Idag är det en sån dag då allt känns så orättvist. Vi skulle ju haft en liten nu som skulle vara runt 1 månad gammal. Eller så skulle vi varit iväg på rul och få veta kön. Fy vad orättvist! När det finns så många som knappt vill ha livet de har i magen, eller i famnen.
Det känns som livet återigen står still. Jag vill så mycket, jag vill ha en bebis med mitt livs kärlek, med han jag ska gifta mig med i sommar. Jag vill ge min dotter ett småsyskon.
Igår när vi satt i soffan innan vi skulle lägga oss, så fantiserade vi om en liten som låg i vårat knä. En liten som vi skulle behöva springa efter och hålla koll på när han/hon vill peta och dra i allt och stoppa allt i munnen. Hur min dotter skulle tycka att han/hon var jobbig som vill peta på alla hennes saker. Men samtidigt se hur stolt hon är över att vara storasyster. Och att se min sambos dotter, som är den lillvuxna, hur hon vill hjälpa till och ta hand om hennes lillebror/syster.
Åh vad vi längtar tills de dagarna är här!
Idag steg tempen pytte pytte lite igen. Den har aldrig varit såhär jämn. Så vi får väl se vad som händer. Fortfarande känner jag inget i brösten..