Ibland kan jag ligga sådär jättenära mina barn, då passar jag på att titta på de noga. Ser deras profil, läpparna, näsan, ögonfransarna, allt och jag finner de så perfekta, så vackra, så underbara. Där ligger hon, tittar på Barnkanalen, helt inne i sin serie och jag bredvid henne. Hon är så trygg, så säker, så älskad och så oskyldig. Men hur länge kommer det att vara? Jag blir rädd för den här världen vi lever i idag. Hatet som blir större och större inom vissa ämnen, våldet som ökar och blir grövre och mer synligt. Faran som syns nu likaväl på dagtid som på kvällstid eller nattetid. Gränserna tänjs och faran ökar. Hur ska det gå för mina två hjärtan, mina liv, mina skapelser, mina två fina ‘amores‘ (kärlekar).
När jag ligger här bredvid henne så tänker jag.. ”Hur kan man vara så elak att man skadar ett barn?” Det är många tankar jag har när jag ligger där bredvid min äldsta dotter och ser på henne.
.. Hur kan det finnas så mycket ondska därute som har mage nog att skada en unge, ett oskyldigt barn och ibland till och med spädbarn? Vart det gick det fel i deras liv, på förövaren alltså, som skapade ett sånt monster? Vart brast naturen i när man tillät en människa bli så själlös och vidrig att man kan våldta ett barn, en bebis, skada och göra illa, såra och förstöra en människa på det viset de förstörs.
Comments are closed.
Hjälp, vilka jobbiga tankar! Men förstår vad du menar! Kram!
Jessica Sundberg: Ja det är ju såå jobbiga tankar, ibland kommer de bara, så jobbigt att inte kunna hindra heller.
Kram