Jag förstår de som sagt och skriver att ofrivillig barnlöshet, och utredningar tar hårt på förhållandet. Ännu har det inte tagit jätte hårt på vårat förhållande förutom att jag blir väldigt ledsen och kall, när jag får blanka test eller dåliga nyheter. Men vi försöker prata om det på engång, kramas, försöker peppa och säger förlåt.

Men blir vi ett av dessa par som kommer behöva gå genom massa behandlingar, så vet jag att det kommer påverka mig extremt. Jag kan inte tänka mig ett liv utan iaf ett till barn.

Som ni vet så lämnade jag prover som första steg i utredningen. Dum som jag är så gick jag in på mina vårdkontakter där jag kan se mina provsvar, jag börja söka på resultaten och självklart var det ett prov som var lågt. AMH som visar på hur bra äggstockarna är typ. På sidan stod det att det var inom normalvärden men lite åt det låga, söker jag på internet så var det väldigt låga. Jag fick fullständig panik. Stängde av helt mot min sambo, och ville bara ge upp. Började kolla adoption, äggdonationer, och surrogat.. Tyvärr så är det såhär jag reagerar. Tar väldigt lång tid för mig att lugna mig. Men just nu känner jag mig lite lugnare iaf. Dagen efter ringde jag fertilitetsenheten och fick prata med en jätte bra barnmorska, som lovade att en läkare skulle höra av sig. Senare på dagen fick jag mail från enhetschefen att jag inte ska ha panik. Alla prover är helt normala. Såååå nu är det bara att vänta. Sambon har lämnat spermaprov, och jag försöker vara lugn med det och låta han avgöra om han vill ringa om svar eller vänta på bred.

Idag är jag på cd 8. Tar rosenrot 2 gånger om dagen, så hoppas på att få äl lite tidigare.