Tänkvärt

Jag har hittat det!

Såhär är det. Jag har aldrig haft något som jag har varit bra på att göra, aldrig haft någon hobby eller så.

Min halvsyster tränade handboll ( det här är för många många år sen) så mamma och Per tyckte att jag också skulle prova det. Jag var med några gånger, var till och med med och spelade någon match. Men det var inget för mig. Till slut slutade jag gå, faktiskt mest för att det gick ett bra program på tv precis när träningen var( oengagerad, javisst!)… Träning eller sport överhuvudtaget är något som aldrig intresserat mig och jag har aldrig varit bra på det heller.

Jag tycker att alla runt omkring mig har haft sina intressen, sånt som dom varit så bra på. Några exempel är:

Syster Camilla, hon är en äkta konstnär. Hennes teckningar/målningar ser ut som bilder från en kamera!

Syster Kim är grym på att spela trumpet. Synd att hon blev sjuk till dopet så hon inte kunde spela då.

Bror Tobbe, han är också otroligt bra på att rita. Jag kommer fortfarande ihåg hur avundsjuk jag var på det.

Syster Nathalie är en väldigt bra fotograf! Otroligt fina kort tar hon.

(Nu när jag skriver det här kommer jag på att ingen av dom gör det här som dom är bra på, längre. Varför inte?)

Men jag har som sagt aldrig haft något.

Tills nu.

När jag blev mamma och föräldraledig så började jag laga maten(innan var det mest P som gjorde det), och någon gång då och då bakade jag. Sen vet jag inte riktigt när och hur men jag började gilla bakning mer och mer. Nu skulle jag kunna baka varje dag för jag tycker att det är så kul och jag är bra på det! Smakar bra gör det(oftast) och jag brukar bli nöjd med utseendet när jag dekorerar.

Äntligen har jag hittat det JAG är bra på, det tog bara 28 år ungefär 😉

Men nu är jag nyfiken på vad DU är bra på!

Båt

 

Det här med sömn

Sömn. Ett ganska laddat ord (om du frågar mig), speciellt för småbarnsföräldrar. Dom som inte får sova så mycket är ”avundsjuka” på dom som får. Det finns massor av metoder för att få sina barn att sova och får man inte sova kan man bli knäpp.

Jag vet! För jag har varit där.

Jag har alltid tagit barnen på nätterna när dom vaknat, jag har inte haft en möjlighet att ta varannan natt för min sambo börjar jobba mitt i natten(klockan 3,4), fast å andra sidan skulle han ändå inte vakna av gråten och om jag ändå är vaken kan jag ju lika gärna ta det.

När Robin var bebis somnade han antingen när han fick mat, eller så fick vi köra honom i vagnen över tröskel eller gupp för att han skulle somna. Sen när han blev äldre har han velat att någon skulle ligga bredvid i sängen. Nu har han ganska länge kunnat somna av sig själv på kvällen iallafall, men han vaknar ofta på nätterna. Inte alltid av att han är rädd eller drömt något, det är nog mest en vana nu skulle jag tro.

Jennifer, hon har kunnat somna av sig själv ibland, ibland somnar hon när hon får mat, ibland somnar hon i famnen och ibland somnar hon på mig när jag ligger i soffan. Hon sover bra på nätterna, det är ganska ofta hon sover hela nätterna, dvs runt 8 timmar utan att vakna för mat. Men ibland vaknar hon 2-3 gånger/natt. Fast hon är ju ändå så liten än, så jag är oerhört tacksam för hennes bra nätter.

Ibland på dagarna när hon inte vill sova, då kan det se ut såhär:

sömn

Då kan det ibland fungera att nynna eller sjunga för henne. Jag har två låtar jag brukar variera mellan, det är Sov i ro och så är det Hush Little Baby.
Har du några visor du sjunger för ditt barn?

10 tecken på att du är en småbarnsförälder

♥ Om någon säger åt dig att du har spya på axeln, kollar du ner och ser att det är precis så. Sen fortsätter du samtalet, precis som vanligt.

 

♥ Du går runt och sjunger på barnlåtar. Visst är Babblarnas låt riktigt bra?!

 

♥ Du vill piffa upp dig en dag och bestämmer dig för att sminka dig. Du känner dig riktigt fräsch. Tills du kommer hem på kvällen och ser att du glömde mascaran på ena ögat.

 

♥ Och consealer under det andra.

 

♥ När du fyller år får du numera presentkort på affärer som inte har barnkläder, så att du måste köpa kläder till dig själv.

 

♥ Du brukar amma samtidigt som du svarar på alla fyraåringens frågor, läser tidningen Mama, äter frukost och diskar. Utan problem.

 

♥ Förut spenderade du dina fredagskvällar ute på krogen. Nuförtiden sitter du i soffan framför en film. Och sover.

 

♥ När du för första gången efter förlossningen ska ut med kompisarna och festa gör du dig ordning och känner dig riktigt fräsch! Tills du kommer hem och ser att du har intorkad spya/snor/bajs på byxorna.

 

♥ Nu för tiden kan du alla repliker utantill, till Lejonkungen.

 

♥ Du sitter i soffan och kollar på barnprogram. 3 timmar efter att barnen gått och lagt sig.

 

”Vi flyger över kullarna, sträck ut armarna och följ med!”

 

Men framför allt så växer ditt hjärta för varje framsteg, ord, pussar och kramar du får av dina små älsklingar!

småbarnsförälder

Ett öppet brev till en ny mamma

Kära Mamma,

Du blir galen snart och du är rädd att någon ska få veta. Du är trött och nervös och sliten, men du är också kär. Det är en ny sorts kärlek; en glimrande diamant av något du inte hade någon aning om tidigare.

Såhär är det. Den här kärleken gör att du aldrig kommer sova igen.

Den här kärleken gör att du hör små fotsteg i hallen på natten, med dörren till barnkammaren öppnad.

Kärleken som stängde badrumsdörren i går kväll så du kunde ta ett bad; bara det vita ljuset och de blöta kaklet var kallt och varje gång du försökte schamponera håret, hörde du ett litet gråt som antagligen inte var på riktigt.

Det här är kärleken som kommer döda dig.

Det känns så, eller hur? Det känns som att du aldrig kommer klara av att vara mamma. Aldrig att du kommer klara av den brännande känslan. Det känns som du har tagit dig vatten över huvudet, för du har aldrig älskat något så mycket förut som gjort att du är rädd att stänga dina ögon.

Du är rädd att lägga ner ditt barn och lämna rummet. Den stora spjälsängs madrassen är så stor, som ett stort kallt hav av plats, och ni två var ju så varma tillsammans, förut. Du är rädd att somna bredvid honom också. Så många saker som skulle kunna gå fel, bara av att mysa ihop sig i sängen på kvällen. Du hade ingen aning om att lakan och mjukhet och sömn kunde vara så hotfulla.

Du är så trött så du ser stjärnor. Du upptäcker en vidrig, pornografisk kärlek för kaffe och tysthet och speciellt för tupplurar. Du upptäcker att du kan inte bli rörd av din man på kvällarna, inte nu, inte när du har en ny kärlek och du har inget annat kvar inuti dig förutom en hotande panik som kan brista närsomhelst. Inte när dina skrämsel reflexer är så nära. Inte när du är så ömtålig, du kan gå sönder om han försöker trösta.

Om du går sönder, vem skulle vara vaken hela nätterna, rädd för skuggorna? Vem skulle hålla ditt lilla mirakel precis rätt, vem skulle älska och lukta på honom? Vem skulle kolla på honom utan att kunna sluta när han sover i din famn? Vem skulle skutta ur sängen, med hjärtat i halsgropen och fingrarna bortdomnade, störtandes genom hallen vid minsta lilla ljud av hans gråt?

Shh, mamma. Det är OK. Det är bara så att din kärlek har börjat leva och du har aldrig varit såhär behövd förut. Du har aldrig varit så här räknad med och du har ingen aning om du är så tillräckligt bra som ditt barn behöver. Du vet inte att livet som förälder inte alltid kommer kännas såhär, att ditt barn kommer äta och sova utan dig någon dag, förr eller senare. Du vet inte djupet på dina förmågor, hur du är kapabel av häpnadsväckande prestationer av att offra dig, mod och vilja.

Under hela ditt liv, har du inte haft en aning om att du är kapabel att ta hand om ett liv. För ingen har ju lärt dig att ta hand om ditt. Så länge du kan komma ihåg, har människor försökt forma dig och förstöra dig, ändra dig och få dig att ändra åsikter. Dom har försökt få dig tro att du är för tjock, för tråkig, för dum, för snuskig, inte tillräckligt sexig och att din sexualitet är en synd. Dom har fått dig att skämmas att uttala vissa delar av din kropp. Dom har kallat dig massa namn och nedvärderat dig, hållit upp en tavla, ett ouppnåeligt mål framför dig och sagt åt dig att kämpa för det. Dom har sagt åt dig att om du är tillräcklig, skulle du vara smalare, sötare, och mer eftertraktad. Du skulle vara tystare och mindre och sötare. Om du skulle vara tillräckligt bra skulle du vara mer som dom sa åt dig att vara.

 Du hade ingen aning, att din kropp var ett mirakel, att du kunde gro något så perfekt inuti dig. Att, i forsande smärta och blod, kunde du förlösa hal, perfekt oskuldsfullhet och skönhet. Att du hade honom inuti dig hela tiden. Du behövde inte vara sötare, du var Gud, hela den här tiden.

Vilken insikt, eller hur?

Hur ska du kunna vara Gud när du var en inte-tillräckligt-bra, ful, fet, misslyckad tjej bara några dagar sen? Hur ska du kunna vakna varje morgon och veta att du är den enda som är ansvarig för den vackraste varelsen som andas luft, när du bara är du? Hur ska du kunna göra den här perfekta lilla människan glad, frisk och blomstrande, när du inte ens kunde tolerera dig själv i spegeln?

Jag vet inte hur jag ska förklara det här för dig, men du kommer göra det och du kommer vara helt underbar. All skönhet och kapacitet du förväntar av dig själv, nu när du är mamma? Vi har sett det i dig hela tiden. Det är därför vi är dina vänner, din man och systrar och beundrare. Det är därför vi ringer dig bara för att prata. Därför vi uppmuntrar dig när du skriver och sjunger.

Vi visste att du var fantastisk, även när du inte visste det själv.

Du vet att det är så nu, även fast du kämpar med det.

Du vet att du kan hantera det här, att du kommer klara det. Du har inget val, så du kommer plocka upp dig själv, be om hjälp om du behöver, ring läkaren, ta medicin, gå ut på middag med vänner och förnedra dig själv genom att bryta ihop gråtandes, vara vaken hela natten för att lyssna efter inkräktare i gräset, snyfta vid din mans fötter, ringa honom på jobbet och säga åt honom att komma hem, få panik och darra och skaka om du behöver. Skrik och spy upp din frukost. Hoppa över att duscha i tre och fyra dagar i sträck för att du helt enkelt inte orkar ta initiativet. Tillåt dig att inte vara perfekt och ha rädslor, för dom är du och du är redo att vara BÄST på moderskapet. Du är SKÖNHET och VISDOM och KÄRLEK och KÄRLEK och KÄRLEK.

Du är Mamma, och du kan det här. Jag lovar.

Kramar,

En Beundrare

 

 

Jag läste den här texten, fast på engelska för några dagar sen och kände att jag ville översätta den och sätta in här på bloggen, så bra skrivet! Om du vill läsa originalet så finns det här:

http://www.huffingtonpost.com/amanda-king/an-open-letter-to-a-new-mom_b_3570136.html

Föräldraskap

Föräldraskap kan vara känsligt att prata om, det finns så många olika sätt att uppfostra sina barn och frågan är om det finns något fel sätt? Jag kan tycka att vissa uppfostrar sina barn konstigt, men för dom är det ju rätt. Säkerligen finns det dom som tycker att vi uppfostrar konstigt, men det är rätt för oss. Alla ska få göra det som känns bäst för just dom, så länge ingen skadas av det!

I lördags kväll fastnade jag för ett program på TLC som handlade om föräldraskap ( I England visserligen, men det kan väl inte skilja så mycket?). Programledaren träffade mammor och pappor som alla uppfostrade sina barn olika. Det var hemskolning,”extrem” disciplin, utegångsförbud och det värsta enligt mig. Smisk.

En familj berättade att dom smiskade sina barn när dom varit dumma, det blev säkert 2-3 gånger i veckan/barn. Föräldrarna hade också blivit smiskade när dom var små och tyckte inte att dom tagit någon skada av det. Enligt programmet fick 2/3 av alla barn i England smisk.

Jag skulle aldrig, och då menar jag aldrig smiska mina barn. Det spelar ingen roll vad dom gjort! Har Robin gjort något riktigt dumt får han sitta i time-out. Annars tar vi bort fredagsmyset, lördagsgodiset eller tv-tittandet.

JAG förstår inte varför man måste smiska sitt barn för att straffa.

Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad och jag skulle inte vilja bli bestraffad så.

Alla uppfostrar sina barn efter vad dom tror är bäst(hoppas jag!), men kan man verkligen tycka att smisk är ett bra sätt?

image

Älskade älskade barn!