Familjen består av mig, mamma Madeleine 30 år, som driver en av Sveriges absolut största, mest besökta mammabloggar. I mitt liv finns också pappa Micke 34 år, Victor 15år, Oliver 13 år, William 9 år, Engla-Freja 6 år, Adam 5 år samt tvillingarna Charlie, Colin 3 år och Tuva-li 1 år. Här kan ni följa mitt liv fullt med toppar och dalar. Alla barnen, min vardag & fest. På den här bloggen hittar du mamman som alltid har många bollar i luften.

Det är åt helvete!

Redan fredag. Ännu en vecka som varit fullspäckad. Jobb, tv-inspelning, utvecklingssamtal, familjeliv osv, osv. Jag har haft fruktansvärt mycket runtomkring mig under några veckor nu och även om jag verkligen älskar allt det så börjar jag känna att det inte är värt det. Jag har nog tagit på mig alldeles för mycket just nu. Jag är fullbokad nästa vecka också sen trappar jag ner till ett lite lugnar tempo och det ska bli så skönt. Jag har avsatt 10 veckor för jobb som tagit så fruktansvärt mycket energi. I December ska det packas och även om det också är jobbigt i sig så känns det helt fantastiskt. Jag vet att jag är på väg mot något såååå mycket bättre, hejdå sunkig lägenhet och mögellukt.

Förra helgen så var jag och körde hinderbana. En ganska enkel sådan egentligen men i regn så var det ganska halt och tufft. Gick kanske in för det lite för mycket och ramlade givetvis och slog i foten. Det gjorde ont direkt men jag bet ihop och körde vidare. På kvällen så gick jag på maskerad och kände några gånger att det faktiskt gjorde lite ont i foten men jag försökte att inte tänka på det så mycket. När jag kom hem på natten och tog av mig skorna så såg jag däremot att det inte var så konstigt att jag hade ont. Jag var blå och svullen. Morgonen därpå så hade jag svårt att stödja på foten. Nu är ju inte jag så glad i att söka vård. Nej jag biter ihop tills det inte går längre helt enkelt. Jag vet, det är jätte dumt! Så jag bet ihop ett par dagar till. Senare i veckan så flyttade sig värken upp i benet och häromdagen så såg jag att jag hade fått konstiga blåmärken på benet också. Med en närmare titt så såg jag också att benet var svullet. Nu tror jag inte detta har med själva fallet och foten att göra men det var alltså samma fot och ben. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen och eftersom jag haft problem med just det benet innan så tyckte sköterskan att man skulle ta symptomen på allvar. Efter en stund så satt jag på akuten med misstänkt propp i benet.

wpid-2014-11-19-21.48.22.jpg.jpeg

Kände mig inte så tuff när jag var på väg in på undersökningsrummet på röntgen. ”Tänk om det var en propp?” Allt tydde på det så jag var beredd på det värsta. Men efter noga ultraljudsundersökningar så kunde man konstatera att det inte var  några djupa proppar tackochlov. De var bara ytliga och än så länge ofarliga. Läkaren trodde att det hade med graviditeten att göra. Likadant blev det ju efter att Tuva-Li föddes men inte riktigt lika mycket. Och den gången så kom den ytliga proppen nästan omedelbart efter att Tuvis var född. Nåväl. Allt är bara okej med mig, jag har lite ont men som farfar alltid sa ”det går över tills du gifter dig” så blir det väl bättre.

När jag var på akuten så träffade jag en nära bekant som var där med sin lillebror. Självmordsbenägen som han själv uttryckte det som skriker efter hjälp. De anhöriga har fått nog efter att gång på gång fått rädda dennes liv. De vill att han ska bli tvångsomhändertagen. Efter att varit medvetslös pga av droger ännu en gång så kände de sig maktlösa. Ingen tar anhörigas ord på allvar. Jag känner den här familjen väldigt väl och stannade kvar på sjukhuset som stöd. Familjens vädjan till psykiatrin var att få hjälp omgående. Jag frågade personalen på psyk vad det var som krävdes för att någon skulle bli tvångsomhändertagen. ”Ja man måste vara psykiskt sjuk, alltså ha en psykisk störning, vara en fara för sig själv eller för andra” Jag svarade med en fråga. ”Okej så om man gång på gång kommer in på akuten för att man tagit en överdos och dessutom behandlas för sina demoner är man inte en tillräckligt motiverad att få hjälp för sin psykiska ohälsa då? Jag fick inget bra svar. Jag frågade igen. ”Ja jo egentligen”. EGENTLIGEN? De gick med på att prata med honom för att göra en psykisk bedömning. De hade frågat honom om han hade planerat att ta livet av sig? Och nej det hade han ju inte, för det skulle han inte berätta för dom. Så bra hade de sagt och släppt honom direkt. Men med facit i hand så kändes det förjävligt att se när de släppte honom vind för våg. Jag blir så ledsen. Det är obeskrivligt. Hur kan man inte ta något så allvarligt på allvar? Det är fruktansvärt. I detta så var han också misshandlad och hade väldigt ont. Spontant så tänker jag att det kanske då är ännu viktigare att man inte släpper en sådan person. Anhöriga ska behöva vakta, vårda och gå med en stark oro.

Jag blev illa berörd av hela situationen. Allt för många faller mellan stolarna. Den ena skyller på andra och resurser finns inte. Men ska någon behöva mista sitt liv innan man förstår allvaret?

Det är åt helvete!

När själen dansar ♥

Ibland blir det inte som man tänk att det ska bli. Men ibland blir det bättre. Jag har tatuerat mig och hade en bild i huvudet hur jag ville ha det. Men när jag letade teckensnitt så hittade jag inget av det jag hade tänkt mig. Istället blev det en mix av två olika kan man säga och det blev så himla fin!

wpid-2014-11-18-01.55.46.jpg.jpeg

 When the soul is dancing ♥

Ett citat från en kär vän som sa det till mig för ett par år sen. Sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på det.  När själen dansar är man glad, lycklig och strålar. Och jag älskar att dansa. För mig betydelsefullt och vackert.

Det var artisterna från ArtsInk i Norrköping som tatuerade mig. Så proffsiga. Jag hade föreställt mig en viss smärta som alltid blir när man tatuerar sig. Jag blev chockad och glatt överraskad när det inte kändes något. Det var precis som om han satt och skrev med en vanlig bläckpenna på mig.  Ägaren till ArtsInk berättade att de använder sig av en annan utrustning mot vad andra i sverige använder sig av. Maskinen de använde sig av roterar istället för att slå in färgen, dessutom så tatuerar  dom inte igenom alla tre hudlager som många andra gör. Konst från Filippinerna där artisterna kom ifrån. Så till alla er som är rädda för att gadda sig så rekommenderar jag ArtsInk i Norrköping, det är smärtfritt!

Så till något helt annat, ikväll blev jag väldigt upprörd och ledsen. Jag är besviken på samhället, lagar och sjukvård som låter vissa människor falla mellan stolarna. Jag såg det med egna ögon och jag ville bara gråta. Jag vet att jag inte kommer kunna släppa det här. Jag kommer älta. Sen kommer jag ifrågasätta. Jag tog faktiskt kontakt med en journalist efter det jag såg, någon måste ta upp problemet till ytan. Jag förklara i morgon när jag har sovit på saken.

Godnatt!

Stanna upp!

Godmorgon fredag ♥

Jag tog en lång härlig dusch i morse och har precis avnjutit en kopp kaffe. Har en del att styra med under dagen och även om jag vet att jag egentligen kommer ha fullt upp så är det helt underbart att bara kunna stanna upp och njuta för stunden. Man behöver göra det oftare än vad man gör. Vara glad för det lilla i livet och vara rädd om det stora. Kärleken och Familjen.

familjen11

familjen10

familjen12

familjen13

Man är alltid påväg någonstans i livet, hela tiden på väg. Man har alltid något som måste göras eller något som ska planeras. Men att bara sitta ner och se sig omkring kan räcka så långt. Då inser man för en stund att man faktiskt inte alltid behöver vara på väg någonstans. Allt är perfekt som det är. Jag har nio vackra barn, träffat mitt livs kärlek och är tacksam för livet.

Om en stund ska jag åka till Karlsborg och vända, när jag kommer hem så ska jag greja med min outfit till maskeraden jag ska på imorgon. Jag hade tänk att vara the black swan, tyvärr så har jag inte hittat de rätta kläderna för det så jag måste tänka om helt och hållet.

Hoppas ni får en härlig fredag, och glöm inte att stanna upp ♥

Nytt till det nya!

Idag har jag och Emmy gosat hela dagen. Hon har haft ont i magen lilla gumman. Så vi har gått av och an, dansat oss igenom alla rum och masserat magen. Man känner hur bortskämd man är som har en sådan snäll bebis som jag har. Usch jag kommer ihåg när Victor var bebis. Han hade kolik och skrek som en tok på nätterna och dagarna. Likaså Charlie när han var bebis, han var mjölkproteinallergisk och hade väldigt känslig magen. Till kvällen blev Emmy lite bättre i magen tackochlov. Jag hade nästan laddat för en vaken natt, men nu sover hon.

Mellan alla knip i magen så har jag surfat lite runt lite på nätet. Jag har tittat på kök och annat som kommer att vara aktuellt snart när vi flyttar till hus.

wpid-4ae9kkf5lrvk5a25_w669_h446_smmaxsize_rc10color-a255-r255-g255-b255allsoft.jpg.jpeg

På baksidan av huset ligger den här ”snickarboa”.  Tanken är att den ska isoleras och göras i ordning så att min store ”Emil” kan få ett eget crib. Det blir skönt för honom att få sitt ”eget”.

wpid-4ae9kkf5lrvk5a22_w669_h446_smmaxsize_rc10color-a255-r255-g255-b255allsoft.jpg.jpeg

Det här är utsikten från Engla-Frejas rum. Tror hon kommer trivas minsann…

Även om det är ett tag kvar innan flytten blir av så börjar man i tanken så smått att möblera allting  i huset. Jag har sagt att jag ska vänta med att köpa nytt tills man har nyckeln i handen men idag har jag fuskat lite. I samarbete med namway.se så har jag idag beställt hem två fina morgonrockar Som så tjusigt ska hänga i badrummet med varsit eget brodyr.

wpid-image.png

Ni hittar dom HÄR!

Första nytt-till-huset-köpet är gjort :-)

Mer inspirerande läsning: