Om jag var nostalgisk igår är det ingenting emot idag! Här är Solveigs förlossningsberättelse och nedan lite kompletterande info.
Vid kl 10 imorse tänkte jag på hur jag för exakt ett år sen misstänkte att förlossningen var igång. Vaknade med starka sammandragningar med 2-3 min mellanrum, inte smärtsamma alls men för regelbundna för att bara vara förvärkar. Ringde in till Södra BB och sa att nåt var på gång men det gjorde inte ont. Barnmorskan bad att få höra mig under en värk och jag skämdes lite när jag sa att, jo nu är det värk fast inte ont och jag har inga problem att prata. Hon tyckte iaf att vi skulle komma in så jag passade på att duscha och sätta i linser så jag skulle slippa ha glasögon i vägen men samtidigt se, och kl 12 var vi framme. Jag var så sjukt stolt att jag kunde ta värkarna så bra i bilen. Lyckades kissa inne på förlossningssalens toa och sen upp i sängen med CTG. Hittade mitt happy place när värkarna sköljde över mig, i början en vitsippsbacke med en porlande bäck (mesigt men fiiint!) och sedan ett stormigt hav som kastade ut mig bland vågorna för att sedan dra mig tillbaka till en solig bukt där jag kunde pusta ut och snabbt samla kraft inför nästa djupdykning. Så häftig känsla att bemästra värkarna och kunna släppa kroppen och inte spänna sig.
Så nöjd med att jag kunde slappna av
Efter en knapp timme började dock kroppen vika sig av trycket och jag fattade inte då att det började närma sig krystfasen utan jag trodde att jag inte kunde slappna av längre. Minns att barnmorskan glatt sa att ”nu blir det nog snart bebis” när jag knorrade högt när magen drog ihop sig så jag inte kunde hålla emot. Här nånstans blir jag rädd för att avslappningen inte funkar men hade jag bara vetat att det var krystimpulser som fick kroppen att jobba på eget bevåg hade jag nog kunnat undvika att bli orolig. Hade aldrig krystvärkar med Holger (epidural *tummen ner*) så fattade inte.
Hursom, var rädd att få panik så körde lite lustgas i några minuter innan Solens hjärtljud gick ner, samma som på Holgis. Härifrån blev allt kaosigt och forcerat med två barnmorskor som skrek på mig att krysta och jag tryckte på för kung och fosterland, rädd och utan att få teama med kroppen. Men, det här slutet var ungefär en 10-15 min jobbig förlossning och det kändes ändå helt okej. Jag tänkte hela tiden JAAA, även om det aldrig kom över mina läppar på slutet. Och känslan när jag fick plocka upp min blodiga, smetiga, förargade klump, helt oslagbar! Kände mig helt övermänsklig. Strax innan själva pushandet kom solen fram mellan molnen den gråa februaridagen och där, i ett kort lustgasrus, bestämde jag mig för att hon skulle få heta Solveig.
Här är hon alldeles alldeles ny
Jag skulle så himla gärna få föda en gång till. Fatta vad kroppen gör i varje steg, veta på förväg hur jag själv hanterar värkarna (vill inte ha nån beröring bara lite bekräftelse på att jag är grym), bara få fokusera på avslappning, kanske få chansen att krysta i min egen takt, veta att jag kan plocka upp bebisen (kanske t o m ta emot den?) själv osv. Dessutom är jag (förhoppningsvis) färdig barnmorska och kanske har snappat upp ytterligare ett tips eller två. Well, den som lever får se, lämnar det öppet och tidigast om ca 5 år.
Kommentera
Cecilia Blankens verkar så himla vettig och grinade nästan lite när jag läste hennes senaste förlossningsberättelse. Hon hade förberett sig inför sin förlossning ungefär på samma sätt som jag gjorde innan jag skulle föda Solveig och har också negativ EDA-upplevelse. Lyssnade därför på hennes poddavsnitt när hon pratade mer om att föda (har liksom aldrig tid att lyssna på poddar annars) och hon har precis samma tankar och idéer om det hela, kan verkligen rekommendera att lyssna, t ex här.
Lite för trött för att återge det så lyssna istället vetja. Har varit och firat min mormor som fyller 88 idag, har ätit jättemycket och är så glad över att barnen inte rev stället som på gamlingars vis var belamrat med småpryttlar exakt överallt. Holger var på ett alldeles strålande humör, han sov nämligen 14 timmar inatt. Solveig däremot.. Sedan ungefär 5 dagar har hon varit väldigt grinig. Enda gången hon är glad är när vi är på öppna förskolan vilket vi alltså är varje dag för att få lite andrum i all surhet. Hon kastar sig på golvet och vrålar när hon blir arg, sälen kallar vi det movet. Har funderat på öronont, utvecklingssprång och tänder. Minns att Holger hade det fruktansvärt när hans första kindtänder bröt fram. Grät och tjurade och ville bara sitta i selen. Han var runt 15 månader om jag inte minns fel och hon har ju fått de befintliga åtta tänderna mycket tidigare än vad han fick så det vore ju inte en omöjlighet, och jag tycker det känns svullet i underkäken. Skulle ju också förklara allt bitande i mina bröst.
Kommentera
tänker ofta på vilken tur jag hade när Solveig föddes, att det fanns plats för oss, och på den förlossningsavdelning jag önskade. tänker på stressen jag skulle känt om de sagt att det inte fanns plats för mig utan att jag behövt vänta hemma med värkar eller fått åka till södertälje eller liknande, kanske föda mitt barn i badrummet eller i en ambulans utan förlossningserfaren personal.visserligen hanterade jag värkarna helt grymt på egen hand men jag hade verkligen inte velat vara utan guidning i krystfasen.
det vore ju inget otänkbart scenario med tanke på att det just nu fattas en himla massa förlossningsbarnmorskor i stockholm iom glappet till bb sophia öppnar på måndag. och det är inte bara just nu i stockholm förlossningsvården är under all kritik, det verkar vara så nästan överallt. känns helt omänskligt att det i sverige 2014 inte finns en barnmorska per aktiv förlossning, hemskt för både personal och patienter. studier visar att förlossningsskadorna ökar när personalen fattas och det låter ju naturligtvis självklart men galet att det ska handla om politik och tur huruvida underlivet blir förstört eller ej. och fy för att behöva arbeta så, känslan av otillräcklighet och stress, inte kunna äta lunch eller gå på toa. nä hoppas verkligen det blir en förbättring snart.
Kommenteraen vecka sen hon kom ut, så det passar bra med förlossningsberättelse, och den här gången skriver jag ner den med glädje till skillnad från förra gången.
bebisen var beräknad till 16 februari men jag var övertygad om att hon skulle komma tidigare. dels för att holgis gjorde det och dels för att jag känt massa mensvärk och tryck och sammandragningar från två veckor innan bf. så när beräknat datum närmade sig kändes det som jag gått över tiden och var ganska less på att vara gravid.
men. söndag 16/2 vaknar jag vid 07 av att holger vill gå upp. fixar frukost och sätter på räddningspatrullen och känner absolut ingenting i magen. lägger mig en stund till och vaknar vid 10 av att holger kryper ner och vill gosa. upptäcker då att nåt känns annorlunda, jag har sammandragningar som kommer regelbundet och ganska tätt. ligger kvar ett tag medan jag funderar på om det kan vara nåt på gång och jag känner inte alls igen känslan. tillslut går jag upp och klockar sammandragningarna och de kommer med 2-3 minuters mellanrum. detta gör mig lite skeptisk till om det kan vara värkar eftersom det borde börja med längre mellanrum. inte heller gör det särskilt ont, som mensvärk ungefär, och smärtan varar bara ca 30 sekunder åt gången. jag ringer min mamma och meddelar att nåt eventuellt är på gång och att hon kanske ska börja röra sig över eftersom hon ska vara med holger under förlossningen. intensiteten på sammandragningarna ökar och vid 11 ringer jag in till södra bb för att vara ute i god tid. säger att jag är osäker eftersom det inte gör så ont men barnmorskan som läser min journal från förra gången tycker att jag ska avvakta max en timme hemma eftersom det gick så fort sist. jag är så himla glad över att det finns en plats för mig att föda på just södra bb och vi börjar göra oss i ordning för att åka in om nån timme. ringer svärfar som ska skjutsa in oss så vi slipper hitta parkering och bestämmer att han ska komma vid 12. dock drar det på i ganska snabb takt så han får komma tidigare och jag ringer igen till sbb och meddelar att vi är på väg in och bm i telefon säger att vi är jättevälkomna.
värkarna kommer fortfarande med 2-3 min mellanrum men smärtan ökar successivt. dock är det inga problem att andas sig igenom och strax efter kl 12 ringer vi på klockan till förlossningsintaget och vi möts av vår barnmorska. hon är liten, lugn och verkar snäll. hon visar oss in på vårt jättestora rum och vi installerar oss, jag har fortfarande inga problem att andas mig igenom smärtan och vara uppegående. jag berättar att jag inte vill ha epidural men gärna lite lustgas om jag känner att det blir lite mycket samt att mitt stora mål är att inte få panik. bm tycker att jag verkar väldigt avslappnad och jag säger att det här är rena barnleken mot förra gången.
kl 12.25 kopplas jag upp för ctg-kurva och allt ser fint ut och jag får även mitt antibiotikadropp för gbs tidigare under graviditeten. eftersom värkarna kommer tätt gör bm en vaginalundersökning och jag är öppen minst 5cm. vill efter en stund gärna komma upp och sitta på bollen men när jag ska komma upp kommer värkarna ännu tätare, får värkpauser på ca 5 sekunder så jag ligger kvar i sängen och fokuserar allt jag har på att andas lugnt och slappna av. och det går! är så himla tacksam över att jag verkligen läst föda utan rädsla, förlossningsyogat och övat innan och mest tacksam över att jag har värkar som går att hantera till skillnad från sist. min första impuls vid varje värk är att panika men slappnar jag bara av och koncentrerar mig så kommer jag förbi det och trots väldigt korta pauser lyckas jag hämta kraft inför nästa värk. bm finns hela tiden vid min sida, lugn och peppar mellan värkarna, säger att jag är modig och stark. min man finns också där, påminner mig om att slappna av, baddar min panna med kall handduk och matar mig med saft genom ett sugrör.
efter ett tag ändrar värkarna karaktär och det börjar trycka neråt. tar till rösten som rekommenderas i föda utan rädsla och det är urskönt att bröla lågt som en älg när hela magen drar ihop sig. dock känner jag att jag börjar tappa fokus på avslappningen och ber om lustgas vilket jag får på ett ögonblick och det är himmelskt, hittar åter till avslappningen och 5 min senare, kl 13.10 går vattnet med ett stort plask. andas några tag till i masken innan de upptäcker att bebisens hjärtljud går ner. ytterligare en barnmorska, samma som jag talat i telefon med tidigare, kommer in och hon säger åt mig att jag måste ta bort gasen för att få all kraft till att krysta eftersom det är lite halvbrådis att få ut bebisen. Blir först rädd men släpper den och bestämmer mig för att bara görat och samidigt kopplas en skalpelektrod till huvudet på bebben. jag har nu kraftiga krystvärkar och hela kroppen jobbar och det går inte alls att hålla emot. förra gången har epiduralen berövat mig på minsta lilla krystkänsla så det var himla häftigt att låta kroppen jobba. det gör väldigt ont men är inte outhärdligt, mest jobbigt, som om nån bett mig springa 2 mil i uppförsbacke.
barnmorskorna beordrar mig att lägga mig på sidan och trots att jag inte kan pga smärtan så fixar jag det på nåt sätt ändå. vänds ytterligare en gång innan de bestämmer sig för att bebisen mår bäst av att jag halvsitter vanligt och jag trycker på för kung och fosterland, vrålar vilt och frustar som en häst och tillslut känner jag att huvudet kommer ut och sedan kroppen och kl 13.34 är hon ute. kan inte fatta att det är över, jag trodde ju inte att jag skulle dö en enda gång, och visst gjorde det ont men det var inte den värsta smärta jag känt och ändå är det klart. vill typ hoppa upp i sängen och dansa och high fivea alla i rummet. får själv lyfta upp henne och lägga mot bröstet där vi sedan får ligga i flera timmar innan vägning och mätning.
eftersom det blev lite forcerad krystning och flickebarnet valde att komma med ansiktet uppåt blev det bristning i perineum, en ytlig men som behövde sys. fick lustgas och bedövning och solveig låg på magen hela tiden så det var ingen fara.
och wow så himla annorlunda förlossning, två totalt olika upplevelser. har hört från så många att andra förlossningen är mycket enklare och det stämde verkligen för mig. trots att jag öppnade mig ännu snabbare den här gången så gick det att hantera. sen är jag glad att jag förberett mig så noggrant mentalt vilket verkligen hjälpte. också skönt att det startade på förmiddagen så vi fick sova ordentligt, att barnvakten hann komma och att vi hann åka in till förlossningen och att det fanns plats där jag ville föda och att vi bara behövde vara där 1½ timme. så himla nöjd!
alldeles ny solveig med massa fosterfett
Kommentera (2)Vi kom hem igår med en ny liten familjemedlem. Allt har gått så himla bra, dock är det tredje dagen så lite gråt och lycka om vartannat, hormonerna åker bergochdalbana. Men skröppla är iaf helt underbar och ska snart skriva ner min revanschförlossningsberättelse!
