Den här molan alltså. (Varning för mindre trevliga och blodiga detaljer i texten nedan.)

Att ha drabbats av den här skiten gör mig ledsen och det känns ibland rätt hopplöst. Bara det här med blödningarna som kommer och går sen operationen 15 augusti är ju ett kapitel för sig. Nu har senaste omgångens blödning pågått i över en vecka. I söndags och i måndags hade jag dessutom rejäl mensvärk. Antar att det var förvarningar om de groteskt stora geléiga klumparna som kom ut i måndags. Jag blev äcklad av mig själv och det är ju rätt sjukt. Hela alltet är helt sjukt. Efter några dagar där blödningen varit rätt sparsam vaknar jag i morse av fläck i sängen och en översvämmande binda. (Ja tyvärr får jag inte använda tampong pga infektionsrisk och allt vad det är.) Inget trevligt sätt att vakna på och jag kände bara, fan jag orkar inte mer. Min kropp känns helt ur balans. Jag känner mig dränerad och utpumpad. Samlar ihop mig och gör mig redo för dagen; ett besök på Underbara barn mässan. Det gick så där. Mässan var väl rätt bra tror jag, jag vet inte. Men med allt som hänt och det som fortsätter hända i min kropp gör att jag har svårt att hantera en miljö av kaos och stress som mässan innebär. Kom där ifrån rätt förvirrad. Inte likt mig. Känner inte igen varken mig själv eller min kropp. Just nu känner jag mig mest ledsen. Kunde aldrig föreställa mig att en graviditet, att något så fint som början till ett liv kan sluta med allt det här.