har ju sedan massa år varit intresserad av kön och genus men det är först när en får egna barn det ställs på sin spets. tyckte jag var så himla medveten men när jag var gravid första gången var jag säker på att bebisen skulle vara en tjej och undermedvetet hoppades jag väldigt mycket på att jag hade rätt. inte för att jag skulle sätta på rosa volanger utan för att det är så mycket lättare att relatera till det egna könet och jag är i princip uppvuxen utan manliga släktingar. och det vore ju toppen att få en flicka som kunde uppfostras till en stark individ. en matas också så himla hårt med att mor-och-dotter-relationen är sååå speciell.
så snopen jag var på rutinultraljudet när det visade sig att bebisen hade snopp, hur gick det till, hur kunde jag reproduceras som pojke? jag storgrät på väg därifrån och den stackars pappan till snoppbarnet stod handfallen. grät av besvikelse över att det kändes som fel bebis, över att jag ens brydde mig om vad bebisen hade för kön och över att jag inte bara var tacksam över att världens sötaste därinne var alldeles perfekt. får väl till viss del skylla den oväntade reaktionen på hormoner och nervositet. men efter att allt sjunkit in blev jag så väldigt tacksam över att det inte blev som jag väntat och för att jag var tvungen att reflektera över varför jag ville ha en tjej och vad jag själv la för värderingar i olika kön trots att jag trott mig vara neutral.
och jag är ju bara så fantastiskt glad över att jag fick världens bästa barn och att jag blev tvungen att tänka till och det inte finns nåt som skulle varit annorlunda om holger fötts med snippa, förutom namnet då, har inte kommit så långt än. älskar alla hans speciella egenskaper, vissa skulle klassas som tjejiga och vissa killiga av dom som har ett behov av att köna. och min mamma kan inte låta bli att påpeka hur typiskt det är att han älskar bilar, att det sitter i generna hos killar (ja ända sen fred flinta åkte runt i stenbil har detta nedärvts i hundratusentals år). han har fått möjligheten att välja det intresset helt själv och för honom har hans bilar egna små personligheter som figurer som helst.
nu när jag är gravid igen och vet att det med största sannolikhet är ett flickebarn jag bär gratulerar alla som att jag vunnit högsta vinsten. innan vi visste sa de flesta att ”hoppas det är en tjej den här gången” och jag har hört flera som väntat sin andra pojke som fått höra rent oförskämda kommentarer som ”vad synd”, ”då får ni skaffa en trea också så ni får en tjej” etc. detta verkar inte lika vanligt för den som väntar en andra flicka. i västvärlden verkar det ses som ett privilegium att ha en dotter och att en son kommer en aldrig nära (som magdalena graafs tragiska uttalanden i mama). själv kan jag inte förstå hur en aktivt kan önska motsatsen (de som verkar mest inne på att ha en av varje verkar ha ett dikotomt förhållningssätt till kön och inte se till individnivå) till det fantastiska barn som redan finns. finns ju ingen gosigare än holgis och han säger hur många gånger som helst hur mycket han älskar mig varje dag. små barn är egna individer om man bara låter dom, och inte prackar på dom en färdig mall.
ingen människa är ju som bekant en ö och det är svårt att inte ta in influenser utifrån, särskilt välmenande släktingar som tycker genus är tramsiga nymodigheter istället för en befäst vetenskap. min mamma tjatar om ”den lilla gulliga flickan” i min mage trots att jag oräkneliga gånger sagt att det räcker bra med ”bebisen”. ett ultraljud är ingen garanti för att det sagda könet kommer stämma och det känns ju trist om nån skulle bli besviken om flickan visar sig vara en pojke, inte för att jag bryr mig om det men jag önskar att det inte vore så laddat. hon har också uttryckt att det blir lite opraktiskt att vi bara har kläder efter holger sparade, men allt är ju helt könsneutralt! svärmor vill hemskt gärna få köpa klänningar då hon har en son och två pojkbarnbarn. jag har sagt att hon möjligtvis kan få köpa en. dock absolut inget med volanger eller rosa.
hursomhelst, tråkigt att det ska vara så betydelsefullt vilket kön ens barn föds med. det är tydligen ännu större i andra länder som t exengland och det finns t o m ett begrepp som kallas gender disappointment och specifika psykologer som tar hand om det. vi borde bara ha samma förväntningar på barn oavsett kön, och inse att det blir världens bästa unge. ursäkta evighetslångt inlägg men jag funderar en del på det här.
För nån dag sen skrev jag ett likanade inlägg! Just det där med ”hoppas på en flicka då” för jag redan har en pojk. Lustigt att vi tänkte lika där. 🙂
Bra inlägg! Känner igen de kommentarer vi fick när vi väntade lillebror men då ”hoppas att” eftersom vi inte visste könet i förväg. Kan säga att jag tack vare detta gick runt och hoppades på en flicka till för att inte alla dessa ”en pojke och en flicka är målet”-personerna skulle få rätt!
Kan också säga att den enda könsskillnaden (förutom själva könet) jag upplevt mellan barnen är synen från omgivningen. Suck… Det märkte jag inte på samma sätt när vi hade ett barn, men nu är det plötsligt så uppenbart. Jag som har skrivit en gemensam önskelista till ungarna tycker att det ska bli lite spännande att se vem som får vad…
Jag har precis fått mitt andra barn. Vi visste inte könet och jag fick höra otaliga gånger, ”vore det inte roligt om det blir en pojke nu då”. Så jag drog upp fördelarna med om det blev en tjej varje gång. Blev irriterad av att någon trodde att jag skulle bli besviken om det var till tjej. Våran tjej är det bästa i vårat liv. Det slutade med att jag var säker på att det var en tjej i magen. 100% säker. Ut kom en kille! Och han är också det underbaraste i vårat liv. Nu har jag fått höra kommentaren ”nu har ni ju en av varje, måste kännas skönt”. Vi har två underbara barn, ja det känns fantastiskt. Det är inte deras kön som är anledningen till familjelyckan.
Karin:
Ja det verkar vara allmängiltigt, att ha en av varje, då behöver man inget annat
jenny:
Eller hur, önskade nästan också en gosse till bara för att det skulle reta alla. men känns så trist att en lillebror inte skulle vara lika önskad av andra
annasvärld:
ja såklart är ens barn de allra bästa, oavsett kön!