Från dag ett (1) har jag ivrigt följt jättebebisen i hans frammarsch i Vita huset, varje dag häpnar jag över hans sätt att uttrycka sig i medierna och särskilt då på Twitter. Hur han lyckas överträffa sig själv i tid och otid är en bragd i mina ögon.
Det här stabila geniet som är riktigt smart och har en knapp som är så mycket större än Rocket man, sitter nu på sin tron och upprörs över att inte alla ser honom som guds gåva till folket.
Han orkar inte ta in information, han har inte förmågan att lyssna på sina medarbetare och ännu värre, han läser inte. Hans taktik är i stället att haspla ur sig ogenomtänkta och ibland falska nyheter som han sett på Fox-News. Däremellan passar han på att mobba personer med nedvärderande smeknamn som: Hillary Clinton=Crooked Hillary, Elisabeth Warren=Pocahontas, Steve Bannon=Sloppy Steve.
Han är inte bara självgod utan har även en överskattad självbild. Dessa personlighetsdrag tillsammans med twittertummen bidrar med att det blir alltför mycket oroligheter i USA och i världen. För han är ju ändå Amerikas president, märkligt nog.
Boken som Michael Wolffs ”Fire and Fury” skrev är jätteviktig i sig, inte för att den är särskilt välskriven eller för att den innehåller fullt med skvaller. Nej, det intressanta med den är att vi under året som gått anat att det är fullt kaos i Vita huset. Nu vet vi. Jag tror också att vi behöver boken för att förstå vad vi alla tänkt, dikten har överträffat verkligheten.
Det kan bli svårt i framtiden att återge denna Trump-tid. Allt för mycket händer i detta dårhus, saker som är svåra att styra över.
Det är bara att luta sig tillbaka i stolen och med stigande spänning och fascination följa detta dårskap till ”the bitter end”.
So long.