Det är den tredje dagen i rad det har varit klarblå himmel fram tills nu då molnen har kommit fram i Småland. Jag har solat en del precis utanför vår lägenhet för där har vi gräsområde men jag har inte kunnat sitta ute så länge för det har blivit för varmt. Jag vill så gärna åka och bada men Anton jobbar hela tiden nu så jag kommer ingenstans. Det är alger i den närmsta sjön så den går inte bada i och om jag ska till en riktig badplats får jag cykla i minst 25 minuter och jag har inte krafter till det i den här värmen. Anton och jag var nere och satt vid sjön (där det växer alger) och åt kulglass innan och sedan mötte vi upp min äldre lillebror som kom från en spelning i Göteborg så han stannar 1 natt till. Det är skönt att jag inte sitter själv och hänger i lägenheten iallafall, för imorgon kommer min andra lillebror som sagt.
Jag har vissa händelseförlopp som jag inte vill ska ske under och efter förlossningen som gör mig stressad emellanåt, vissa är väldigt små saker och andra väldigt överdrivna men jag tänker att vad som helst kan hända även fast det är väldigt ovanligt med en del saker, men man kan ju faktiskt vara den personen av 1 miljon andra som får en ovanlig åkomma…
1. Det värsta som kan hända för mig är att jag dör på grund av inre skador som har med livmodern och annat att göra efter att barnet är förlöst. Om allt inte drar sig tillbaka så kan man börja blöda OCH förblöda. Tidigt i graviditeten pratade jag med Anton och frågade honom vad han skulle välja om han var den personen som var tvungen att bestämma om läkaren skulle rädda mig eller barnet om ett sådant beslut var tvunget att tas. Han skulle välja mig sa han och det är skönt att veta för det vill jag att han gör också. Jag vill inte förlora mitt liv som jag har levt i 21 år snart mot ett nyfött barns liv som inte vet vad ett liv är för något. Ett nyfött barn känner man inte, jag har däremot vuxit och blivit stor, jag har en personlighet som har vuxit fram till den jag är idag och det går inte ta tillbaka mig eller göra om mig. Man kan alltid göra ett nytt barn, och ja alla barn har sina egna egenskaper osv (men de har ännu inte visat sig eftersom det är så tidigt i deras liv). Men för mig är det inte värt att dö för någon man inte känner. Nu har jag inga barn ännu och vet inte hur starkt band man känner till sina nyfödda, okända barn men jag förstår att det är väldigt starkt och att ni som redan är mammor tycker annorlunda. Jag är väldigt rädd för döden och att mina nära och kära ska dö av olyckor, för tidigt i livet, jag kanske är självisk men det tycker jag att man behöver vara för att överleva i vårt tuffa samhälle!
2. Jag är rädd för att behöva göra akut kejsarsnitt. Akut är akut och den bild jag har av det är att jag ligger i en sjukhussäng och väntar på att förlossningen ska dra igång men utan resultat, sedan kommer en sköterska in och kollar värdena på bebisen och mig och får plötsligt bråttom. Nästa sekund är det flera sköterskor i samma rum och en läkare som säger att de måste förlösa barnet med akut kejsarsnitt, annars kommer barnet dö. Låter det för dramatiskt? Jag tycker det låter realistiskt men det är väl för att jag har det scenariot i mitt huvud. Det kan hända som många andra saker. Jag vill inte bli bedövad från magen och neråt och vara det i många timmar efter barnet har kommit. Jag vill inte känna mig handikappad och inte kunna ta hand om vårt barn fullt ut. Jag vill inte gå med ett sår på magen som kan bli infekterat om jag sköter det dåligt. Nej jag vill inte göra kejsarsnitt. Idag kan havande kvinnor välja att göra kejsarsnitt istället för att förlösa vaginalt och det valet är de säkert helnöjda med men jag är helnöjd om allt får gå sin naturliga väg. Har kvinnor på medeltiden och längre tillbaka klarat av att föda vaginalt utan någon bedövning klarar jag det, jag försöker iallafall att tänka så även fast det förmodligen gör jävligt ont när jag ligger där om två månader ungefär. Det ska göra ont att föda barn. Vill man ha ett barn får man räkna med det.
3. Att barnet är livlöst och döende när jag har krystat fram det är också en av mina rädslor. Det skulle kännas så meningslöst för mig att jag och Anton har skapat en person som jag har burit på i 9 månader och som vi tillsammans har väntat på (väntat på med många andra) och att den sedan skulle komma ut död och inte klara sig skulle vara bedrövande. Jag tror alla vill höra deras första skrik direkt när de har kommit ut eftersom det är en försäkran på att barnet lever. Vissa barn skriker inte det första de gör för att det behöver rensas i luftvägarna, de kan även ha väldigt låg puls så de inte orkar få ut något ljud. Alla föräldrar vill såklart ha en frisk unge och det vill Anton och jag också. Jag hoppas vår lilla tjej tar i allt hon har när hon tittar ut!
4. En annan liten sak jag tror jag är rädd för (jag säger tror för jag vet inte om det räknas som en rädsla) är att få stora bristningar. Speciellt en bristning upp till analen, det är det absolut värsta! Det är nog ovanligt att man inte får några bristningar alls, men jag vill hemskt gärna inte behöva sys ihop där nere. Jag vet hur det är att ha problem att gå på toaletten, tänk vilka problem man får om man har stora sår och hur fan gör man om man nu spricker hela vägen upp. Hur ska jag kunna gå på toaletten? Att kissa när det svider är inte heller särskilt skönt och då är duschen en lösning men det gör ändå ont när man är öm och har sår och man kan inte sätta sig och skita i duschen heller. Jag var på apoteket i början av veckan och pratade med en apotekare om salvor man kan köpa för att smörja sig där nere efter en förlossning för att mjuka upp och håller sig fuktigt hela tiden. Hon sa att det inte finns några speciella krämer till det men jag hade redan kollat in hyllorna innan jag frågade om råd och hittat olika salvor och oljor. Jag ville mest ha hjälp med vilken av dem som skulle vara bäst och tillslut fick jag med mig två stycken. En av dem är en intimtvätt och den andra en intimcreme som svalkar mer än vad en olja skulle göra. De återfuktar båda två så jag hoppas de kan hjälpa mig lite på traven när allt ska läka ihop.
5. Jag hoppas inte att min mentalitet blir crazy bananas efter förlossningen. Att bli deprimerad efteråt är väldigt vanligt men man kan också få psykos och stöta bort barnet för att man inte vill ha det. Det måste slå slint i hjärnan på något vis om man har gått igenom en hel förlossning och inte vill ha det barn som man kämpat för men det kan hända. Att må psykiskt bra innan man föder eller ens tänker på att göra ett barn minskar nog chanserna stort för att få något allvarligt för psyket är så krångligt. Mår du dåligt redan innan du ska genomgå en så stor grej i ditt liv tror jag det blir överväldigande för hjärnan som inte hänger med och då kopplar den ihop fel där uppe och resultatet blir depression, psykos och liknande diagnoser. (Det finns bra hemsidor att läsa om detta där certifierade läkare skriver mer exakt vad som händer och personer själva berättar hur det var när dem hade det ena och det andra. Jag spekulerar mest nu när jag skriver efter vad jag tror och lite efter vad jag läst.)
En depression efter förlossningen är svår att komma ifrån känns det som. När barnet väl är ute ska kroppen anpassa sig till sitt normala tillstånd igen och då är det i princip hormonkrig. Jag har läst att på dag tre efter förlossningen brukar mamman känna den första ”smällen” av hormonerna. Det är då man blir jättegrinig utan anledning och allt blir jättejobbigt. Det måste vara svårt att hantera alla känslor man har under de närmsta dygnen så det är inte så konstigt, sedan är det några som kommer in i en riktig depression i samband med detta och då är det svårt att njuta av den första tiden med barnet. Jag är nyfiken på att själv få känna hur det är för mig efter förlossningen, det jag har skrivit nu är vad jag tror och senare kan jag av egen erfarenhet konstatera hur det verkligen känns för just mig och det är väldigt individuellt.
6. En sista grej som ingen vill (tror jag inte iallafall) ska hända under förlossningen är att man skiter på sig. Jag gick och tänkte mycket på det för flera månader sedan men nu är jag inte alls orolig för jag har läst att om du nu skiter på dig gör du inte det i samband med att barnet kommer ut för då blockerar bebisen den vägen så det inte kan komma ut någon avföring samtidigt. Det är en fiffig funktion för att barnet inte ska få avföring på sig för det är massor av bakterier. Ni som är oroliga, liksom jag, borde därför inte vara det. Om du skiter ner dig gör du förmodligen det innan barnet kommer, i samband med en annan krystning eller skiter du inte ner dig alls. Och det är normalt att känna sig skitnödig utan att man behöver gå på toaletten, det är ett tecken på att barnet snart kommer så håll inte emot, gör tvärtom, tryck på!
Kram
Kommentera