Ibland ser jag mig själv i spegeln och fattar fortfarande inte riktigt att jag verkligen är gravid. Visst är det galet att man än inte kan få in det i sin hjärna att man är höggravid och ska föda närsomhelst. Jag ligger många gånger på nätterna, vaken mellan 03:00-04:00 och försöker sätta mig in i tanken att mitt vatten kan gå närsomhelst. Att jag kan närsomhelst få riktiga värkar och behöva springa in till Eddie i sovrummet för att säga att det är dags. Jag kan på ett sätt inte fatta det men å andra sidan så är det som att en del av mig förstår det och får en rejält panik och rädsla över att jag verkligen måste göra det här. En del av mig längtar enormt efter att få se min älskade bebis, men en annan del av mig känner sig trygg i att få ha henne där inne och inte behöva gå igenom förlossningen.
Vad är det som skrämmer en så mycket egentligen? Varför är man så otroligt rädd för? Smärta, kan det va smärtan man är rädd för? Att ha så ont att man vill dö, ja det kan ju va en av dom största rädslorna man har. Vem tycker om att ha ont lixom, hur handskas man med det och alla säger alltid att det är en enorm smärta som inte går att beskriva, mm jätte kul. Men sen undrar jag om man inte många gånger oxå är rädd för det okända. Att inte veta vad som kommer att hända eller hur det kommer att vara är många gånger mer skrämmande än själva rädslan. Kommer jag behöva sprutor, kommer nått hemskt hända, kommer min bebis va frisk och kry, kommer jag att spricka helt och hållet, kommer jag att klara av det här?
Jag känner någonstans att jag kommer klara det, självklart kommer jag det, varför skulle jag inte. Jag är inte den enda som föder på den här planeten. Klart att jag är stark nog, jag är smärttålig dessutom och har ett enormt stöd av min man. Men trots denna känsla så är det nått som skrämmer mig enormt av bara tanken att åka in till förlossningen. Undra bara när det är dags, 14 dagar kvar till beräknad förlossning.
