måste säga att en nyförälskelse i håkan hellström uppstått iom nya skivan och det verkar vara ett allmängiltigt tillstånd hos de flesta, för det kommer aldrig va över för mig är förfärligt bra.
håkans debut kom samma år som jag tog studenten och packade en ryggsäck och flyttade till london med en kompis och jag älskade känn ingen sorg för mig göteborg och lyssnade på den på många hemmafester och parkpromenader. blev dock ganska bestört över att höra rader som kom kom atombomb och de har gått för att leva sina liv och gud vet att jag måste leva mitt, dvs direktöversatt från några fantastiska morrissey/smiths-låtar vilka bara är en bråkdel av alla musikaliska stölder och jag har haft svårt att bestämma mig för om det är fina hyllningar eller bara fult. men morrissey har ju stulit citatet talent borrows, genius steals från oscar wilde som i sin tur stulit en massa från andra och det verkar ju stämma, för han gör det ju bra.
hursomhelst, skivorna efter fångade mig aldrig riktigt, visst har jag euforiskt skrålat med till hittiga klubbland och kom igen lena, och en midsommarnattsdröm handlar bitvis om en period i mitt liv, bara att byta ut ett o mot ett e hos en av karaktärerna, men resten föll aldrig på plats, tror sambastuket och min prettoindiejaglyssnarintepåkomersiellmusiksida lade locket på. men när titelspåret från senaste skivan släpptes som singel fick jag då alltså upp öronen igen och när jag dagligen lyssnat på skivan sen den släpptes måste jag allra ödmjukast buga, hatten av! min favorit just nu är när lyktorna tänds, en liten märklig historia om en snubbe med klumpfot, en tragisk kärlekshistoria utan slut framförd av en ovanligt brölig håkan. och när gud skonar hisingen vill jag bara luta huvudet bakåt, armen upp i luften och skriksjunga med som på den gamla goda tiden!
Kommentera