Jag tror de flesta som följt min blogg länge, vet att jag är en familjär person. Jag sätter alltid familjen först, barnen är det viktigaste jag har och så kommer det alltid att vara. Jag lever inte för mina barn på det sätt att jag lever igenom de, men jag är fullt medveten om att vi har barnen på lånad tid, de är här hos oss i några år och sen vet man inte vad som händer. De kan flytta hemifrån tidigt, de kan flytta utomlands, till en annan stad eller bara kanske inte ens ha en bra kontakt (vilket jag hoppas på att vi alltid kommer att ha, en bra kontakt). Hur som helst så är det för en kort tid man har de i hemmet, under sina vingar och det gör att jag alltid sätter de på högsta pelaren och längst fram inom allt. Även inom jobb.
Men någonstans känner jag att det alltid blir motarbetat. Jag är alltid rädd över att vara just en sån familjemänniska just för att jag vet hur jobb tex, tänker. Det är många gånger jag fått höra att ”du hade kunnat tagit mer ansvar om att jobba över …” Men jag vill inte jobba över om det inte behövs. Jag förstår att ett arbete vill att man ska visa framfötterna, visa att man engagerar sig och ”offrar” för sitt jobb. Och jag jobbar gärna över om det är befogat. Men på egen hand, av egen begäran och frivilligt? Nej, jag vill hem till mina barn, varje dag, varje sekund. Det är inte alls för att jag inte bryr mig om mitt jobb, det är för att jag helt enkelt värderar mina barn och dess tid mycket mer än något annat. Mitt liv är inte mitt jobb, mitt liv är jag själv och min familj. Är det så fel att tänka så? Är det så fel att känna att man är mer av en familjemänniska än någon karriärskvinna? Måste man offra allt för sitt jobb? Jag tycker om att arbeta, mår bäst när jag jobbar men jag tycker 8 timmar är good enough från min fritid, mer än good enough egentligen…
Nu har jag världens bästa jobb känns det som, de har inte det tänket. De är fullt medvetna om att man har en familj och sätter sin familj först och min arbetsplats gör allt för att stötta en i familjelivet och försöka komma överens så att allt går hand i hand, jobb och familj. Det är precis så det ska vara.
Comments are closed.
Jag känner likadant. Min son är viktigare än alla jobb. Jobbet är roligt och ett ”måste” men att vara hemma är verkligen det bästa som finns. Av olika anledningar blev jag plötsligt enhetschef på mitt jobb (en begränsad tid). Det första jag tänkte på var sonen. Var tydlig med att ha dialog m min chef att jag inte kommer göra avkall på gossen, han är viktigast. Inte jobba över osv. Det har gått bra och nu är jag ”tillbaka” i min vanliga roll på jobbet.
Så jag förstår dig, finns inget viktigare än tiden med barnen. Alla gör hur de vill men jag tycker tiden hemma är mer värd än tiden på jobbet.
Agneta: så skönt att höra att fler är så. Jag har faktiskt inte hört någon säga så och då har jag träffat såå många människor genom mina jobbhopp hit och dit. så jag förstår att arbetsgivaren vill ha det och det finns ju att få men jag är ledsen att inte kunna erbjuda något jobb det, kommer alltid tänka HEM först och sen JOBB. Home is were my heart is, and my life. <3