hur kan man vara otrevlig mot sitt barn?

onsdag 27 juni 2012 kl 00:23 | föräldrabestyr/ fostran

på tunnelbanan på väg hem från stan efter klippningen (pappan som också hängde ut med oss stannade kvar och fikade med en kompis) såg jag en mamma med ett barn i (uppskattningsvis) holgers ålder. ungen låg i vagnen och skrek, ett ledset, missnöjt och lite uppgivet skrik. mamman stod bredvid och pratade i telefon och såg sur ut och snäste emellanåt åt barnet ”nu räcker det” och ”nu får du vara tyst” och liknande. det är så obegripligt hur man kan vara direkt otrevlig mot sitt lilla barn, som dessutom försöker kommunicera med en. holgis hade också varit missnöjd med att ligga ner i vagnen om han inte hade nån lust och det skulle aldrig falla mig in att bemöta honom så. själv tar jag alltid upp honom i knät om det finns plats, det finns så mycket spännande på ett tåg att utforska. just den här resan sjöng vi hans favoritsånger trollenbollen och lilla snigel och hade kittelfest. men då och då kikade holgis storögt mot vagnen bredvid med det gråtande barnet och jag kände mig som en så sjukt bra förälder.

allt med hjul

söndag 25 mars 2012 kl 23:56 | föräldrabestyr/ fostran/ genus

mitt barn har en stor fäbless för allt med hjul som man kan köra, rulla eller dra. svärmor hävdar naturligtvis att det är bilar han gillar och min mamma tycker att ”ja är det inte konstigt, att pojkar alltid gillar bilar”. ja för på stenåldern högg säkert de små grottpojkarna ut bilar med sin flintayxa och körde omkring i, helt biologiskt!  jag märker att ingen av dem har läst ”ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” som jag så vänligt lånade ut. nåväl, han gillar bilar, absolut. särskilt favoriten ”diskobil” är poppis, trycker man på den spelar den en svängig melodi som han alltid börjar digga till. men det är inte bilar i sig utan som sagt allt med hjul. eller för all del även sånt utan hjul man kan flytta på också. han älskar ju sin gå-vagn men den går inte att köra ute och hans egen vagn är ju lite stor och klumpig för honom att köra så vi tänkte att en dockvagn vore ju toppen.

två ggr om året är det barnklädesbytardag i gubbängsskolan där alla plagg kostar ca 10kr/st och jag hade peppat för vårens hur länge som helst. nu var det som så att den inföll under lördagsmorgonen och det finns få personer som är så envisa och dumdristiga som jag så magsjuka till trots och nästintill obefintlig sömn tog jag mig dit (välspritad) för att ekipera ungen för sommaren. hittade en massa fina sommarkläder (samt ett regnset i stlk 104 med jacka och bralla med avtagbart fleecefoder från katvig för 45 kr!) samt en dockvagn som min mamma och syster haffat åt oss. den är vräkig i 4 nyanser av rosa och holger älskar den! idag var vi ute på promenad och han gick och gick och gick med sin vagn, sköt på den stor beslutsamhet i uppförsbackarna och halvsprang nerför så jag fick hålla i sufletten så han inte skulle stå på näsan. vid ett tillfälle kom han för långt ut i vägkanten och halkade i gruset och skrapade upp tummen så det kom blod. men han sa inte ett pip utan kavade sig envist upp igen och fortsatte gå med sin vagn. min fina unge!

tänk om jag skulle gå på linjen att tolka hans intresse för allt med hjul för enbart bilintresse och förvägrat honom en dockvagn bara för att han är pojke, stackars barn. har tidigare skrivit om hur jag sett det alltför ofta, (i synnerhet) små pojkar som förvägras en massa saker som anses för flickiga. tror att det handlar mycket mer (typ allt) om miljö än arv när det kommer till små pojkars och flickors val av kläder och leksaker. häromdan skulle jag handla pyjamas till holger, den fanns i färguppsättningen brun/grön och rosa/röd, jag tyckte båda var fina så jag höll fram de till honom så han kunde välja. han funderade länge och valde slutligen den röd/rosa. jag provade en liten stund senare igen och han valde samma så den köpte vi. kanske inte så konstigt, han har mycket kläder i rött och kanske kände igen och valde den färgen av den anledningen. så kanske inte så konstigt att många hävdar att deras lilla gosse i murrigt färgade kläder väljer blått och beige alldeles självmant, de vet ju att det är godkänt av föräldrarna (även om de flesta småpojkar verkar gilla rosa glitter innan de fattar att det inte är helt accepterat). barn är otroligt påverkbara så jag kommer fortsätta ge holgis dockvagnar och liknande eftersom han redan får sin beskärda del av ”han gillar bilar”.

hittade den här fantastiska reklambilden från leklust hos lady dahmer, man kan vara både superhjälte OCH köra dockvagn!

inte som man tänkt sig

onsdag 28 december 2011 kl 21:06 | föräldrabestyr

att bli förälder är inte alls vad jag förväntat mig. jag är en sån som himlat med ögonen åt folk som sagt att jag inte kan förstå förrän jag själv fått barn. tänkte att jag absolut visst kunde tycka saker fast jag själv inte satt en unge till världen. men det är inte riktigt så. jag har reviderat både en och två åsikter sen jag fick holger.

att man bara är jämställda om man delar allt lika. ångrat mig, att dela allt lika skulle klassas som genusbias eftersom det här är ett av få tillfällen då de biologiska skillnaderna faktiskt finns. jag är den enda av oss som kan amma (försökte faktiskt insinuera att pappan skulle prova men jag fick blankt nej hehehe), innan holgis kom var jag fast besluten om att vi skulle introducera flaskan tidigt för att vi skulle kunna dela på matningarna. men nej. amningen är så mycket smidigare än att han ska upp och värma flaskor och liknande istället för att jag bara slänger fram tutten. och holger var inte heller med på mina planer om att ta flaska, bara tutten duger på natten, han fattar inte ens hur man suger ur flaskan. vi får dela på annat sätt. t ex diskar min man jämt och sköter största delen av all städning och jag tvättar. eftersom han jobbar hemifrån går han oftast upp med holgis på morgonen så jag får sova ett par timmar till eftersom jag ammat på natten. man kan helt enkelt hitta andra sätta att dela än att göra det rakt av.

uppfostran/sömn/mat etc innan jag hade ett eget barn trodde jag att det ultimata var att bebisen sov i sin egen säng och hela natten. hahaha säger jag bara åt det, nu älskar jag att sova bredvid skruttet och vet att han mår bra av det och att han vaknar på natten och vill äta. tänkte också att lite skrik skadar ju inte och att sömnmetoder verkar ju funka och det är ju skönt för föräldrarna. hade nån konstig inställning om att om föräldrarna är pigga och glada så blir bebisen det också. nu vet jag att hans behov alltid kommer gå före mina och jag vaknar hellre flera gånger varje natt än att köra nån skrikmetod på min stackars unge bara för att det passar mig. och jag fixar som bekant inte en halv sekund bebisskrik. och äta skulle bebisen göra från 6 månaders ålder (alltså annat än tutte) men jag har tackålov insett att bebisar är individer och har egna behov och att det är så smart uttänkt att bebisen kan kommunicera även utan ord och det finns en massa bra föräldrainstinkter att lyssna på.

att bebisen är roligast när den är mini. tänkte att det var mysigast när det är en miniskrutt som bara ligger och är söt. typ att det var lite tråkigt när ungen blev äldre. men det blir bara roligare och mysigare ju äldre han blir.

sen finns det ju ytterligare tusen grejer som inte blivit som man trodde innan. typ det mesta.

Taggar: , , ,

amma hela natten

söndag 25 december 2011 kl 21:07 | amning/ föräldrabestyr/ fostran/ sömn

tycker jag (och andra) inte sällan stöter på skitkassa tips på hur ens bebis ska sova. efter 5 månader behöver t ex en frisk bebis inte längre äta på natten. behöver inte? enligt vem? samma muppar som satt på en stor konferens och beslutade om att amning bara borde ske var fjärde timme för bebisar behöver inte amma oftare? bl a  sajten babycenter ger en hel del konstiga, icke-vetenskapliga råd kring sömn och läggning och belyser att om bebisen vaknar under natten så har den sömnproblem vilka botas med nån egen variant av skrikmetod samt lära bebisen somna själv.  så på holgis 6-månaderskoll frågade jag bvc-läkaren om han var väldigt avvikande som fortfarande käkade flera gånger varje natt. och tackålov är hon en mycket klok person som berättade att det snarare var regel än undantag att bebisar äter på natten och på amningsföreläsningsdagen i uppsala var den nån slags forskare som berättade att barn ända upp i 2-årsåldern för det mesta vill äta på natten. jag blir därför glad över att amma vidare tagit upp saken på bloggen och länkar till det här fina svaret som louise hallin och malin alfvén levererar i knattetimmen gällande snuttande på natten.

amningsfredagen

söndag 13 november 2011 kl 01:01 | amning/ föräldrabestyr/ fostran

efter tvekan in i det sista så tog jag ändå och packade ner barnet i vagnen och begav mig till uppsalatåget tidig tidigt i fredags morse. om jag tvekar på nåt brukar jag oftast göra det bara för att slippa undra hur det var och i detta sammanhanget var det väldig tur. det var föreläsningar från 9-16 om amning, sömn och anknytningsteorier. förmiddagsföreläsningarna var trevliga men inte så mycket nytt under solen för min del men dock skönt att höra att det på riktigt verkar kunna skönjas ett paradigmskifte när det gäller synen på spädbarn och dess omhändertagande och främst hos utbildad personal. det gamla förlegade synsättet som infördes under 1800-talet där det lilla barnet skulle göras självständigt och passas in i en förutbestämd mall håller på att frångås. det är inte särskilt länge sen man slutade ha nyfödingar i särskilda rum i plastlådor och som skulle ammas var fjärde timme för att inte bli bortskämda. istället tas de ursprungliga metoderna till vara där barnet ska hållas nära och själva avgöra hur sina behov ser ut. en föreläsning handlade om hur kängurumetoden nu var en välbeprövad och otroligt verksam metod inom neonatalvård. Det går ut på att man bär sitt för tidigt födda barn hud mot hud dygnet runt eller så mycket det är möjligt eftersom det ger barnet så mycket bättre förutsättningar att klara sig och betydligt förbättrade vitala parametrar kan registreras. den här metoden används som en medicinsk behandling och de här resultaten kan appliceras på omhändertagandet av fullgångna barn. eftermiddagens föreläsning hölls av den helt fantastiskt intressanta läkaren/docenten/tvärvetenskapliga forskaren Tomas Ljungberg som berättade om sin forskning på primater och separation och hur det formar vår anknytning som i sin tur bidrar till vårt psykosociala mående. det var så enormt skönt att få evidensbaserade vetenskapliga belägg för det som utgör grunden för mitt förhållningssätt till hur jag tar hand om min bebis, dvs främst utifrån min föräldrainstinkt.han poängterade hur viktigt det var med den fysiska närheten för att skapa trygga individer, både för föräldrar och barn och att även mindre separationer kan orsaka trauman som kan ta sig olika uttryck både tidigare och senare.

Ljungberg menar att företeelser som 5-minutersmetoden är rena övergrepp på barnet, ett stort föräldrasvek och att skrik inte ingår i det normala tillståndet hos en bebis utan alltid har en innebörd. det går helt i linje med mitt tänk då jag aldrig nånsin låtit holgis skrika. i början hade jag honom på mig jämt, somnade han så fick han ligga på en kudde alldeles bredvid  så jag direkt kunde svara på hans signaler, han har fått (och får fortfarande) amma fritt och har fått sova och varit vaken utifrån sitt eget sömnmönster. sen ett par månader tillbaka har han självmant velat sova vid åtta-snåret (förutom när han varit sjukis) och vi nattar honom då i sin egen eller vår säng och när vi lägger oss sover han bredvid men vaknar han när vi är uppe så bokstavligt springer jag in och ropar att jag är på väg. det låter säkert löjligt i mångas öron (i mina också innan jag blev mamma) men så fort han hör min röst tystnar han. han vet att vi lyssnar på vad han vill förmedla och det känns som att vi kan kommunicera väldigt bra trots att han inte kan beskriva med ord vad han vill, bara jag är lyhörd inför honom men också mig själv. de gånger det har varit knepigt är när jag frångått att lyssna på mig själv och istället tagit till mig ”råd” utifrån.

jag pratade med en fd klasskompis som har ett barn som är lite äldre än holger, hon hade använt sig av 5-minutersmetoden på inrådan av en bekant och med stöd av bvc (som delade ut eckerbergs vedervärdiga broschyr). hon berättade att första kvällen grät barnet i ca 10 min men efter ett par kvällar hade det ökat till 40 minuters gråt och på fjärde kvällen hade barnet gråtit redan vid kvällsgröten eftersom hen visste vad som väntade. föräldrarna hade inte klarat att fortsätta utan hade tyckt det var oerhört ångestladdat, i synnerhet att man skulle visa sig för barnet var femte minut i stil med ”jag hör dig men jag struntar i att du är utom dig av förtvivlan” så tack och lov hade det sunda förnuftet segrat.

Jag tycker att det är så dåligt att man år 2011 fortsätter dela ut broschyrer om skrikmetoder och att det verkar vara lite tabu att ta avstånd från det som professionell rådgivare (bvc) eftersom föräldrarna ”måste få sova hela natten” trots att det är på bekostnad av barnet. Jag tycker det borde vara en självklarhet att avråda från sådana metoder och jag hoppas att det kommer bli så iom att den här typen av forskning  som påvisar trauma för de inblandade ges större utrymme. jag har beställt ett häfte av Ljungberg (recension kommer senare) som behandlar det han föreläste om eftersom det var en av det var bland den mest intressanta forskning jag fått ta del av på mycket länge. jag älskar att lyssna till människor som verkligen är insatta i sitt ämne samt har sakliga argument och evidensbaserad forskning bakom sig. han kunde svara på alla frågor som ställdes samt kunde ge ordentliga svar på tal när någon ifrågasatte.

och holger, som var lite trött efter sin sjuka, han satt i mitt knä som en liten apunge och mös hela långa dagen.