Iförrgår plussade jag.. Svagt men synligt. Dum som jag var berättade jag direkt för sambon och jag sa till och med orden -denna gång kommer det gå! Snacka om att bli stucken i ryggen, igen. För testen igår och idag är knappt något att prata om. Denna gång bröt jag ihop totalt. Jag har aldrig känt sådan hopplöshet som jag kände idag. Jag grät och grät och tryckte ifrån sambons samtal för att jag inte ville att han skulle höra hur ledsen jag var.

Jag ringde även fertilitetskliniken. Jag försökte hålla tillbaka tårarna, men när hon säger att man inte ska testa innan BIM och att det inte räknas som mf när man inte kunnat se ett foster osv så bröt jag ihop igen. Jag krävde en plan på hur de ska hjälpa oss, men åter igen så får vi svaret att vi ska fortsätta försöka. Inte tänka på det så mycket. Leva! FY FAN!!! Hela mitt liv handlar om lyckan med barn och familj. Det finns inget större jag önskar mig än att vi ska få ett barn ihop. Men även människor som jobbar med detta, sorgen, misslyckanden. Så verkar det inte förstå känslan. Känslan som äter upp än..

Jag vet ärligt talat inte vad vi gör nu. Jag är så trött. Jag är trött på att tänka och känna. Längtan.

Jag visste att detta skulle krossa mig om det hände en fjärde gång. Fyra gånger på 1 år. Nu handlar det inte längre om otur, nu måste vi och våra läkare förstå att detta är något annat. Något som är fel.

Det finns fler utredningar i Aten att göra. Där är de experter på immunologi. Det är otroligt många som funnit hjälp där. Saken är bara den att själva läkarkostnaden och prover kostar runt 20 000 kr. Dessa pengar har inte vi nu. Vi ska gifta oss och resa i höst.. Hur får vi pengar till det? Även fast jag just nu inte orkar något som har med fertilitet att göra. Så kommer jag inte ge upp än!