VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

För exakt 2 år sen..

Idag är det den 12 juli 2016, med andra ord exakt två år sedan min fina vän valde att lämna oss på den här jorden. 12 Juli 2014 orkade hon inte mer, hon gav upp, hon försökte kämpa men psyket och hjärtat var för krossat, för sorgset och hon valde att lämna oss en gång för alla efter alla sina försök tidigare. Hon blev så arg när hon blev räddad första gången, så besviken på att vara vid liv. Men denna gång valde hon att gardera sig och var besluten över att lyckas, vilket hon gjorde.

För två år sen var jag ovetandes fortfarande, över det besked som väntade mig mitt i semestern. För all framtid så kommer jag att minnas min mans födelsedag tillsammans med min dotters, att en vän också försvann däremellan. För två år sen hade hon somnat in på egen hand, av egen vilja, fullt frisk men fullt krossad i livet. Den 14e fick jag veta, den 14 juli satt jag på badrumsgolvet på ett hotellrum en bra bit ifrån Stockholm. Den 14e juli satt jag och kvävde mitt hejdlösa gråt-skrik i följd av ett ”nej, nej, nej!!” med en handduk där på hotellrumsgolvet för att min sovande familj inte skulle behöva höra mig. Det gör fortfarande ont när jag tänkte på hur det gick till, hur det var, hur de där timmarna kändes när vi skickade polisen till hennes hem för att få de att öppna dörren och se om hon möjligen levde..

Smärtan, sorgen, tankarna, känslorna. De är där fortfarande, min fina vän, min närmsta vän under de senaste åren, min gamla kollega jag jobbat med för 10 år sedan, vi klaffade direkt. Vilken härlig människa, hon älskade barnen, de älskade henne, hon hade deras teckningar på kylskåpet och hon fick också begravas med de (hennes familjs vilja).

Vila i frid och för alltid min fina Pindy. ♥

Pindy och Keyla Majro

Kommentera (4)

Annons

Exakt 1 år sedan….

Vad snabbt tiden går. Vad snabbt dagarna, veckorna och månaderna passerar förbi oss och våra liv. Man säger att tiden läker alla sår och visst är det sant, det gör dom nog, men jag tror att vissa läker lite trögare än andra. Jag kan inte förstå att det verkligen har gått 1 år sedan jag satt inne i hotellrummets badrum, själv medan min familj sov utanför, tryggt i sina sängar. Jag kan inte förstå att det var 1 år sedan jag fick sms efter sms och Facebook meddelande efter meddelande med människor som frågade mig om jag hade hört något ifrån vår gemensamma vän Pindy. Familjen hörde av sig och undrade när jag senast pratat med henne, sett henne, hört nått ifrån henne. Jag brukade höras med Pindy varje dag, jag brukade vara med Pindy nästan varje dag sedan skilsmässan som jag hjälpt henne att ta sig ur. Jisses så jag kämpade, med ett heltidsjobb och två små barn att ta hand om så satt jag ändå dag in och dag ut i samtal med Pindy och hennes partner för att förmedla om papper, juridiska beslut, åsikter, önskemål, vädjande och hot. Det var en resa som pågick i över 3 månader, ungefär från mars-maj någon gång. Hela juni var jag orolig för hur hon mådde, hur hon skulle ta det här nu när det var klart. Vi hördes ofta, varje dag, flera gånger, hade henne hos mig för att övervaka henne, för att visa henne att en värld funkar även utan en partner som man älskar.

Pindyyy

Vi började planera hennes födelsedag, den 26 juli fyller hon år. Hon ville bjuda en massa vänner med deras familjer, hon älskade barn. Så hon tänkte ha något utomhus. Jag sa att jag kunde hjälpa henne, trots allt jag redan hade för mig. Började kontakta eventfirmor, hyrbarer och tält för att se vad priserna låg på så att vi kunde planera det hela. Vi hördes varje dag.

Pindys död

Jag åkte bort med familjen till Eskilstuna, jag skulle bara vara borta 1 natt. Jag skulle bara vara borta en endaste natt. Och på kvällen när vi landat och barnen somnat så rasar sms’en in. ”Har du hört nått ifrån Pindy?”, ”Hej jag är xxx och vet att du står P nära, har du hört nått?”, ”Hej, jag är P syster, undrar om hon kontaktat dig…”
Hjärtat börjar slå snabbare, adrenalinet fick mig att bli pigg på en gång, jag som var så slut efter en hel dag på parken zoo. Sakta men säkert börjar jag ana vad som hänt, jag börjar höra av mig den som kunde vara närmst bostaden, fan att jag var så långt bort! Polis fick skickas, efter en massa bankande så inser alla att vi måste in och det är NU. Låssmed kontaktades, allt tar 1 timme.. att få dit polisen tog 1 timme, att få dit låssmed tog 1 timme. Nu är klockan runt 12 på natten och paniken är enorm, hade jag haft cigaretter hade jag rökt upp ett paket rakt av och druckit mig redlös känns det som. Nerverna höll på att döda mig och plötsligt 00:14 får jag det sista sms’et.

RIP Pindy

Jag får ett samtal och det är att hon är död. Hon orkade inte leva mer. Hon gav upp. Hon lämnade mig, hon lämnade oss alla. Men hon lämnade mig som vakat över henne så mycket, så länge, så intensivt! Hon lämnade mig.

Jag bröt ihop, kunde knappt förstå det men bröt ihop i tårar och sa bara nej, nej, nej, nej lite viskande.. Men så slutade jag, hyper andades, andfådd, ringer tillbaka igen och frågar om dom verkligen kollat rätt. Om polisen verkligen kollat att det inte är försent, man kanske kunde utföra hjärtochlungräddning, mun och mun, återuppliva henne…. jag kände att det kanske fanns en liten chans att väcka henne igen, hon kanske just somnat in, man kanske kunde trycka till hjärtat några gånger och få liv i henne igen!!!

Men det var så försent, väldigt försent… det hade inte hänt den dagen den 14e juli som jag fick beskedet. Det hade hänt några dagar innan sa polisen. Jag la på, bara grät och grät och grät. Kunde inte gå ut från badrummet. Kunde inte lägga mig bredvid familjen. Men så tillslut höll solen på att gå upp och jag la mig bredvid mina barn, min man och somnade. Jag vaknade 3 ggr den natten och grät, tårarna bara rann och sen somnade jag om av utmattning. Vaknade med tårar och torkade snabbt bort , fixade mig med tårar som jag snabbt torkade bort, åt frukost med tårar som jag snabbt tog bort, gick till parken zoo och lekte med barnen med tårar som rann då och då men som jag fick torka bort snabbt och slå bort alla tankar jag kunde..

Det var 1 år sedan…..

RIP Pindy 2014-07-12

Kommentera

Annons

Behöver ventilera…

Pindyyy

Dom här sista dagarna har jag verkligen börjat sakna och tänka mycket på min vän Pindy igen. Jag verkligen saknar henne, jag orkar inte förstå att hon är borta, jag orkar inte ta i tu med den här känslan som gror inom mig och snart kommer att bubbla över. Jag vill inte vara negativ, jag vill inte vara ledsen, jag vill inte deppa ihop. Men samtidigt vet jag att vi närmar oss mer och mer till datumet då allt hände. Då allt tog slut och hon inte orkade mer. När jag tänker på det hela så känner jag mig ensam. Jag har andra runt omkring mig men jag känner inte att jag kan/vill öppna mig för dom lika mycket som jag kunde för just Pindy. Vi börjar närma oss 1 år sedan och det märks och känns i hjärtat.

Jag hade verkligen behövt ha henne här nu, ha henne här och få ventilera, prata och spy gala på saker som händer i livet. Jag har verkligen inte någon annan att anförtro mig till som jag kunde med henne. Jag orkar liksom inte gå igenom allt i mitt liv för en ny person, det tar energi och man riskerar att bli sårad också. Fast jag vet ju, att man måste våga ibland.

Vad himla synd och tråkigt att du inte orkade lite till fina Pindy!! 

Kommentera

Annons

Skogskyrkogården

Skogskyrkogården Pindy

Vi lämnade barnen hos mormor, åkte till Skogskyrkogården, parkerade, köpte ljus och knatade in till Skogskyrkogården. Den stora, vackra kyrkogården på södra Stockholm. Varje år har jag klivit in där sedan liten, först med min mor och sen med min partner, för att besöka med ett leende av beundran, dom vackra ljusen som lyser upp kyrkogårdens vägar och platser. Men idag, i år, fick jag kliva in där för första gången utan leendet utan med sorg i hjärtat. Det var riktigt kallt idag, det blåste fruktansvärt men vackert var det i alla fall, precis som alltid.

Vi gick upp på kullen, på minneslunden och tände ett ljus för min Pindy. Jag pratade lite med henne och sen rann tårarna okontrollerat ner för kinderna. Tur att jag har en sån fin man som känner mig så pass bra och tog med sig näsdukar, för jag hade glömt och förmodligen inte trott att jag skulle behöva det. Men han vet, att när jag väl står där så kan jag inte rå för det. Fasen att det ska göra så ont!

Sen gick vi tillbaka för att hämta upp barnen från mormor, åkte hem, åt kvällsfika och nattade barnen. Nu ska jag mysa med mannen och en bra film. Ingen skräckis, vill bara må bra känner jag.

Kommentera

Annons

1 Nov – AllaHelgonasDag – Känslor

1 November 2014
Kära dagbok. Idag är det en sån där dag då jag tänker extra mycket på min vän Pindy. Idag är det en sån dag då jag vaknade med klumpen i halsen som gör så ont, en spänningshuvudvärk och en sån sorgsen känsla i hjärtat att jag tårarna bara rinner vid minsta tanke på min vän. Idag är det en sån där dag då jag saknar henne otroligt mycket och tycker så fruktansvärt synd om henne för att hon gick hemma ensam, sorgsen, olycklig och orklös att kämpa mer i livet. Tycker så synd om henne när jag ser det framför mig, hur hon gav upp, planerade allt och bara gav upp på livet, kärleken och alla dom människor runt omkring henne som verkligen älskat henne från djupet av våra hjärtan. 
Idag är det en sån där dag då mitt hjärta blöder för min vän Pindy. Jag är så sorgsen över att hon inte är kvar, vid liv, vid min sida. Idag är det en sån där dag.
God morgon kära läsare! 

Idag är det Alla Helgons Dag och det innebär en stor respekt mot dom döda. Att minnas dom genom att tända ett ljus vid deras gravplats, minneslund eller i hemmet för dom. Jag har hittills aldrig haft någon att tända ett ljus för här i Sverige och det har jag vart tacksam för. Självklart vill jag inte ha det, för det innebär att jag måste ha någon som dött i min närhet. Men tyvärr så har jag det nu, söta och fina Pindy, min vän sedan mer än 7 år tillbaka, en väldigt nära vän valde att lämna jorden alldeles för tidigt. Så idag när det är lite mörkare, ska jag till Skogskyrkogården för att tända ett ljus i minneslunden, precis som hon önskat att vi alla skulle kunna göra. Därför valde hon att inte ha en gravplats, utan finns nära tillhands för alla runt om i Sverige, via minneslunden.

Skogskyrkogården Allahelgona

Förresten, apropå Skogskyrkogården. Har ni vart där en 1 november- Allahelgona helg någon gång, på kvällen när det är mörkt? Det är bland det vackraste jag sett här i Sverige. Skogskyrkogården är stor, näst största kyrkogården i landet på yta men är den största i landet på gravplatser. Ett väldans stort tips, oavsett om ni har någon att tända ett ljus för eller inte, är att ta en promenix dit (det går knappt att parkera för det är sååå många besökare som kommer) och ta en långpromenad inne i kyrkogården med alla andra människor. Ni som tycker att det låter läskigt, var inte rädda för det är massvis med människor som åker dit för att se, fotografera, tända ljus och njuta av den vackra synen. Att se en hel kyrkogård upplyst av massvis med lyktor och ljus.

 

Kommentera

Senaste uppdateringar från mig