Kära Elin 14 år, vad var det som oroade din själ? Varför trodde du att andra räknade dina tuggor i matsalen? Vad var det som utlöste din ångest? Varför klarade du inte av att vara med på en hel lektion? Vad var det som skapade din dagliga handsvett? Varför älskade du inte dig själv?
Kära Elin 14 år, jag har saker att berätta för dig. Livet blir bättre. Ångest går kanske inte över men du lär dig att hantera det. Det kommer toppar och det kommer dalar, och det ska bara vara så.
Jag fick en riktig wow-upplevelse på underBARA BARNmässan. Insåg vad Astrid faktiskt gjort med mig.
Bolibompadraken var där och skulle precis till att dansa när vi kom. Många barn stod omkring och väntade på att musiken skulle dra igång men Astrid blev starstrucked och ville vara i min famn, så jag dansade. Sjöng och gjorde stora rörelser med hela kroppen, precis som de 30 barnen kring mig.
Då ropar killen från SVT ”Bra mamma!”
Kära Elin 14 år, du hade dött. Gått genom jorden. Förresten hade du aldrig ens utsatt dig själv för att gå på mässan. Men du har kommit längre än så. Livet blev bättre. Astrid var en hjälp på traven.
Kära Elin 14 år, det där gjorde du bra.
Bästa Elin! Ett sånt där inlägg som slår mig i magen igen och gör mig tårögd. Om det ändå fanns ord som räckte för att tala om vad du lärde mig om livet, ångest och att slåss, älska och kör bara kör. Jag är så tacksam som fick ha dig som förebild och ”storasyster” med all din styrka och svaghet, perfektioner och brister. Och att jag fortfarande får ha det om än på lite avstånd, trots att jag inte är lika trasig som då. Tack för att du fanns och finns i mitt liv. Jag är så stolt över dig!
Men oj! Nu blir JAG helt rörd. Tack själv för att du gett av dig själv i förtroende. Jag finns kvar! Och du, jag är riktigt stolt över dig också. Kör bara kör kommer aldrig att dö ut!