Konspiratoriska pappatankar om allt och ingenting.

Annons

Rumptekniken

Jo, Ebba har ju blivit typ bra på att gå (ja, hon tar ju inga initiativ, vi tar alla initiativ, hon måste hålla i båda våra händer… men ändå), men framförallt har hon utvecklat sin rumpteknik.

Hon har ju varit vass på att åla sig länge, men nu är hon också kvick och smidig på rumpan. Hon har en speciell teknik där hon vickar från sida till sida när hon tar sig framåt, och där hon hittat en specialteknik när hon tar sig över trösklar där hon häver sig över och lyckas förflytta rumpan upp på tröskeln, på något sätt.

Hon ser i alla fall rolig ut när hon tar sig fram på rumpan.

Vad blir nästa steg?

Ja, vi får se. Hon är bra på att gå när vi håller henne i båda händerna, hon är bra på att röra sig på rumpan och på att åla – men hon kan inte byta ställning själv (gå från liggande till sittande eller tvärtom), visar inget intresse för att försöka resa sig själv… så ja, vi får se.

Det är ju bara dagar kvar tills hon är ett år.

Annons

Nappbalansen

Nappen.

Ett ständigt diskussionsämne i barnbranschen. En del tycker att den är bra, en del vill inte att deras barn ska ha den. En del vill ha den, men då ratas den av barnet. När väl nappen är inne i vardagen så är det inte helt lätt att hitta en balans i det hela – det blir lätt alldeles för mycket nappanvändning och sedermera ett nappberoende (som man kanske just där och då förvisso skiter i eftersom det är bättre än ingen napp alls, men vilket biter en i arslet den dagen man ska starta avvänjningen av nappen).

Ruth blev rejält nappberoende. Hon hade nappen jämnt och hela tiden. Avvänjningen gick hyfsat snabbt – men var präglad av en hel del skrik och gråt.

Ebba?

Alltså, jag skulle vilja påstå att hon har hittat den perfekta nappbalansen.

Faktiskt.

Hon har nappen när hon somnar, men brukar spotta ut den när hon sovit en stund. Hon får nappen när hon slagit sig, är ledsen eller trött, och den tröstar så gott som alltid. Men annars… ? Nej, då har hon ingen napp, och hon skriker inte efter den heller.

Hon har nappen till precis det som den är till för: trygghet, men missbrukar den inte.

Väldigt stor skillnad mot Ruth alltså, som man fick slita nappen ifrån. Jag och Milla har inte gjort någon skillnad i hur vi introducerat eller erbjudit nappen (inte som vi kan komma på i alla fall…) utan Ruth och Ebba har tagit åt sig den på olika sätt, helt enkelt.

Ruth blev en missbrukare – Ebba har hittat den perfekta nappbalansen.

Hittills, vill säga.

Annons

Precis där! Hela tiden!

Det slår aldrig fel:

Barnen ska vara där man är, precis där, hela tiden! Ibland är det skönt, ibland är det frustrerande.

Idag sorterar jag in det lite i det senare. Jag monterar IKEA-garderober vilket är en utmaning i sig med alldeles för tunga skivor, en miljard skruvar, muttrar och andra suspekta monteringsobjekt, en instruktionsbok i alldeles för många steg – och som pricken över i så ska man också montera ihop fem, sex identiska lådor vilket ger klaustrofobiska industrikänslor (när man äntligen lyckats få ihop en låda som ser ut som en låda och som fungerar som en låda, så ska man göra en likadan till… och en likadan till… och en likadan till…).

Mitt i detta ska barnen vara med och hjälpa till. Ruth ska nödvändigtvis leta upp alla skruvar, ska försöka skruva i varje skruv utan att någonsin ha lyckats skruva i en skruv och blir arg varje gång jag frågar om jag ska hjälpa till, samtidigt som Ebba ålar sig runt mig, drar i alla skruvar och ska fingra på skruvmejseln samtidigt som jag skruvar (när hon inte håller på att skrynkla ihop instruktionsboken till oigenkännlighet, vill säga).

För er som inte har barn så kan man säga att det är som att skruva ihop en jäkligt komplicerad uppsättning av utemöbler en sensommarkväll samtidigt som ett gäng myggor stör skiten ur dig med både outhärdligt surr och kliande bett, och ju fler du slår ihjäl, desto fler verkar det komma. Man får inte vara i fred när man är frustrerad helt enkelt – och då blir man ännu mer frustrerad.

Men visst, det är väldigt kul att barnen vill vara med och hjälpa till.

Verkligen.

***

Barnen ska vara där man är, precis där, hela tiden! Som småbarnsförälder drömmer man ganska ofta om att en enda morgon få sova ut utan att bli väckt, få laga mat utan att ha en unge viftandes med en kniv på bänken och en annan unge skrikandes efter smakprov… eller ja, att bara en endaste gång kunna gå till badrummet ensam.

Men visst, det är väldigt kul att barnen vill vara med och hjälpa till.

***

Barnen ska vara där man är, precis där, hela tiden!

Men visst, det är väldigt kul att barnen vill vara med och hjälpa till.

Det hade varit förbaskat tomt om de inte hade varit där.

Annons

Somna

Jo, det här med att somna är ju speciellt. Nu känns det som att Ruth äntligen lärt sig hur man somnar. Hon är tre och ett halvt år. Tidigare har hon somnat för att hon är trött – inte för att hon vet hur man somnar.

Det är ganska fascinerande det där.

Små barn vet ju inte hur man somnar. De ger helt enkelt upp när de inte orkar mer.

Som Ebba idag. Vi hade varit iväg hela dagen och hon avslutade hela strapatsen i vagnen, man såg hur hon kämpade mot ögonlocken men till slut fick hon ge upp för att hon helt enkelt inte orkade stå emot längre. Det kändes inte som att något hade kunnat hålla henne vaken.

Annars vet i sjutton om inte Ebba faktiskt vet hur man somnar, trots att hon är så liten.

För varje gång vi lägger henne i hennes säng, om hon har sitt snutte-fårskinn, så somnar hon. Vi lägger bara ner henne och går, och en stund senare somnar hon helt själv. Alltså, nu lägger vi alltid henne där vid samma tider: förmiddagslur vid halv tio, eftermiddagslur vid halv två och sömn för natten halv åtta, men ändå. Jag tror ju förvisso inte att hon hade somnat så snabbt om vi lagt henne någon annanstans utan hennes snutte-fårskinn (nej, vi har inte testat, har man som småbarnsförälder hittat något som funkar så frångår man inte det, så enkelt är det) så det kan ju handla mest om trygghet och fasta rutiner… men hon somnar ju ändå varje gång, så det känns ju faktiskt som att hon kan somna. Hon vet liksom att det är sovdags när hon hamnar i sängen och fårskinnet.

Oavsett, Ebba har typ aldrig svårt att somna (hoppas jag inte jinxar något nu…).

***

Ebba somnar av sig själv. Det gör inte Ruth. Men vi ska försöka lära henne det snart. Tänkte vi i alla fall.

***

Fasen vad skönt det är att sova.

Synd bara att man inte får göra det så mycket som man önskar när man är småbarnsförälder.

Annons

Fin människa

Ruth är en fin människa.

På många sätt.

Häromdagen hade hon gömt en överraskning bakom ryggen och ropade på mig och Milla för att vi skulle komma. Det gjorde vi. Då, när vi kommit och hon stod där, så märkte hon att både jag och Milla var förväntansfulla, så då bad hon oss att vänta lite, sprang ut och kom tillbaka, och bad oss sedan välja vilken hand bakom ryggen som hon skulle visa. Då hade hon en blomma i varje hand – och vi fick varsin.

Helt magiskt.

Från början hade hon bara en blomma bakom ryggen, men hon såg att både jag och Milla ville ha överraskningen, så hon hämtade helt enkelt en blomma till.

Det var nästan så man fick en tår i ögat.

Sedan sa hon: Jag älskar dig mamma, jag älskar dig pappa.

Då kom tåren.

Ruth är en fin människa.

annons