VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Långt rannsakande inlägg

Jag har fått någon slags nykänsla efter den här sommaren. Är rätt missnöjd med hur sommaren blev tillslut, den tillhör i en av topp sämsta och tråkigaste somrarna sedan familjelivet kom till. Varför? För att JAG inte tog tag i en massa och roddade. Jag valde att inte göra något, att inte säga något, att inte planera något, att inte boka något, att inte ta upp något alls för att se vad som händer med den här familjen när jag inte roddar och planerar…
Resultatet: Förödande, skittråkig sommar, uselt humör hos alla och en enorm rastlöshet i det otroligt stora och stökiga hemmet. För att inte nämna sjukdomarna och skadorna vi åkt på hit och dit som varit bidragande till att inte kunna hitta på något alls typ.

Jag kan höra hur många sa i början att ”sluta planera så mycket, lev bara, var bara, låt saker bara hända och sluta stressa upp dig för att du måste planera en massa”… okej jag släpper taget, jag slutar stressa inför sommarens planer.. men det blev bara skit och jag gick miste om en sommar. Så på vilket sätt var det bättre? Jädrar vad jag har varit grinig gällande det.

Palmerna_Mallorca_Semester_spanien_vackert

Men nu när jag sitter med nystart känslan så inser jag att jag kan inte sitta och grubbla, älta och vara grinig över att sommaren blev så trist som den blev. Man får lägga det bakom sig eftersom jag inte kan göra något åt det, det enda jag kan göra är att lära mig av det, blicka framåt och göra annorlunda nästa gång. Kanske boka en hotellnatt för mig själv för att komma bort lite, en weekend med min mamma för att se om jag kan få lite mer upplevelse istället för att vänta in andras initiativtagande hela livet. Till viss del kan jag planera in familjens semester men inte hela sommaren och inte helt själv. Aldrig mer.

Från och med lovar jag mig själv att försöka ta hand om mig själv mer. Vare mer egoistisk i livet, sätta mig själv mer på första raden. I längden kommer familjen att må bra av det. Idag kommer min första utmaning i det, att komma hem och möta min mammas ögon och säga att jag ska till gymmet och träna (gymmet hemma). Det blir en utmaning, att inte prata fören efteråt, att inte socialisera med henne, det är något som ger mig skuldkänslor. Men nu ska jag ta hand om MIG, annars kommer jag för evigt att bli en bitter, elak och grinig tant. Usch vad långt det här blev nu. Men jag ska ha detta som motto varje dag, tips från min PT.

Ställ dig följande fråga varje dag:

”Det jag gör idag, tar det mig närmare där jag vill vara imorgon”

Spanien

Kommentera

Annons

Blocka och ge de inte plats

Det här med nättroll, det är något som bara återkommer hela tiden ute bland bloggare. Det finns så mycket att skriva om det och på ett sätt skapar det inlägg för man kan predika en hel del om det. Men grejen är att jag tror mer på en annan metod. Genom att inte ens skriva om det, inte nämna det alls och bara ignorera det, blocka, radera så tror jag också att man får det att försvinna så småningom. Varför finns det nättroll och hat? För att det får plats att synas och höras. Och då blir det spännande, kul att få plats, kul att få uppmärksamheten. Det är ju det de söker och behöver men genom att ta bort det så ”finns det inte” kan man säga. Ignorera det och det försvinner. Ge det inte plats så blir det trist för alla hatare vet inte ens om brevet, kommentaren, vad det nu än är kommit fram som det ska. Med andra ord så blir det tråkigt tillslut.

Mitt tips till alla influencers är att radera, blocka och inte låta hatet synas på sociala medier. Nämn det inte, ignorera så försvinner det. Tro mig. Om alla gjorde likadant så skulle det tillslut inte vara kul för det är ingen som ser det.

Börja redan idag, blocka och radera!

ingemernathat

Kommentera (2)

Annons

Framtidspanik, pensionen..

framtiden

Yes hello på er! Alltså jag har snöat in på att jag vill investera pengar på något sätt. Nä det är inget jag kommit på över natten utan det kom i ett samtal som jag och min far hade gällande framtiden. Med tanke på att allt fler personer runt omkring oss pensionerar sig och man inser hur illa pensionen faktiskt är så börjar jag bli lite mörkrädd. Hur ska man trygga sin framtid egentligen? Ibland vill vi köpa landställe men ärligt så tål jag knappt skog och natur på det sätt som att kunna leva med det. Hus någon annanstans? Eller kanske hus i Spanien? Det vore ju något, att ha hus där och semestra varje år och också ha ett boende i framtiden som är säkrad. Eller något i Colombia? Som släktingarna kan se över, använda och då har jag kvar när jag är gammal. Ja jag vet inte, att investera i fonder är inte min grej, kan noll om det och har inte tiden just nu att deala med det.

Ska tänka vidare på det.
Hur tänker ni på pensionen och framtiden?

framtiden

Kommentera

Annons

Samhället som gick vilset

Jag kom på en sak för ett tag sen, de tär så jädrans svårt att gör rätt nuförtiden. Man tippar på tårna, vet inte vad man ska våga äta, vad man ska ge sina barn i matsäck och vad vågar man skämta om? Allt har blivit så stelt, det här samhället har börjat fokusera så hårt på fel saker (enligt mig). Det känns som att vi går mot en vilsen tid. Det är svårt att skriva om något på nätet utan att tusen åsikter kommer fram om att man säger minsann inte så, det ska uttryckas si och så för att inte såra andra. Man ska inte ta med ditten och datten till skolans matsäck för då kanske andra som inte har den lyxen hemma, blir sårade. Det är inte alla barn som har möjlighet att få kanelknäcke minsann, alltså va? Kom igen, vad får vi ha med oss då? Vad får vi säga? Vad får vi göra? Vissa saker håller jag med om, som vi måste sluta med för att det låter så illa och förolämpande men det har det alltid gjort. Men andra saker blir bara för mycket känner jag. Samhället fokuserar så mycket på att hitta FEL än att söka rätt och göra det glatt. Istället handlar det mesta om kritik och negativt skit.

Konstant får vi läsa om ”4 saker du inte ska säga till ….” eller ”6 saker som en xxx inte vill höra”.. etc etc. Det senaste var väl saker man inte ska säga till en ensamstående. Det var saker som ”vart har du barnen” för då kanske personen får dåligt samvete. Alltså va? För att man ställer en fråga?! Skärp er. Är det inte dags för folk att tuffa upp sig lite. Eller att om jag har maken bortrest så får jag inte säga ”gud vad jobbigt det är att vara själv med barnen..” för att den andra som är ensamstående tar illa upp.. alltså va? Får jag inte ha det jobbigt för att du har det värre??

trottmossa_eyebrown_latina

Jag skulle helt ärligt vilja säga att det vi behöver är inte göra listor med ”scheman” på vad vi får säga och inte säga hela tiden. Utan det vi behöver är faktiskt börja göra listor på hur vi kan stärka oss själva, vårt självförtroende och självkänsla så att vi inte berörs lika mycket av allt som sägs. Vem säger att en fråga är negativ? Så som ”vart är barnen” det beror självklart på hur du säger det men det ligger också i betraktarens ögon/öron. Så.. FLER LISTOR MED STYRKA TILL FOLKET. Det är vad jag röstar för.

 

Kommentera

Annons

Familjekvinna Vs. karriärskvinna

Jag tror de flesta som följt min blogg länge, vet att jag är en familjär person. Jag sätter alltid familjen först, barnen är det viktigaste jag har och så kommer det alltid att vara. Jag lever inte för mina barn på det sätt att jag lever igenom de, men jag är fullt medveten om att vi har barnen på lånad tid, de är här hos oss i några år och sen vet man inte vad som händer. De kan flytta hemifrån tidigt, de kan flytta utomlands, till en annan stad eller bara kanske inte ens ha en bra kontakt (vilket jag hoppas på att vi alltid kommer att ha, en bra kontakt). Hur som helst så är det för en kort tid man har de i hemmet, under sina vingar och det gör att jag alltid sätter de på högsta pelaren och längst fram inom allt. Även inom jobb.

Men någonstans känner jag att det alltid blir motarbetat. Jag är alltid rädd över att vara just en sån familjemänniska just för att jag vet hur jobb tex, tänker. Det är många gånger jag fått höra att ”du hade kunnat tagit mer ansvar om att jobba över …” Men jag vill inte jobba över om det inte behövs. Jag förstår att ett arbete vill att man ska visa framfötterna, visa att man engagerar sig och ”offrar” för sitt jobb. Och jag jobbar gärna över om det är befogat. Men på egen hand, av egen begäran och frivilligt? Nej, jag vill hem till mina barn, varje dag, varje sekund. Det är inte alls för att jag inte bryr mig om mitt jobb, det är för att jag helt enkelt värderar mina barn och dess tid mycket mer än något annat. Mitt liv är inte mitt jobb, mitt liv är jag själv och min familj. Är det så fel att tänka så? Är det så fel att känna att man är mer av en familjemänniska än någon karriärskvinna? Måste man offra allt för sitt jobb? Jag tycker om att arbeta, mår bäst när jag jobbar men jag tycker 8 timmar är good enough från min fritid, mer än good enough egentligen…

familjeliv_familjen_love

Nu har jag världens bästa jobb känns det som, de har inte det tänket. De är fullt medvetna om att man har en familj och sätter sin familj först och min arbetsplats gör allt för att stötta en i familjelivet och försöka komma överens så att allt går hand i hand, jobb och familj. Det är precis så det ska vara.

semester_med_familjen

Kommentera (2)

Senaste uppdateringar från mig