Familjen består av mig, mamma Madeleine 30 år, som driver en av Sveriges absolut största, mest besökta mammabloggar. I mitt liv finns också pappa Micke 34 år, Victor 15år, Oliver 13 år, William 9 år, Engla-Freja 6 år, Adam 5 år samt tvillingarna Charlie, Colin 3 år och Tuva-li 1 år. Här kan ni följa mitt liv fullt med toppar och dalar. Alla barnen, min vardag & fest. På den här bloggen hittar du mamman som alltid har många bollar i luften.

Ett tecken på att förlossningen är på gång?

Så otroligt fina ni är som tar er tid att skriva till mig. Jag blir så glad ända in i själen och det värmer mer än ni tror. Så finns det alltid de som såklart tycker något helt annat, och det respekterar jag. Självklart skulle jag inte skjutit upp igångsättning om det vore en fara för mig eller barnet. Anledningen till att jag blivit ”beviljad” en igångsättning beror på att mina förlossningar gått så väldigt fort när de väl hoppat igång. Och då menar jag att de verkligen gått fort. Tuva-Li höll på att komma i bilen på väg in till förlossningen. Kände att det gjorde lite ont som mensvärk kan man säga, men inte så ont så man verkligen kunde konstatera att yes nu är det på gång, mer som lite obehag liksom. Knappt en halvtimma senare så förstod  jag att okej det är nått på g. Micke tyckte att vi skulle åka till förlossningen på en gång men envis som jag är så stannar man ju gärna hemma in i det sista så man verkligen är säker på att det är på gång och dessutom så hade jag inte haft ont så jätte länge. Men det var tur att vi åkte när vi gjorde för i bilen kändes det som att jag  fick jag krystvärkar och kämpade för att hålla emot. Tror vi var inne på förlossningen 23.30 och strax efter 24 så var Tuva-Li född.

Den här graviditet har jag mått skit rent fysiskt. Så därav så kändes en igångsättning motiverad. Men så när dagen kom så kändes det inte alls bra med en igångsättning. Mycket hjärnspöken kanske? Man bygger upp en bild av hur det ska bli innan och även om jag är en väldigt positiv person så ogillar jag verkligen sjukhusmiljön och då är det kanske enklare att  man vill vrida till upplevelsen till något negativt. Så blir man som en svamp i en ”utsatt” situation som denna också. Man tar till sig alla möjliga skräckhistorier, och folk är specialister på att berätta om sina negativa upplevelser. Vilket kanske inte är så jätte psykologiskt och bra för en känslig gravid kvinna att få höra om. Hur som helst, jag valde att skjuta på igångsättningen och lita på min kropp, herregud jag har ju fött åtta barn tidigare. Min kropp vet hur man föder barn. Eller?

Ja jag ska erkänna att jag tvivlar, livmodern verkar strejkar. Men jag intalar mig att det är för att jag tänker på det för mycket. Men det är inte heller lätt att släppa tanken. Idag är jag i vecka 40+6 och även om det just nu känns så fruktansvärt hopplöst så försöker jag föreställa mig en helt underbar framtid. Ni vet när man är i den där bebisbubblan och har glömt den där smärtfyllda och sista jobbiga tiden innan man får hålla sitt efterlängtade barn.

Jag längtar verkligen. Och jag kommer gå starkare än någonsin ur dom här tankarna och känslorna.

Igår kväll så fick jag sammandragningar, mitt i detta så fick jag uppleva något jag aldrig har upplevt i en sån här situation tidigare. Jag började må illa. Vid varje sammandragning mådde jag mer och mer illa och till slut så kräktes jag. Det var ärligt talat så fruktansvärt jobbigt. Inte nog med att det gjorde ont, lite spya på det också. Fy. Micke tyckte jag skulle lägga mig en stund eftersom jag kanske behövde vila en stund om det nu skulle vara så att det var på gång, men att ligga ner kommer inte på tanken när jag har ont. Sen kom frossan.

Smärtan och illamåendet avtog. Trots att det var jobbigt så blev jag faktiskt besviken, äntligen hände det ju något. Tydligen så är det ganska vanligt att man mår illa och kräks i samband med att barnets huvud passerar spinalutskotten. Och det ÄR ett tecken på att förlossningen går framåt vilket just nu är en stor tröst.

Nu ska jag andas in skogsluft och egentid och bara koppla bort allt. Och när jag kommer hem så ska jag hitta något fint till Adam som fyller år på torsdag. Han älskar färgen orange, fråga mig inte varför men det har alltid varit favoritfärgen. Sedan han började skolan så har vi fått tvätta upp samma orangea tischa varje kväll för han tycker den är sååå snygg. Micke tycker vi ska gömma tröjan för Adam går numera under smeknamnet orangeapojken på skolan haha. Nu vet jag att Adam helst vill ha en lillasyster i födelsedagspresent men om inte så funkade en ny tröja också. Har ni sett märket MarQy? Tror det är Benjamin Ingrossos märke om jag inte är helt fel ute? Superfräsch kollektion som finns i orangea färger. Såg på instagram att KidsBrandStore har treårskalas med bra rabatter. Min absoluta favoritbutik på nätet som har riktigt schyssta märken till riktigt bra priser som faktiskt kan jämföras med andra kläder i vilken butik som helst.

3.årsjubileum

När man verkligen är säker!

Har ni någon gång varit så säkra på något så inget i hela världen någonsin skulle kunna ändra på det?

Jag trodde jag var säker, att jag visste till etthundra procent att bebisen skulle komma tidigare. Även om jag egentligen vet att man inte kan vara etthundra procent säker på sin graviditet och kommande förlossningen så har jag liksom förlitat mig på kroppen. Det har hittills alltid blivit tidigare och jag har på något sätt känt det inom mig när det varit på gång. För sådär sjutton år sedan när jag skulle få mitt första barn så gick jag två dagar över tiden vilket är väldigt normalt med första barnet. Och statistiken säger att det bara är fem procent av alla blivande mammor som faktiskt får barn på sitt BF-datum. Nu är jag i vecka 40+3.

Känn ingen press.

Nej varför skulle jag göra det? Jag undrar om kroppen sviker mig? Har livmodern slutat fungera? Vad händer? Det har alltid hoppat igång av sig själv. Ja jag är ledsen. Det blev inte som jag trott. Fan.

Förra veckan var jag inne på förlossningen för en igångsättning. Äntligen, för jag hade skjutit på den redan en gång. Jag kände redan på måndagen att jag inte var redo, och följande dag efter så mådde jag riktigt dåligt. Det kröp i hela kroppen på mig och vetskapen om att jag var tvungen att åka in på en igångsättning på onsdagsmorgonen fick mig att känna panik. Allt var planerat. Onsdagen var den enda dagen vi hade barnvakt och Micke som inte haft full personal var tvungen att göra det här på onsdagen för att få ihop jobb och allt. Barnvakten vi skulle haft ändrade sina planer och har haft fullt upp med annat, detta har redan innan känts väldigt stressande. Och min mamma som nu var jätte gullig och kom hit istället skulle åka på semester på torsdagen och kunde bara vara här på onsdagen så nog var det tvunget att göra det här på onsdagen.

Jag vaknade vid halv fem på morgonen, hade sovit max två timmar under hela natten. Men vi kom iväg. Hela vägen in till   förlossningen så kändes det bara mer och mer fel. Men jag övertalade mig själv med att jag var tvungen att få det gjort.

Vi blev inskrivna. Gjorde en magkurva för att se att EmmyLou mådde bra där inne i magen och sen blev jag undersökt. Allt såg helt perfekt ut och jag var mogen för att sätta igång förlossningen. Eftersom jag redan har börjat öppna mig så var det nu bara att ta hål på vattnet och hoppas på att det skulle räcka för att sparka igång värkarna. Jag behövde alltså inte stimuleras med varken någon ballongkateter eller mognande läkemedel, det var bara att ta hål på vattnet. Det blev dags för frukost och innan vi gick vidare så skulle jag äta lite och få en kanyl i armen. Vi åt och ju längre tiden gick ju mer fel kändes det med en igångsättning. Jag låste mig av bara tanken, jag ville inte!

Tårarna kom och jag mådde riktigt dåligt. Micke blev också ledsen, han hade ju förväntat sig att åka hem med en bebis. Jag fick dåligt samvete och kände bara hur pressen rann över men jag ville verkligen inte! Barnmorskan vi hade var jätte gullig. Hon förklarade att min kropp verkligen var mogen för igångsättningen och att det antagligen skulle gå väldigt fort. En sak i taget. Jag kände mig trygg med henne och hade fullt förtroende för det hon sa. Men samtidigt så sa hon att jag själv måste bestämma. Sinnesstämningen är viktig och jag skulle absolut inte ha dåligt samvete för att det här inte kändes rätt. ”Ta det som en erfarenhet”. Jag ville bli lämnad ifred för att verkligen känna efter och många tårar senare så valde jag att åka hem igen och hoppas på att förlossningen hoppar igång av sig själv.

På vägen hem kände jag en enorm lättnad över att jag verkligen valde att ta beslutet själv oavsett omgivningens omständigheter. Logistiken löser sig. Det finns andra i vår närhet som vi kan ringa hit när det väl blir dags, och Mickes jobb klarar sig. Om inte så åker jag själv, det ska inte vara avgörande för detta beslut. Festen vi hade planerat in kändes väldigt avlägsen i sammanhanget och allt annat som var inbokat fick vänta. Samtidigt var jag också väldigt ledsen över att jag kände som jag gjorde, jag fick dåligt samvete för Mickes skull på något sjukt sätt. Han tycker det konstigt att jag inte vill hålla mitt barn i mina armar när jag väl får chansen att göra det nu. Han känner sig såklart uppgiven, orolig och har även han tusen tankar.

Men det är min kropp. Det är jag som ska göra det här. Och jag vill må bra. Och det finns inget hellre jag vill än att hålla mitt lilla hjärta i mina armar. Med detta beslut så valde jag också att koppla bort allt annat i min runtomkring. Är det någon gång i livet som jag ska tänka på mig själv så är det nu.

Bloggen, instagram, social media och uppdateringar finns kvar när jag känner att jag fått sinnesro. Omgivningen påverkar mer än man tror. Det har varit otroligt skönt att bara koppla bort allt ett tag och jag känner mig starkare än någonsin. I stunder som dessa när man bryter ihop en smula så känner man också vilka i ens omgivning som verkligen finns där när man behöver dom och jag är så otroligt tacksam för dessa människor. Sorgligt är det även när man inser att en del i ens familj inte ens kan ringa och fråga hur det är. Men man går starkare ur det.

Tacka alla ni som skrivit med omtanke, det värmer.

Vi mår bra. Bebis mår bra och hon kommer när vi är redo.

sistamagbilden

Vi är okej.

Tack snälla alla ni som skriver och tänker på oss. Har fått otroligt fina och peppande mejl och meddelanden från många av er. Vi är okej. Jag har valt att ta avstånd från social media ett tag. Så fort hon är här och vi har landat så kommer jag förklara och uppdatera er.

Vill passa på att även tacka alla som varit med och skänkt pengar till Ride Of Hope Växjö och min insamling till barncancerfonden.

wpid-2014-08-26-16.41.24.jpg.jpeg

Och tack Sahara Silver Lovisa ♥ Du har ett stort hjärta och världen behöver fler som dig!

Det här är det finaste vi har gjort tillsammans och utan er – mina bloggläsare så hade det inte varit möjligt! Ni är bäst helt enkelt. Och jag är stolt.

Redo för hösten!

Så var det vardag igen då, lite oskarp kanske men nog sjutton är det vardag. Hemmakontoret är uppriggat och jag har gjort mitt bästa för att jobba av lite innan jag blir upptagen med mjölkstockning och bebisgos.

Lilla Adam hade haft världens bästa dag på skolan och var sååå ivrig att berätta allt för mig. Efter att ha hört om allt sådär hundra gånger om så försökte jag återgå till jobbet igen. Inte helt lätt med en lite paparazzi som gör allt för att fånga min uppmärksamhet :-)

 augusti50

augusti48

augusti47

augusti52

augusti49

Jag ser inte jätte pigg ut på att jobba eller hur? Men Adam var så söt så man nästan dör sötdöden. Han ville att vi skulle prata om hans dag om och om igen.

augusti56

Jag var väl inte heller jätte fokuserad på det jag skulle göra egentligen heller. Målade lite mellan alla  mejl. Kastade en blick på instagram som ni numera kan följa här ifrån bloggen. Duktiga jag har fått i den på bloggen alldeles själv minsann. Inte dåligt för att vara jag kan man säga.

augusti57

Så läste jag på lite inför de nya inspelningar av snacket går. Det kommer bli superkul. Ett helt nytt programkoncept. Så fort EmmyLou har kommit så vill produktionsbolaget filma ny vinjett. Jag känner mig redo inför hösten, dansandes fram kommer jag bjuda på skratt och nya äventyr.

augusti54

Maaaaammaaaaa :-D

Mer inspirerande läsning: