Varje dag som jag tillbringar med Chloéy kan jag inte undvika att tänka dödstankar. Det finns så mycket som kan döda ett spädbarn och jag är otroligt, överdrivet orolig. Hon är så hjälplös och oskyldig, hon kan inte skydda sig själv. Det måste Anton och jag göra men det går inte sitta som hökar över henne dygnet runt, då hade vi inte fungerat som en familj.
Det hjälpte inte att jag klippte henne i fingertoppen i förr går när jag skulle klippa naglarna för det fick mig att känna mig som världens sämsta mamma. Det har hänt några gånger att Chloéy har lyckats få sin snuttefilt över huvudet och varje gång har jag varit där och kunnat ta bort den men jag kan inte låta bli att tänka om det händer när jag sover och inte hör henne? Kommer hon kvävas då? Jag är orolig varje natt. När hon sover på dagarna kollar jag till henne var 10:e minut om det går och då kollar jag så hon har det fritt vid näsan där hon andas. Om jag inte har tittat till henne på en längre stund får jag lite lätt panik om det fortfarande är väldigt tyst inne hos henne, då får jag alltid en tanke om att hon har fått filten över huvudet och har kvävts. Jag brukar stoppa ner filten runt om henne så hon inte lyckas få över den nu när jag vet vad hon kan göra men de första gångerna blev jag förvånad och tänkte att det var en engångshändelse.
När jag lägger Chloéy på golvet i sitt babynest är jag rädd för att någon ska trampa ihjäl henne. När jag lägger henne i mitten av vår stora säng är jag rädd för att hon ska rulla utanför även fast hon inte kan göra det ännu. Jag är rädd för att någonting ska flyga in i hennes mun så hon sätter i halsen. Jag är rädd för att vi ska tappa henne i trapporna vi går i för att komma upp och ner till och från lägenheten (det värsta hade varit om någon annan skulle tappa henne även om det inte är med mening men det hade gjort väldigt ont i mammahjärtat om någon annan var orsaken till att Chloéy blev skadad svårt eller till och med dör). Jag är rädd för att någon ska sno henne när vi är på stan och vi ställer vagnen någon meter ifrån oss (särskilt Anton gör så men då går jag fort och tar tag i vagnen igen). Det finns så mycket som kan hända och det är väldigt meningslöst att vara orolig för det för jag kan inte leva i skräck för att något kommer hända henne. Det jag kan göra är att göra mitt bästa angående säkerheten här hemma, att jag är uppmärksam på när hon lär sig nya saker som att rulla över från rygg till mage och att ge henne vägledning och råd när hon blir äldre så hon förhoppningsvis inte hamnar i de värsta fällorna som livet har att erbjuda.
Jag har skrivit ett inlägg om hur Anton och jag är som föräldrar. Där skrev jag att vi är väldigt lugna, det är den bilden många andra får av oss men nu när jag skriver det här inlägget känns det verkligen inte så och ni får säkert inte känslan av att vi är det heller. Vi hanterar nog jobbiga situationer väldigt lugnt skulle jag vilja säga men lugn är jag kanske inte. Det är Anton som är mer lugn än mig just nu. Läs det inlägget om ni inte redan gjort det:
http://blogg.alltforforaldrar.se/mammaochpappablogg/2015/10/03/hur-vi-ar-som-foraldrar/
Kram från en överbeskyddande mamma!
Kommentera