Jag har märkt att storasyster går igenom en underbar fas just nu. Oftast nämner folk gärna de jobbiga faser, de perioder i livet då barnen känns lite mer omöjliga. Men jag lyfter gärna de härliga, inte för att måla upp en falsk och perfekt värld utan för att världen och livet är inte bara pest heller, det är ju fint också, varför inte fokusera mer på det, det negativa delar jag nog hellre med min familj som förstår mig, som vill lösa det med mig, men att skriva och dokumentera om saker och ting, jag då väljer jag hellre det fina.
Hur som helst så är storasyster just nu 7 år fyllda och hon är i en period som är så otroligt fin, härlig. Går inte riktigt att förklara HUR hon är, för det är bara en förändring som man kan se personligt. Hon tog ett litet kliv till i mognad och är så otroligt fin. Plockar undan och bäddar säng utan att man säger åt henne, slänger skräp, hjälper lillasyster och mycket annat utan att man säger något alls. All tjat har gett resultat. Man har konversationer med henne, hon berättar saker som är så härligt minivuxna och jag tappar hakan varje gång hon utrycker sig, gör miner och gester. Hon är en miniperson på allvar, större, äldre, mognare, min vackra fina flicka. Fasen vad snabbt det går men istället för nostalgi tänker jag mest på stolthet. Jag är så enormt stolt över henne och säger det så ofta jag kan i rätt läge. Vill få henne att förstå att min stolthet ligger inte i att hon kan räka matte eller skriva och läsa, utan att hon är en sån fin person som hon är inombords. Det finaste hjärtat, omtänksam och hjälpsam, en ledare och min läromästare. Vilken stolthet och kärlek jag känner för min stora flicka.
