Nej det här är ingen reseblogg, tipsblogg, matblogg. Det här är en huller-om-bullerblogg. Jag skriver om precis vad jag vill. Älskar mitt jobb, som mer känns som en hobby än som ett arbete, har en underbart härlig liten familj bestående av en väldigt viljestark tjej, Pennan, 5 år, pappa M, min man, men som inte alls vill vara med i den här bloggen och så jag. Jag fyller mina dagar med familjeliv, jobb, resor, event, mingel, vänner, bara-mig-själv-tid, makeup och gummistövlar. Jag är väldans förtjust i att resa, läsa, skriva, fotografera, organisera, arrangera, fixa, projektleda och dansa. En dag ska jag skriva en bok, så det så. [email protected] Häng gärna med mig på Instagram @feliciageire

Så otroligt glad att jag lever

Status: Så otroligt glad att jag lever. Så otroligt glad över min cykelhjälm. Så otroligt glad över människor som bryr sig.

Jag tänker ”grönt, cykelbanan, trafiklyset visar grönt. Jag måste skynda mig över så jag hinner”. Nya cykelbanan är krokig, konstig rondell, väldigt dum. Jag har stört mig på den många gånger, först över en, stanna, vänta på nästa gröna lyse, zick zack. Bilar från alla håll. Men jag tänker ”grönt” och cyklar. Ser inte lastbilen, den stora, som kommer från höger. Ser inte. SER! Tvärnitar! I min värd är lastbilen fem centimeter från mig. Lastbilen ser inte. Kör vidare. Cykeln stegrar sig, bakifrån, så där som den gör när man tvärnitar och inte har bakbroms. Cykeln gör en volt. Jag flyger upp, fram. Ja eller så glider jag bara, men i min värld flyger jag. Duns. Först benen, sen händerna, sist huvudet. Ingen stor duns alls. Men dock en duns. Lastbilen kör vidare. Han kanske inte såg. Jag hör bilar som tvärnitar, öppnar dörrar, springer ut. Jag ligger kvar. På något sätt så tar det en liten stund innan polletten trillar ner. Men ingen gång hinner jag tänka att bilarna efter kanske kommer köra över mig, för då kanske jag hade försökt att kasta mig upp och fly. Men inga bilar kommer, för det är de bilarna som har tvärnitat. Som såg. ”Hur gick det ropar de två killarna som sprungit ur sina budbilar” och ”åh nej den här dummar korsningen” från en kvinna som hastar över övergångsstället. Jag vänder mig från mage, till rygg, och sätter mig upp. Svider på benet, händer. Men inget mer. Inget mer. Inget ont. De frågar igen. Vill försäkra sig. Jag tänker ”vad fint att ingen bil tutar argt, fast hela rondellen står still”. Alla respekterar. Låter mig ta ett par minuter. Den ena killen hjälper mig upp. De plockar upp min handväska som ligger ute i körbanan. Min matpåse som ligger mosad en bit bort och ställer vid min cykel, som någon rest upp. ”Tack snälla!”. Det rör sig igen. Killarna hoppar in i sina bilar. Jag går över övergångsstället med min cykel och kvinnan, vi fortsätter prata. Rondellen är i gång. Jag tänker att alla människor, i alla bilar säkert tittar. Fast vad gör väl det.

Det är var ju egentligen ingenting. Inte ens ett skrubbsår. Men det var någonting för mig. Lite förvirrad. En del tankar. Och en otrolig tacksamhet. Det känns så fint i hjärtat att jo, folk bryr sig, fast jag läst på sociala medier att alla slutat med det. Det har de inte. Inte alla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *