Nej det här är ingen reseblogg, tipsblogg, matblogg. Det här är en huller-om-bullerblogg. Älskar mitt jobb som mer känns som en hobby än som ett arbete, har en underbart härlig liten familj bestående av en liten men väldigt viljestark tjej, Pennan, 4 år, pappa M, min man, men som inte alls vill vara med i den här bloggen och jag (så skulle det kommit något coolt här, typ om mig själv). Jag fyller mina dagar med familjeliv, resor, event, mingel, vänner, bara-mig-själv-tid, makeup, gummistövlar och träning (hade jag önskat att jag kunnat skriva men nej då ljuger jag). Jag avskyr att träna. Så vad avskyr jag inte då? Jag är väldans förtjust i att resa, läsa, skriva, fotografera, organisera, arrangera, fixa, projektleda och dansa. En dag ska jag skriva en bok, så det så. mammaistan@hotmail.se Häng gärna med mig på Instagram @mammaistan12

Annons

Så otroligt glad att jag lever

Status: Så otroligt glad att jag lever. Så otroligt glad över min cykelhjälm. Så otroligt glad över människor som bryr sig.

Jag tänker ”grönt, cykelbanan, trafiklyset visar grönt. Jag måste skynda mig över så jag hinner”. Nya cykelbanan är krokig, konstig rondell, väldigt dum. Jag har stört mig på den många gånger, först över en, stanna, vänta på nästa gröna lyse, zick zack. Bilar från alla håll. Men jag tänker ”grönt” och cyklar. Ser inte lastbilen, den stora, som kommer från höger. Ser inte. SER! Tvärnitar! I min värd är lastbilen fem centimeter från mig. Lastbilen ser inte. Kör vidare. Cykeln stegrar sig, bakifrån, så där som den gör när man tvärnitar och inte har bakbroms. Cykeln gör en volt. Jag flyger upp, fram. Ja eller så glider jag bara, men i min värld flyger jag. Duns. Först benen, sen händerna, sist huvudet. Ingen stor duns alls. Men dock en duns. Lastbilen kör vidare. Han kanske inte såg. Jag hör bilar som tvärnitar, öppnar dörrar, springer ut. Jag ligger kvar. På något sätt så tar det en liten stund innan polletten trillar ner. Men ingen gång hinner jag tänka att bilarna efter kanske kommer köra över mig, för då kanske jag hade försökt att kasta mig upp och fly. Men inga bilar kommer, för det är de bilarna som har tvärnitat. Som såg. ”Hur gick det ropar de två killarna som sprungit ur sina budbilar” och ”åh nej den här dummar korsningen” från en kvinna som hastar över övergångsstället. Jag vänder mig från mage, till rygg, och sätter mig upp. Svider på benet, händer. Men inget mer. Inget mer. Inget ont. De frågar igen. Vill försäkra sig. Jag tänker ”vad fint att ingen bil tutar argt, fast hela rondellen står still”. Alla respekterar. Låter mig ta ett par minuter. Den ena killen hjälper mig upp. De plockar upp min handväska som ligger ute i körbanan. Min matpåse som ligger mosad en bit bort och ställer vid min cykel, som någon rest upp. ”Tack snälla!”. Det rör sig igen. Killarna hoppar in i sina bilar. Jag går över övergångsstället med min cykel och kvinnan, vi fortsätter prata. Rondellen är i gång. Jag tänker att alla människor, i alla bilar säkert tittar. Fast vad gör väl det.

Det är var ju egentligen ingenting. Inte ens ett skrubbsår. Men det var någonting för mig. Lite förvirrad. En del tankar. Och en otrolig tacksamhet. Det känns så fint i hjärtat att jo, folk bryr sig, fast jag läst på sociala medier att alla slutat med det. Det har de inte. Inte alla.

Annons

Älskade vänner i Västervik

M kom hem en dag när jag var gravid med Pennan och berättade att grannarna mitt emot också väntade barn. Så ringde de på en dag, och ville ha råd om en skada på sitt golv (min man satt i bostadsstyrelsen då). Sedan den dagen började vi springa ut och in hos varandra. Vi hängde mer eller mindre alltid. Så kom tjejerna och vi hängde ännu mer. Början på världens finaste vänskap. Men så flyttade de tillbaka till pappans hemstad i Västervik. Och nu försöker vi hålla ihop vår fina vänskap genom att ses i gudomliga Västervik i alla fall en gång om året. På sommaren.

20160723_145713

Jag har hängt upp små överraskningar till tjejerna i plommonträdet. Och gömt hemligheter i trädgården. Det blev skattjakt.

20160723_183043

Jag uppvisade en fantastisk parkering utanför ICA Maxi

P7240129

Världens största glass nere vid hamnen

P7240132

P7240141

P7240143

P7240148

Annons
Annons

Semester från allt

Oj för första gången i mitt liv tror jag, så tog jag semester från ALLT. Vanliga jobbet (jobbat max 5 timmar på semestern) från mina bloggar, både denna och Lifebyluxe.se, Luxe Event, Hjältegåvan, Bostadsrättsföreningen och Trädgårdsföreningen. Jag har liksom bara varit. Visst vi har vi flängt hit och dit. Men jag har inte jobbat. Så otroligt skönt och behövligt. Och för första gången i mitt liv så tog jag hela 4 veckors semester, kanske var lite i längsta laget. För sista tre dagarna satt jag dag och natt och gjorde pärlplattor i form av engelsk konfekt, kakor och andra roliga mönster och då sa M

– hmm kanske dags för dig att gå tillbaka till jobbet nu.

Ja sant.

Så nöjd att vara tillbaka. Jag fullkomligt älskar att jobba.

Men semester är fint.

Tänker jag ska dela med mig av alla ställen vi var på i olika inlägg

Först ut var Höör, och det är verkligen INGEN plats jag rekommenderar för någon, ja förutom skånes djurpark då, som är helfint. Men Höör i sig tycker jag är en urtrist stad. Sömnig, tråkig och ganska ful. MEN min kära far bor där, och där han bor och det underbart vackert, med skogsträdgård, planeringar, ängar, fruktträd, åkrar.

P7190002

P7190022Min lillebror med sin lilla Lykke

P7190029 P7190030

P7190043

P7170243

P7180283Lycka i en stor klubba på skånes djurparkP7180286

P7180291Ammar sälar?

 

 

Annons
annons