VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

amningsfredagen

efter tvekan in i det sista så tog jag ändå och packade ner barnet i vagnen och begav mig till uppsalatåget tidig tidigt i fredags morse. om jag tvekar på nåt brukar jag oftast göra det bara för att slippa undra hur det var och i detta sammanhanget var det väldig tur. det var föreläsningar från 9-16 om amning, sömn och anknytningsteorier. förmiddagsföreläsningarna var trevliga men inte så mycket nytt under solen för min del men dock skönt att höra att det på riktigt verkar kunna skönjas ett paradigmskifte när det gäller synen på spädbarn och dess omhändertagande och främst hos utbildad personal. det gamla förlegade synsättet som infördes under 1800-talet där det lilla barnet skulle göras självständigt och passas in i en förutbestämd mall håller på att frångås. det är inte särskilt länge sen man slutade ha nyfödingar i särskilda rum i plastlådor och som skulle ammas var fjärde timme för att inte bli bortskämda. istället tas de ursprungliga metoderna till vara där barnet ska hållas nära och själva avgöra hur sina behov ser ut. en föreläsning handlade om hur kängurumetoden nu var en välbeprövad och otroligt verksam metod inom neonatalvård. Det går ut på att man bär sitt för tidigt födda barn hud mot hud dygnet runt eller så mycket det är möjligt eftersom det ger barnet så mycket bättre förutsättningar att klara sig och betydligt förbättrade vitala parametrar kan registreras. den här metoden används som en medicinsk behandling och de här resultaten kan appliceras på omhändertagandet av fullgångna barn. eftermiddagens föreläsning hölls av den helt fantastiskt intressanta läkaren/docenten/tvärvetenskapliga forskaren Tomas Ljungberg som berättade om sin forskning på primater och separation och hur det formar vår anknytning som i sin tur bidrar till vårt psykosociala mående. det var så enormt skönt att få evidensbaserade vetenskapliga belägg för det som utgör grunden för mitt förhållningssätt till hur jag tar hand om min bebis, dvs främst utifrån min föräldrainstinkt.han poängterade hur viktigt det var med den fysiska närheten för att skapa trygga individer, både för föräldrar och barn och att även mindre separationer kan orsaka trauman som kan ta sig olika uttryck både tidigare och senare.

Ljungberg menar att företeelser som 5-minutersmetoden är rena övergrepp på barnet, ett stort föräldrasvek och att skrik inte ingår i det normala tillståndet hos en bebis utan alltid har en innebörd. det går helt i linje med mitt tänk då jag aldrig nånsin låtit holgis skrika. i början hade jag honom på mig jämt, somnade han så fick han ligga på en kudde alldeles bredvid  så jag direkt kunde svara på hans signaler, han har fått (och får fortfarande) amma fritt och har fått sova och varit vaken utifrån sitt eget sömnmönster. sen ett par månader tillbaka har han självmant velat sova vid åtta-snåret (förutom när han varit sjukis) och vi nattar honom då i sin egen eller vår säng och när vi lägger oss sover han bredvid men vaknar han när vi är uppe så bokstavligt springer jag in och ropar att jag är på väg. det låter säkert löjligt i mångas öron (i mina också innan jag blev mamma) men så fort han hör min röst tystnar han. han vet att vi lyssnar på vad han vill förmedla och det känns som att vi kan kommunicera väldigt bra trots att han inte kan beskriva med ord vad han vill, bara jag är lyhörd inför honom men också mig själv. de gånger det har varit knepigt är när jag frångått att lyssna på mig själv och istället tagit till mig ”råd” utifrån.

jag pratade med en fd klasskompis som har ett barn som är lite äldre än holger, hon hade använt sig av 5-minutersmetoden på inrådan av en bekant och med stöd av bvc (som delade ut eckerbergs vedervärdiga broschyr). hon berättade att första kvällen grät barnet i ca 10 min men efter ett par kvällar hade det ökat till 40 minuters gråt och på fjärde kvällen hade barnet gråtit redan vid kvällsgröten eftersom hen visste vad som väntade. föräldrarna hade inte klarat att fortsätta utan hade tyckt det var oerhört ångestladdat, i synnerhet att man skulle visa sig för barnet var femte minut i stil med ”jag hör dig men jag struntar i att du är utom dig av förtvivlan” så tack och lov hade det sunda förnuftet segrat.

Jag tycker att det är så dåligt att man år 2011 fortsätter dela ut broschyrer om skrikmetoder och att det verkar vara lite tabu att ta avstånd från det som professionell rådgivare (bvc) eftersom föräldrarna ”måste få sova hela natten” trots att det är på bekostnad av barnet. Jag tycker det borde vara en självklarhet att avråda från sådana metoder och jag hoppas att det kommer bli så iom att den här typen av forskning  som påvisar trauma för de inblandade ges större utrymme. jag har beställt ett häfte av Ljungberg (recension kommer senare) som behandlar det han föreläste om eftersom det var en av det var bland den mest intressanta forskning jag fått ta del av på mycket länge. jag älskar att lyssna till människor som verkligen är insatta i sitt ämne samt har sakliga argument och evidensbaserad forskning bakom sig. han kunde svara på alla frågor som ställdes samt kunde ge ordentliga svar på tal när någon ifrågasatte.

och holger, som var lite trött efter sin sjuka, han satt i mitt knä som en liten apunge och mös hela långa dagen.

 

Kommentera (10)

    För att få de senaste uppdateringarna