VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

att älska ett barn

den är häftig den här kärleken, i dubbel bemärkelse. för min del kom den inte omedelbart som för en del, utan den växte fram. i början var jag mest fascinerad över att den där lilla bebisen var min och det kändes stort så stort att jag skulle behöva vara den (tillsammans med hans far) som ombesörjde att han skulle växa upp och bli en trygg och glad individ med en osviklig självkänsla och nyfikenhet på livet. men efterhand bondade vi alltmer och lärde känna varann ordentligt. jag minns hur jag brukade vakna på natten av att det där pyttelilla huvudet hackade fram och tillbaka i sömnen för att hitta tutten och han ammade en stund och jag mötte hans visa spädbarnsblick innan vi somnade om tätt ihop (precis som vi sover fortfarande såhär drygt två år senare) och han läkte alla hål i hjärtat och snart älskade jag honom mer än jag trodde var möjligt.

innan jag blev förälder hade jag massa föreställningar om hur mitt barn skulle vara, en minikopia av mig själv, kanske inte så mycket av narcissistiska skäl som av känslan av att ha nån att relatera till och förstå sig på. första bakslaget på den punkten kom under rutinultraljudet när vi fick reda på att det var en pojke som simmade omkring därinne. jag som i princip är uppvuxen utan pappa, bröder, morfar, farfar, morbröder etc etc, hade väldigt svårt att ta in att jag skulle kunna förstå mig på en gosse och att det växte en snopp i min mage vara bara helt galet. men jösses så bra det blev, världens bästa lilla pojke kom ut och vi har ju hängt som ler och långhalm sen den där natten i slutet av mars 2011. lugn som en filbunke och nästan alltid nöjd var han som bebis, precis som jag var som liten. så nån vilding hade jag iaf sluppit, för såna förstår jag mig inte heller på. men strax innan året när han lärde sig springa har han varit mer högt än lågt och till min förvåning tycker jag att det är jätteroligt, han är så livsglad och rolig och alltid full med bus, med holgis får man aldrig tråkigt!

det är spännande att kärleken verkligen är villkorslös, det spelar ingen roll vad han gör, han är världens bästa oavsett. jag gissar på att han kommer hålla på med fysiska aktiviteter när han blir större och jag som hatar sport kommer lätt bli en soccermom om det är där han hamnar. häftigt som sagt, och en himla tur att man inte får välja.

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna