Ligglunch

fredag 14 november 2014 kl 17:33 | föräldrabestyr/ förlossning/graviditet/ hälsa

Min syrra som är en lite mer engagerad bloggare än jag blir bjuden på massa events och då brukar hon ofta fråga om jag vill följa med. Jag tycker att det är ganska trevligt alltsomoftast men orkar sällan skriva nåt om det. Men igår var vi på ett kul lunchevent som RFSU stod för och som handlade om sex och samlevnad under graviditet och småbarnsår. Som blivande (förhoppningsvis inom en inte alltför avlägsen framtid) barnmorska (samt såklart småbarnsförälder) ligger det mig varmt om hjärtat och jag tyckte hela upplägget var väldigt trevligt. Maffiga sallader från Urban Deli, samtalspanel med bl a Ann Söderlund (som ledde det hela) tjejerna från hormoner och hemorrojder samt hejhejvardag (älskar!), Manne Forssberg och Annika Leone. Även en manlig barnmorska från RFSU var med och berättade och svarade på frågor. Så himla glad över snubbar som utbildar sig inom traditionellt kvinnodominerade yrken utan att försöka modifiera och försöka göra yrket tuffare, jag blir t ex våldsamt provocerad över snoppförsedda sjuksköterskor som titulerar sig ”sjukskötare”. Hellre än att ha ett feminint yrkespronomen väljer de att ha ett påhittat epitet som motsvarar ungefär ”vårdbiträde”, såklart inget fel att vara det men sjuksköterska är en högskoleutbildning med en skyddad yrkestitel. Hrrm, slut på avvikande utlägg.

Väldigt vettiga saker som togs upp, om att sänka kraven och öka glädjen och lusten i vardagen och att det inte behöver vara så himla mycket pipping under den här perioden men att närheten inte får glömmas bort. Efteråt fick en med sig en stor påse med RFSU-produkter, kondomer, glidmedel, knipkulor och en herrans massa annat.

intetid-886x1024

eventets bild, från hejhejvardag hashtag diggaligga

 

No alarms and no surprises

lördag 13 september 2014 kl 10:34 | föräldrabestyr/ syskon

En av de lyxigaste grejerna med att få andra barnet är att en inte blir lika förvånad över hur lite ungen går att styra. Med Holger funderade jag inte ens över huruvida bebisen ville sova i spjälsäng eller åka vagn, i min värld gjorde bebisar det. I min värld ville också bebisar ta flaska för att underlätta för sina föräldrar att jämställt dela på matningar nattetid etc. Blev lite in your face på det mesta faktiskt.
Och även om jag visst blev förvånad över att Solen var en så mycket mer missnöjd och skrikig nyföding så var det ändå enklare att hantera vagnvägran och totalt närhetsbehov.
När en fått fler barn inser en också hur starka små personligheter de är redan som bebisar och det enklaste är att försöka anpassa dig utifrån det. Och om det är enkelt? Not so much.

och baksidan av utveckling i raketfart

tisdag 2 september 2014 kl 12:05 | solveig/ sömn

Fattar ju att det låter så himla hurtigt och rosenrött när jag beskriver Solveig. På ett sätt är det så, jag tycker hon är så ljuvlig och glad och nyfiken på livet och i början kände jag mig så himla förtvivlad över att hon var ledsen och skrek så ofta och inte ville bli tröstad på nåt sätt. Så det känns som att hennes just nu inte så fantastiska sömn är helt okej hanterbart.

Men det märks att så mycket händer i hennes lilla hjärna just nu. Världens mest lättväckta bebis vaknar nu ÄNNU oftare på nätterna. Och vill snutta. Hon vägrar napp så jag får ligga helt skevt på sidan nätterna igenom så hon kan sitta fast i tutten. Tack och lov somnar jag om väldigt lätt men det är lite slitigt med så många uppvak varje natt. Hon har iaf insett att kl 05 är natt och sover helst till 08-09.

det här med syskon

onsdag 30 oktober 2013 kl 09:51 | föräldrabestyr/ förlossning/graviditet

Ända sen jag tog gravtestet i början av juni har jag haft ångest över att jag kommer traumatisera Holger med ett syskon. det har dock mattats av i takt med att han växer och blir större. På barnmässan som jag besökte i början av okt passade jag på att gå på en föreläsning om just syskon som hölls av min favoritbarntyckare, psykologen Malin Alfvén.

Hon pratade om hur vanligt det är att man är orolig för första barnets välmående men att man ska fokusera på vilken enorm gåva man ger. Barn lever idag så nära sina föräldrar och blir delaktiga i sina syskon så svartsjuka behöver inte vara något problem. Syskonrelationen är ofta den längsta man har under livet och bebisen i magen känner sitt storasyskon redan innan dom mötts eftersom första barnet ofta är i maghöjd och låter en hel del. Hon berättade att nyfödingen på bb känner igen storasyskonets fotsteg i korridoren och t o m kan le när hen kommer in i rummet, hur gulligt?

Jag har även känt mig som en crappy morsa som, ffa i början av graviditeten, mått dåligt och behövt vara ifred och bara ligga platt på sängen. Malin menade att detta är en naturlig del av förberedelserna för första barnet, att mamma inte har samma tid och ork, inte klarar av att bära runt på stora lika mycket etc. Nu behöver det ju inte vara mamman som är främsta vårdgivaren till en nyfödd men i vårt fall kommer det bli så eftersom jag kommer vara hemma första tiden samt amma och liknande.

Hur allt går beror ju en hel del på barnens personlighet, är stora svartsjukt lagd, är lilla väldigt krävande osv. Holger är ju ganska mammig och även om han slutade amma för flera månader sen vill han gärna lägga huvudet på tutten när han ska sova så vi har pratat en del om att det kommer komma ny mjölk i tuttarna när bebisen kommer och det tycker han är spännande. Jag har dock inte märkt av nån direkt svartsjuka i hans läggning (han har dock haft en intensiv och ocharmig period av MIN när någon vill låna hans saker men det har gått över) så jag hoppas det ska gå bra. Jag har beställt lite böcker om att få syskon som vi ska läsa också men det är fortfarande väldigt lång tid kvar när man är 2½.

529402_538931942817228_340269954_n

Jag och min fina storasyster i våras, vad skulle jag gjort utan henne liksom?

att älska ett barn

torsdag 20 juni 2013 kl 10:26 | föräldrabestyr/ holgis

den är häftig den här kärleken, i dubbel bemärkelse. för min del kom den inte omedelbart som för en del, utan den växte fram. i början var jag mest fascinerad över att den där lilla bebisen var min och det kändes stort så stort att jag skulle behöva vara den (tillsammans med hans far) som ombesörjde att han skulle växa upp och bli en trygg och glad individ med en osviklig självkänsla och nyfikenhet på livet. men efterhand bondade vi alltmer och lärde känna varann ordentligt. jag minns hur jag brukade vakna på natten av att det där pyttelilla huvudet hackade fram och tillbaka i sömnen för att hitta tutten och han ammade en stund och jag mötte hans visa spädbarnsblick innan vi somnade om tätt ihop (precis som vi sover fortfarande såhär drygt två år senare) och han läkte alla hål i hjärtat och snart älskade jag honom mer än jag trodde var möjligt.

innan jag blev förälder hade jag massa föreställningar om hur mitt barn skulle vara, en minikopia av mig själv, kanske inte så mycket av narcissistiska skäl som av känslan av att ha nån att relatera till och förstå sig på. första bakslaget på den punkten kom under rutinultraljudet när vi fick reda på att det var en pojke som simmade omkring därinne. jag som i princip är uppvuxen utan pappa, bröder, morfar, farfar, morbröder etc etc, hade väldigt svårt att ta in att jag skulle kunna förstå mig på en gosse och att det växte en snopp i min mage vara bara helt galet. men jösses så bra det blev, världens bästa lilla pojke kom ut och vi har ju hängt som ler och långhalm sen den där natten i slutet av mars 2011. lugn som en filbunke och nästan alltid nöjd var han som bebis, precis som jag var som liten. så nån vilding hade jag iaf sluppit, för såna förstår jag mig inte heller på. men strax innan året när han lärde sig springa har han varit mer högt än lågt och till min förvåning tycker jag att det är jätteroligt, han är så livsglad och rolig och alltid full med bus, med holgis får man aldrig tråkigt!

det är spännande att kärleken verkligen är villkorslös, det spelar ingen roll vad han gör, han är världens bästa oavsett. jag gissar på att han kommer hålla på med fysiska aktiviteter när han blir större och jag som hatar sport kommer lätt bli en soccermom om det är där han hamnar. häftigt som sagt, och en himla tur att man inte får välja.