar att bebisen trycker på lite extra då och det är nästan så att jag ligger eller sitter kvar där jag befinner mig för att jag inte orkar ta mig upp.
Stor och klumpig. Jag är som en sköldpadda som ligger på rygg och sprattlar med benen. Jag är tung och osmidig vilket jag inte är särskilt van vid för jag är helt tvärtom i min normala kropp. När jag sitter vid ett matbord och äter går magen emot så jag kan inte sitta så nära bordet längre vilket resulterar i att jag spiller mat på mig typ varje gång!
………
Igår kväll gick jag upp för vår trappuppgång för att sätta igång det hela. Tror ni något hände? Absolut ingenting. Allt var förgäves. Jag gick upp och ner 10 gånger, sammanlagt 20 gånger alltså. De sista 2 gångerna jag gick upp och ned var jag helt slut och flåset var som värst. Jag gjorde det iallafall och jag gick exakt så många gånger jag hade som mål att göra!
Jag känner att jag klagar väldigt mycket nu. Sorry för det men jag har inget positivt att förmedla nu. Hela mitt liv känns meningslöst och det känns så konstigt. Jag har ju Chloéy och Anton men jag är så begränsad så jag känner inte mig så lycklig över något. Allt blir nog bättre efter att jag har tryckt ut vår lilla/stora kille. Jag undrar hur stor han är nu. Tänk om han är jätte fet? Aj säger jag bara. Kan du inte vara lagom stor och väga omkring 3000 gram?
Du är iallafall hur välkommen som helst! Vi har haft allting förberett länge nu och vi har varit psykiskt förberedda tillräckligt länge. Det enda som saknas är lilla du som ska göra vår familj komplett. Jag kanske låter gnällig och arg men jag är så ivrig på att få se dig. Jag ska försöka njuta när du väl är här också så tiden inte springer iväg som graviditeten till största del gjorde. Snälla kom ut snart eller nu idag om du känner för det, jag är så redo för förlossningen, du anar inte!
PUSS
Kommentera