Jag börjar bli rejält paranoid. Sedan jag va gravid och fick gå på en föräldrarkurs och fick informationen om plötslig spädbarns död så kan jag inte släppa det. Jag känner att en rädsla inom mig bara växer och växer, jag måste gå in och titta till Keyla minst 1 ggr/timmen och jag orkar inte ha det så mer. Man vet ju inte ens av vad dem dör, utan det bara händer. Men att man kan undvika det genom att inte låta dem sova på mage, inte sova med dem på bröstet så att dem hör ditt hjärtslag eller andning med mera.. Keyla har ju redan lärt sig att vända på sig från rygg till mage sedan ett tag tillbaka och sen hon började med det så är jag livrädd att komma in i rummet någon dag och upptäcka nått hemskt som att hon legat på mage och nu inte längre finns vid min sida.. orkar inte ens skriva ordet..
Gammal bild med kudden, idag har hon ingen kudde längre.
Det är ofta hon vänder sig på mage och sover så, det verkar va mysigt för henne men inte för mitt psyke. Och jag vill inte springa in och vända på henne hela tiden heller, det stör ju hennes sömn. Jag har ingen kudde till henne, bara ett påslakan hon sover med pga värmen (vi har 24 grader i hemmet) och sen har hon en snuttetrasa. Men ändå är jag rädd att hon bara slutar andas, att hon råkar hamna med ansiktet nedåt i madrassen, att hon får lakanet över sig eller trasan. Larvigt? Ja kanske men det är inget jag kan skaka av mig. Och det är så jobbigt att konstant va rädd. Jag vill inte förlora min älskling, min ängel, mi vida hermosa (mitt underbara/vackra liv). Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om nått hände och hur jag skulle kunna förlåta mig själv. Jag längtar tills hon fyller sitt 1 år så att risken försvinner för plötslig spädbarnsdöd.
Är jag ensam om att känna så? Försvinner det någon gång?
Varför är det så att när man berättar för folk om att man är gravid eller har fått barn så får man oftast höra det värsta som tex ”oh nu kommer du inte få sova mer på flera år” eller ”oj oj oj, du vet inte vad som väntar dig”. Det är inte direkt några varningar som kommer från hjärtat, snarare skadeglädje nästan. Folk som låter som att dem mår bra av att andra ska få lida, det är ju sjukt ju. Jag tänkte på det här om dagen när jag kom på att en vän berättat om att hennes kille hade fått höra en massa såna ”oj oj oj..” och ”oh nu du..” när han berättat att han skulle bli pappa. Vad försöker folk göra? Skrämma stackars karlarna så att dem inte vill ha barn, men det är ju redan försent ju! Dem har ju precis sagt att dem ska bli pappa! Hemskt att man ska va så förstörande mot andra människor.
Keyla sover hela nätterna. Hon somnar vid 19- tiden senast 19:30, sen sover hon hela natten lång i streck fram till ca 07:00-08:00. Hon är väl så trött att hon prioriterar att sova istället för att äta. Precis som sin mamma när hon va bebis, ja dvs jag! Jag är så tacksam för min dotter, hon gråter nästan aldrig, hon klagar sällan och ler stort nästan hela dagarna. Det enda är när vi byter hennes kost så kan magen krångla lite och det kan medföra lite gnäll men inte gråt. Men hon vaknar aldrig gråtande efter mat, hon vaknar alltid glad med ett jätte stort leende, gurglande och pratandes väcker hon oss. Så man får ett trevligt uppvaknande istället för ett barnskrik. Jag tror att jag har världens goaste och snällaste bebis.
Kommentera
Idag har jag och Keyla haft en jätte härlig stund för oss själva. Vi har vart på en otroligt lång promenad, ingen träning utan bara mys med Keyla. Jag tog ut henne ur vagnen, lät henne se sig omkring nyfiken som hon är, sitta och bara njuta va naturen, det gröna, solen och värmen. Tur som vi hade fick vi även se en liten kanin ute på ängen som Keyla noga följde med blicken. Hon är så otroligt observant min söta tjej. Vi satte oss sen och tog en fika på G*Star och efter det tog vi ännu en sväng. Med Keyla i bärselen så somnade hon tillslut, även om hennes nyfikenhet knappt kunde låta henne somna så kunde hon inte låta bli. Trixet är att självklart ha henne inått i bärselen och inte utåt. Min ängel somnade gott och tryggt, det hörde man på hennes andning. Vilken otroligt mysig och härlig dag vi har haft hon och jag.
En promenad ute på ängen med Keyla, såg en kanin, gräset är grönt och fint och vår fina utsikt från hemmet. 
Fick frågan om vart vi köpt Keylas gåstol (lekstolen). Det är fler som har frågat så jag svarar här. Den köpte vi från BabyProffsen. Tror den låg på 500-600 kr men det finns även andra modeller. Keyla har inte klagat på den än, hon verkar gilla den starkt och lär sig allt mer och mer att greppa saker och även att trycka på knappar. Den har melodier av flera olika slag och roliga leksaker som man kan greppa. Fina färger, färgstark och rullar bra. Ett helt klart bra köp och rekommendation.
Varför är det så vanligt att få frågan om man ammar eller inte ammar från alla. varför tror folk att det är en allmän grej att få veta, om man ammar sitt barn eller ger ersättning? Sanna ord fårn en vän som sa, ”det är väl inte folks problem att veta hur jag matar mitt barn, inte frågar jag folk ”äter du mat” ”Det är ju sant på ett sätt. Hur jag matar mitt barn är väl inte en allmän sak, det är väl inte allas grej att veta men ändå ska alla fråga.
Jag tycker synd om alla tjejerna där ute som har svårt att amma och känner att dem skäms. För jag själv har vart där. Jag slutade amma efter 3-4 veckor, skämdes lite över att inte kunna amma mitt barn men ändå kände jag att det är ju mitt barn och jag gör väl vad jag vill. Det kanske låter hemskt men fasen vad mycket skönare det är att få sova ut på nätterna, äta vad jag vill, dricka vad jag vill, träna, banta, gå iväg om jag vill. Ego? Ja absolut kanske många som tycker att jag är det, men so what? Mitt liv, mitt barn, mina val. Jag har burit på min ängel i 9 månader, tagit hand om mig och gjort allt för att hon ska ha det bra där inne. Nu är det dags för mig att må bra och tänka lite mer på mig. Jag försökte, med det gick inte, gjorde ont och va ett helvete. Nu mår vi båda bra och är båda glada och krya.
Till alla mammor där ute: Försök att inte bry er om vad folk säger, försök att stå på er, försök att tänka på er själva oxå lite. Mår inte mammorna bra så mår inte bebisen bra. Det är inte mening att man ska lida sig igenom den första tiden med en bebis. Många säger att ”den första perioden är svår” men varför måste det va det. Inte nog med att man ska stå ut med gråt, skrik, saker man inte, eller förstår så ska man även ha smärtor som får en att gråta. Nä det tycker inte jag.
Ni bestämmer, ni avgör, det är era liv och eran bebis!
Lycka till.
