I dag är det 20 år sedan jag och min man gifte oss. Det låter som en evighet sedan men det känns inte riktigt så. För 20 år sedan stod vi framför prästen och sa ja till varandra i Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm.
I dag är hela familjen samlad här:
I det här blomrummet bor äldsta -och mellandottern.
Och i det paisleymönstrade rummet bor sonen -och yngsta dottern.
Jag och min man fick champagnekupan.
Vissa trivs verkligen som fisken i vattnet.
Om en liten stund ska vi iväg på ett kafferep och den får vi absolut inte att missa. Jag hörde att det ska vara ett gediget berg av smaskigheter.
Jag tycker att cancerfonden gör ett helt fantastiskt jobb. Och nu vill jag också slå ett slag för rehabiliteringen som är minst lika viktig. Alla former av rehabilitering tror jag är A och O för att bearbeta det man gått igenom, oavsett vad det är. Alla är vi olika och därför bearbetar vi saker och ting på olika sätt. Ni kan läsa mer om detta här.
Båda mina föräldrar dog i cancer och nu har även en i min närmaste omgivning blivit drabbad. Den maktlöshet, sorg och smärta som omges av denna diagnos med allt vad den medföljer blir ibland allt för stort för att ta in.
Min pappa dog i testikelcancer och min mamma dog i lungcancer, endast 71 och 73 år gamla. Jag var 31 respektive 36 år när de gick bort. När de fick cancerbeskedet var det redan för sent för att göra någonting åt det hela. Under hela processen fanns jag med och fick uppleva detta helvete. Inte bara att de båda blev fullpumpade med morfin för att slippa de fruktansvärda smärtorna utan också följa min mors utsatthet på sjukhuset.
Det finns otroligt bra personal som jobbar på sjukhus och så finns det rötägg… vi hade oturen att träffad på några av dessa, min mor och jag, innan hon dog. Det finns inget som helst värdigt i det, utan bara ren och skär sorg och ilska i hur man behandlade en dödssjuk människa på detta nervärderande sätt.
Än i dag knyter det sig i magen på mig när jag tänker på den läkaren de skickade fram till mig och mor för att berätta om min fars cancerbesked. Jag minns att vi efteråt inte hade förstått ett enda ord av vad han sa eftersom han bröt kraftigt på Indiska. Vi missade helt att min far var döende tills en sjuksyster undrade häpet varför vi inte visste något om detta efter så långt tid.
Eller andra gången jag fick dödsbesked när läkaren kom fram till mig efter att de opererat tarmarna på min mor som de dessförinnan hade strålat sönder. Läkaren skakade på huvudet och sa -”jag kan tyvärr inte göra något mer, hennes tarmar gick inte att rädda. Det såg ut som rena rama råttboet i hela magen, det var bara att sy ihop henne igen.” Ett uttalande som jag helst hade velat slippa höra. Hade han valt att uttrycka sig på ett litet smidigare sätt hade det hela gått så mycket bättre och i detta läge hade det varit bra om jag hade fått reda på saken lite mer avskiljt än i korridoren utanför operationssalen.
Därför känns det extra viktigt att man bemöter människor på ett bra och lämpligt sätt när de ställs inför fullbordat faktum. Finns det grava språksvårigheter så kanske inte den personen är den mest lämpligaste att delge ett bud om att en anhörig ligger inför döden. Och för att inte tala om vikten av hur man formulerar sig inför ett sådant viktigt besked.
Jag vet att vi är många därute som har olika erfarenheter och historier om cancer. Tillsammans kan vi försöka hjälpa dem som kämpar och de som blivit friskförklarade med mycket stöd och peppning och så klart ett bidrag till Cancerfonden/ CancerRehabFonden.
Till minne av mina älskade föräldrar som gick bort för tidigt. Jag älskar er och saknar er massor. All kärlek!
Eftersom julstämning faktiskt har infunnit sig en smula tänkte jag bjuda på den i särklass bästa jullåten. Inte ett öga är torrt efter att ha lyssnat på den, i alla fall inte för mig.
Luta dig tillbaka och slappna av, lyssna och njut. Om du inte har kommit in i någon julstämning än så gör den här sången definitivt sitt jobb.
Vilken fin höstdag vi haft i dag. Solen har värmt så skönt och knappt ett moln på himlen. Vi har verkligen tagit tillvara på dagen (med en extra timme och allt).
Ser ni hur lugn och harmonisk yngsta dottern ser ut? Det var innan hon förstod att hennes älskade hoverboard-sladd slutat fungera, dubbelsuck! Reklamation, here we come.
Jag älskar att komma ut i skog och mark och ta sköna långpromenad med goda vänner, särskilt när solen skiner och vädret är vackert, man blir glad ända ner till lilltån.
Det känns ju nästan som om man blivit riktigt skogsbiten med tanke på att vi är där väldigt ofta numera.
Det spritter verkligen i benen på mig en sådan här härlig höstdag, men det betyder inte att jag kommer att slänga mig upp och börjar dansa för det kommer aldrig att hända. Nu är hösten här på allvar, förhoppningsvis. För mig innebär det: Regnrock, fingervantar, trattkantareller och att få sätta på mig mina hush puppies tofflor på fötterna. Jamen hur mysigt är inte det? Jag gillar hösten skarpt.
Det är även dags att köpa en ny höstjacka och lite annat smått och gott till yngsta dottern. Det finns mycket fint att välja mellan. Frågan är bara vad damen i fråga kan tänka sig. Mammor har kanske en tendens att vara lite mer praktiska. Ja, jag veeeet, men jag tycker inte att ett par tunna balettskor passar i alla väder och inte heller att en silkestunn kofta är det bästa valet när man ska gå ut i regnet. Jag föredrar något mer rejält. Förlåt, jag är bara en orolig mamma som vill ditt eget bästa, så det så.
