Välkommen till mig och min hörna. Livet är fantastiskt. Just för att jag har valt att se det så! Jag har världens bästa man och mina tre ögonstenar Elliot 7, Alice 5 och Vincent 4. När Alice föddes år 2006 fick vi veta att hon hade ett hjärtfel. Tro mig, att hon hade Downs Syndrom var en baggis i sammanhanget. Alice opererade sitt hjärta, blott tre månader gammal i Lund. Familjen bodde på Ronald McDonald Hus och upplevelsen har gjort att jag alltid känner att jag vill ge något tillbaka. Därför kommer jag skriva en del om dessa fenomenala hus, och även om min upplevelse av att få ett barn med Downs Syndrom. Ett barn som bara är en vanlig liten underbar femåring som gillar att busa, leka med kompisar och titta på Madicken och Lotta på Bråkmakargatan. Hon och mina två killar är precis de barnen jag alltid velat ha. Precis som de är. Vi har barn tätt, och det är verkligen livat värre hemma. Sällan en tyst minut. En sak som jag aldrig glömmer i röran är att jag aldrig varit så lycklig som sen barnen kom till oss.
Idag hämtade vi Elliot från en veckas ridläger som min syrra och två systerdöttrar höll. Barnen har haft superkul och fått lära sig allt om hästar och hästskötsel och tränat både hoppning och voltige. Idag var det avslutning och uppvisning och de var jätteduktiga!!! Duktiga ridfröknar också som har haft hand om barnen hela veckan så tålmodigt och entusiastiskt,
Skönt att ha Elliot hemma igen. Jag tror däremot inte att har längtat hem nämnvärt.
