Familjen består av mig, mamma Madeleine 30 år, som driver en av Sveriges absolut största, mest besökta mammabloggar. I mitt liv finns också pappa Micke 34 år, Victor 15år, Oliver 13 år, William 9 år, Engla-Freja 6 år, Adam 5 år samt tvillingarna Charlie, Colin 3 år och Tuva-li 1 år. Här kan ni följa mitt liv fullt med toppar och dalar. Alla barnen, min vardag & fest. På den här bloggen hittar du mamman som alltid har många bollar i luften.

När man verkligen är säker!

Har ni någon gång varit så säkra på något så inget i hela världen någonsin skulle kunna ändra på det?

Jag trodde jag var säker, att jag visste till etthundra procent att bebisen skulle komma tidigare. Även om jag egentligen vet att man inte kan vara etthundra procent säker på sin graviditet och kommande förlossningen så har jag liksom förlitat mig på kroppen. Det har hittills alltid blivit tidigare och jag har på något sätt känt det inom mig när det varit på gång. För sådär sjutton år sedan när jag skulle få mitt första barn så gick jag två dagar över tiden vilket är väldigt normalt med första barnet. Och statistiken säger att det bara är fem procent av alla blivande mammor som faktiskt får barn på sitt BF-datum. Nu är jag i vecka 40+3.

Känn ingen press.

Nej varför skulle jag göra det? Jag undrar om kroppen sviker mig? Har livmodern slutat fungera? Vad händer? Det har alltid hoppat igång av sig själv. Ja jag är ledsen. Det blev inte som jag trott. Fan.

Förra veckan var jag inne på förlossningen för en igångsättning. Äntligen, för jag hade skjutit på den redan en gång. Jag kände redan på måndagen att jag inte var redo, och följande dag efter så mådde jag riktigt dåligt. Det kröp i hela kroppen på mig och vetskapen om att jag var tvungen att åka in på en igångsättning på onsdagsmorgonen fick mig att känna panik. Allt var planerat. Onsdagen var den enda dagen vi hade barnvakt och Micke som inte haft full personal var tvungen att göra det här på onsdagen för att få ihop jobb och allt. Barnvakten vi skulle haft ändrade sina planer och har haft fullt upp med annat, detta har redan innan känts väldigt stressande. Och min mamma som nu var jätte gullig och kom hit istället skulle åka på semester på torsdagen och kunde bara vara här på onsdagen så nog var det tvunget att göra det här på onsdagen.

Jag vaknade vid halv fem på morgonen, hade sovit max två timmar under hela natten. Men vi kom iväg. Hela vägen in till   förlossningen så kändes det bara mer och mer fel. Men jag övertalade mig själv med att jag var tvungen att få det gjort.

Vi blev inskrivna. Gjorde en magkurva för att se att EmmyLou mådde bra där inne i magen och sen blev jag undersökt. Allt såg helt perfekt ut och jag var mogen för att sätta igång förlossningen. Eftersom jag redan har börjat öppna mig så var det nu bara att ta hål på vattnet och hoppas på att det skulle räcka för att sparka igång värkarna. Jag behövde alltså inte stimuleras med varken någon ballongkateter eller mognande läkemedel, det var bara att ta hål på vattnet. Det blev dags för frukost och innan vi gick vidare så skulle jag äta lite och få en kanyl i armen. Vi åt och ju längre tiden gick ju mer fel kändes det med en igångsättning. Jag låste mig av bara tanken, jag ville inte!

Tårarna kom och jag mådde riktigt dåligt. Micke blev också ledsen, han hade ju förväntat sig att åka hem med en bebis. Jag fick dåligt samvete och kände bara hur pressen rann över men jag ville verkligen inte! Barnmorskan vi hade var jätte gullig. Hon förklarade att min kropp verkligen var mogen för igångsättningen och att det antagligen skulle gå väldigt fort. En sak i taget. Jag kände mig trygg med henne och hade fullt förtroende för det hon sa. Men samtidigt så sa hon att jag själv måste bestämma. Sinnesstämningen är viktig och jag skulle absolut inte ha dåligt samvete för att det här inte kändes rätt. ”Ta det som en erfarenhet”. Jag ville bli lämnad ifred för att verkligen känna efter och många tårar senare så valde jag att åka hem igen och hoppas på att förlossningen hoppar igång av sig själv.

På vägen hem kände jag en enorm lättnad över att jag verkligen valde att ta beslutet själv oavsett omgivningens omständigheter. Logistiken löser sig. Det finns andra i vår närhet som vi kan ringa hit när det väl blir dags, och Mickes jobb klarar sig. Om inte så åker jag själv, det ska inte vara avgörande för detta beslut. Festen vi hade planerat in kändes väldigt avlägsen i sammanhanget och allt annat som var inbokat fick vänta. Samtidigt var jag också väldigt ledsen över att jag kände som jag gjorde, jag fick dåligt samvete för Mickes skull på något sjukt sätt. Han tycker det konstigt att jag inte vill hålla mitt barn i mina armar när jag väl får chansen att göra det nu. Han känner sig såklart uppgiven, orolig och har även han tusen tankar.

Men det är min kropp. Det är jag som ska göra det här. Och jag vill må bra. Och det finns inget hellre jag vill än att hålla mitt lilla hjärta i mina armar. Med detta beslut så valde jag också att koppla bort allt annat i min runtomkring. Är det någon gång i livet som jag ska tänka på mig själv så är det nu.

Bloggen, instagram, social media och uppdateringar finns kvar när jag känner att jag fått sinnesro. Omgivningen påverkar mer än man tror. Det har varit otroligt skönt att bara koppla bort allt ett tag och jag känner mig starkare än någonsin. I stunder som dessa när man bryter ihop en smula så känner man också vilka i ens omgivning som verkligen finns där när man behöver dom och jag är så otroligt tacksam för dessa människor. Sorgligt är det även när man inser att en del i ens familj inte ens kan ringa och fråga hur det är. Men man går starkare ur det.

Tacka alla ni som skrivit med omtanke, det värmer.

Vi mår bra. Bebis mår bra och hon kommer när vi är redo.

sistamagbilden

Vi är okej.

Tack snälla alla ni som skriver och tänker på oss. Har fått otroligt fina och peppande mejl och meddelanden från många av er. Vi är okej. Jag har valt att ta avstånd från social media ett tag. Så fort hon är här och vi har landat så kommer jag förklara och uppdatera er.

Vill passa på att även tacka alla som varit med och skänkt pengar till Ride Of Hope Växjö och min insamling till barncancerfonden.

wpid-2014-08-26-16.41.24.jpg.jpeg

Och tack Sahara Silver Lovisa ♥ Du har ett stort hjärta och världen behöver fler som dig!

Det här är det finaste vi har gjort tillsammans och utan er – mina bloggläsare så hade det inte varit möjligt! Ni är bäst helt enkelt. Och jag är stolt.

Redo för hösten!

Så var det vardag igen då, lite oskarp kanske men nog sjutton är det vardag. Hemmakontoret är uppriggat och jag har gjort mitt bästa för att jobba av lite innan jag blir upptagen med mjölkstockning och bebisgos.

Lilla Adam hade haft världens bästa dag på skolan och var sååå ivrig att berätta allt för mig. Efter att ha hört om allt sådär hundra gånger om så försökte jag återgå till jobbet igen. Inte helt lätt med en lite paparazzi som gör allt för att fånga min uppmärksamhet :-)

 augusti50

augusti48

augusti47

augusti52

augusti49

Jag ser inte jätte pigg ut på att jobba eller hur? Men Adam var så söt så man nästan dör sötdöden. Han ville att vi skulle prata om hans dag om och om igen.

augusti56

Jag var väl inte heller jätte fokuserad på det jag skulle göra egentligen heller. Målade lite mellan alla  mejl. Kastade en blick på instagram som ni numera kan följa här ifrån bloggen. Duktiga jag har fått i den på bloggen alldeles själv minsann. Inte dåligt för att vara jag kan man säga.

augusti57

Så läste jag på lite inför de nya inspelningar av snacket går. Det kommer bli superkul. Ett helt nytt programkoncept. Så fort EmmyLou har kommit så vill produktionsbolaget filma ny vinjett. Jag känner mig redo inför hösten, dansandes fram kommer jag bjuda på skratt och nya äventyr.

augusti54

Maaaaammaaaaa :-D

Passa dig!

Första skoldagen och Adam är jätte nervös. Engla-Freja och Wilson stöttar sin lillebror. ”Det kommer gå bra brorsan, men passa dig för femteklassarna dom har tänder som vampyrer och äter små barn som börjar i sexårs” Gapskrattet som följer syskonens kärleksfulla vilja att stödja sin lillebror är hysteriskt.

augusti44

Och även om Adam var nervös så är den här dagen den bästa dagen någonsin i hans liv. De kände sig extra fina i sina kläder som mormor och morfar skämt bort dom med. Adam i sin favoritfärg orange.

augusti43

Nu ska jag ta tag i lite höstplanering, bla så ska jag hitta några schyssta höstjackor till mina minsta små älsklingar. Det går fort nu, snart är det dags för mössa och vantar också.

Mer inspirerande läsning: