För ett år sen föddes världens finaste Sol

måndag 16 februari 2015 kl 17:25

Om jag var nostalgisk igår är det ingenting emot idag! Här är Solveigs förlossningsberättelse och nedan lite kompletterande info.

Vid kl 10 imorse tänkte jag på hur jag för exakt ett år sen misstänkte att förlossningen var igång. Vaknade med starka sammandragningar med 2-3 min mellanrum, inte smärtsamma alls men för regelbundna för att bara vara förvärkar. Ringde in till Södra BB och sa att nåt var på gång men det gjorde inte ont. Barnmorskan bad att få höra mig under en värk och jag skämdes lite när jag sa att, jo nu är det värk fast inte ont och jag har inga problem att prata. Hon tyckte iaf att vi skulle komma in så jag passade på att duscha och sätta i linser så jag skulle slippa ha glasögon i vägen men samtidigt se, och kl 12 var vi framme. Jag var så sjukt stolt att jag kunde ta värkarna så bra i bilen. Lyckades kissa inne på förlossningssalens toa och sen upp i sängen med CTG. Hittade mitt happy place när värkarna sköljde över mig, i början en vitsippsbacke med en porlande bäck (mesigt men fiiint!) och sedan ett stormigt hav som kastade ut mig bland vågorna för att sedan dra mig tillbaka till en solig bukt där jag kunde pusta ut och snabbt samla kraft inför nästa djupdykning. Så häftig känsla att bemästra värkarna och kunna släppa kroppen och inte spänna sig.

IMG_2800

Så nöjd med att jag kunde slappna av

Efter en knapp timme började dock kroppen vika sig av trycket och jag fattade inte då att det började närma sig krystfasen utan jag trodde att jag inte kunde slappna av längre. Minns att barnmorskan glatt sa att ”nu blir det nog snart bebis” när jag knorrade högt när magen drog ihop sig så jag inte kunde hålla emot. Här nånstans blir jag rädd för att avslappningen inte funkar men hade jag bara vetat att det var krystimpulser som fick kroppen att jobba på eget bevåg hade jag nog kunnat undvika att bli orolig. Hade aldrig krystvärkar med Holger (epidural *tummen ner*) så fattade inte.

Hursom, var rädd att få panik så körde lite lustgas i några minuter innan Solens hjärtljud gick ner, samma som på Holgis. Härifrån blev allt kaosigt och forcerat med två barnmorskor som skrek på mig att krysta och jag tryckte på för kung och fosterland, rädd och utan att få teama med kroppen. Men, det här slutet var ungefär en 10-15 min jobbig förlossning och det kändes ändå helt okej. Jag tänkte hela tiden JAAA, även om det aldrig kom över mina läppar på slutet. Och känslan när jag fick plocka upp min blodiga, smetiga, förargade klump, helt oslagbar! Kände mig helt övermänsklig. Strax innan själva pushandet kom solen fram mellan molnen den gråa februaridagen och där, i ett kort lustgasrus, bestämde jag mig för att hon skulle få heta Solveig.

IMG_2804

Här är hon alldeles alldeles ny

Jag skulle så himla gärna få föda en gång till. Fatta vad kroppen gör i varje steg, veta på förväg hur jag själv hanterar värkarna (vill inte ha nån beröring bara lite bekräftelse på att jag är grym), bara få fokusera på avslappning, kanske få chansen att krysta i min egen takt, veta att jag kan plocka upp bebisen (kanske t o m ta emot den?) själv osv. Dessutom är jag (förhoppningsvis) färdig barnmorska och kanske har snappat upp ytterligare ett tips eller två. Well, den som lever får se, lämnar det öppet och tidigast om ca 5 år.

 

Skriv ett svar