Magdalenas hörna

Jag suckar just nu mer än vanligt över vår minsta som är en riktigt gastpelle. Vincent har fått ovanan att skrika så fort han inte får sin vilja igenom. Vi provar allt. Är superhårda mot honom, lirkar, diskuterar, ger honom mer uppmärksamhet, hotar, mutar och gud vet vad. Man blir ju så offantligt trött på gastandet. När han inte gastar är han en väldigt GLAD kille med det där offantligt stora leendet och ögon som lyser. Hur mycket man än älskar ungen så blir man ju galen på skriket. Det går väl över…

Hur som helst så har Vincent lite svårt att förstå ibland varför han är större än storesyster Alice. Hon är ju ett år äldre. Han vill inte lära sig simma utan puffar. Alice är ju äldre och simmar inte utan puffar. Han vill inte ta bort stödhjulen och lära sig cykla än. Alice som är storasyster cyklar ju inte utan stödhjul. Vi säger till honom att Alice har Downs Syndrom och att vissa saker tar lite längre tid för henne. Men – hon är ju en fena på färger, bokstäver och siffror, och då märks det att hon är äldre. Sen kan hon ju fler tecken än honom. Så svårt det kan vara att fårstå allt när man är liten… Men jag är så GLAD att de har varandra våra kids. Även om det bråkas och stökas en del. Jag är övertygad om att deras glädje för varandra är så mycket större än vad vi som föräldrar någonsin kan förstå.