att bli förälder är inte alls vad jag förväntat mig. jag är en sån som himlat med ögonen åt folk som sagt att jag inte kan förstå förrän jag själv fått barn. tänkte att jag absolut visst kunde tycka saker fast jag själv inte satt en unge till världen. men det är inte riktigt så. jag har reviderat både en och två åsikter sen jag fick holger.
att man bara är jämställda om man delar allt lika. ångrat mig, att dela allt lika skulle klassas som genusbias eftersom det här är ett av få tillfällen då de biologiska skillnaderna faktiskt finns. jag är den enda av oss som kan amma (försökte faktiskt insinuera att pappan skulle prova men jag fick blankt nej hehehe), innan holgis kom var jag fast besluten om att vi skulle introducera flaskan tidigt för att vi skulle kunna dela på matningarna. men nej. amningen är så mycket smidigare än att han ska upp och värma flaskor och liknande istället för att jag bara slänger fram tutten. och holger var inte heller med på mina planer om att ta flaska, bara tutten duger på natten, han fattar inte ens hur man suger ur flaskan. vi får dela på annat sätt. t ex diskar min man jämt och sköter största delen av all städning och jag tvättar. eftersom han jobbar hemifrån går han oftast upp med holgis på morgonen så jag får sova ett par timmar till eftersom jag ammat på natten. man kan helt enkelt hitta andra sätta att dela än att göra det rakt av.
uppfostran/sömn/mat etc innan jag hade ett eget barn trodde jag att det ultimata var att bebisen sov i sin egen säng och hela natten. hahaha säger jag bara åt det, nu älskar jag att sova bredvid skruttet och vet att han mår bra av det och att han vaknar på natten och vill äta. tänkte också att lite skrik skadar ju inte och att sömnmetoder verkar ju funka och det är ju skönt för föräldrarna. hade nån konstig inställning om att om föräldrarna är pigga och glada så blir bebisen det också. nu vet jag att hans behov alltid kommer gå före mina och jag vaknar hellre flera gånger varje natt än att köra nån skrikmetod på min stackars unge bara för att det passar mig. och jag fixar som bekant inte en halv sekund bebisskrik. och äta skulle bebisen göra från 6 månaders ålder (alltså annat än tutte) men jag har tackålov insett att bebisar är individer och har egna behov och att det är så smart uttänkt att bebisen kan kommunicera även utan ord och det finns en massa bra föräldrainstinkter att lyssna på.
att bebisen är roligast när den är mini. tänkte att det var mysigast när det är en miniskrutt som bara ligger och är söt. typ att det var lite tråkigt när ungen blev äldre. men det blir bara roligare och mysigare ju äldre han blir.
sen finns det ju ytterligare tusen grejer som inte blivit som man trodde innan. typ det mesta.
Kommentera