Konspiratoriska pappatankar om allt och ingenting.

Annons

Konstnären

Ritande och målande är en ganska bra grej att studera hos barn när man vill upptäcka utveckling, har jag märkt. Jag har kort minne, men Ruths skills när det gäller att rita och måla har verkligen utvecklats enormt.

I början så slabbade hon bara massa vattenfärg och drog vredesstreck med pennan – men numera gör hon medvetna saker.

Hon kan rita gubbar. Med huvud, ögon, näsa, mun, armar och ben (jo, precis som andra barn så struntar hon i kroppen och sätter ben och armar direkt på huvudet, men ändå).

Hon kan skriva vissa bokstäver. Ibland i alla fall. Sedan kan hon balla ur totalt, som när hon ska rita ett M, det blir lätt en lång, zickzackig orm.

Hon kan måla innan för linjerna i målarböcker. Nästan i alla fall. I början så målade hon ju bara kors och tvärs, men nu så  ser man verkligen hur hon försöker hålla sig innanför linjerna. Imponerande. Och inte så lätt faktiskt, jag själv har lite problem med det där ibland.

Det där med att måla innanför linjerna är ju inte så självklart heller, tydligen.

För ett tag sedan hade vi en sexåring på besök och han sa till mig:

– Vad du är bra på att måla innanför linjerna.

Jag tänkte att de borde väl en sexåring klara av, men sa inget.

Ruth är tre år och håller sig (nästan, typ) innanför linjerna. Värsta konstnären, alltså.

Annons

Vill ta saken i egna händer

Alltså, Ebba verkar inte vara bakom flötet. Inte för att jag har trott det innan förvisso, men nu börjar hon verkligen visa att hon är smart.

Ebba äter bra, men hon vill äta på sina villkor.

När vi matar henne med gröt eller mat så brukar det gå bra tre, fyra skedar, sedan blir hon förbannad och skriker.

Får hon däremot äta själv, med fingrarna, så går det hur bra som helst. Hon är jätteduktig på att fiska upp bitar av macka, pannkaka, pasta eller annat som vi erbjuder (Milla testade att ge henne en sked och en skål gröt idag, men det blev katastrof… så där har vi dock en bit kvar).

Det är tydligt att hon vill bestämma själv.

Jag testade en ny strategi idag när det var dags för gröten. Efter tre, fyra skedar blev det som vanligt, ett jävla liv, och det hjälpte inte ens när jag smulade ner några frysta hallon i gröten, vilket brukar funka annars. Men när jag la några hallon vid sidan av, tog en sked gröt och visade henne när jag plockade upp ett hallon och lade den på skeden med gröt, så gick det hur bra som helst att mata henne. Hon var liksom tvungen att se hallonen, att de hamnade på skeden, för att hon skulle käka.

Som sagt, hon är inte bakom flötet.

Sedan är det jobbigt att det inte går att mata henne på normalt vis – men vi kanske inte ska klaga. Hon får ju i sig maten till slut i alla fall, även om vill ta saken i egna händer.

***

Får en känsla av att Ebba är lite envis. Det vore i och för sig inte konstigt, för Ruth är extremt envis. Ser inte fram emot den dagen när de ska börja bråka – som det känns nu så är ingen av dem någon som ger sig i första taget, utan de håller i tills de får sin vilja igenom.

Annons

IKEA-lunchen

Alltså, vad är det med här att hajpa lunchen på IKEA?

Så fort vi är ute på äventyr och det finns ett IKEA i närheten så drar Milla, farmor och mormor (både ihop och var för sig) igång en diskussion om att vi kan äta lunch på IKEA.

Jag frågar varje gång:

– Varför?

Jag har inte fått några svar. Okej, det är anpassat för barn så det är ganska tacksamt när man har småbarn, och okej, det är skamligt billigt, men miljön är ju otroligt jobbig.

Det är ju helt omöjligt att få någon form av matro på IKEA.

Det är alltid överfullt med folk, det är alltid en hög ljudnivå, det är alltid en miljon barn i omlopp. Det är stimmigt, högljutt, rörigt.

Det är som att kastas in i en tornado.

Och på det så är ju menyn densamma varenda gång. Till och med hamburgekedjorna förefaller ju vara variationsrika i sitt utbud mellan veckorna jämfört med IKEA, där det alltid slutar med att man sitter med ett lass potatismos och ett tjog köttbullar – något som dessutom säkerligen är lagat i en handvändning.

I helgen var vi återigen på IKEA och åt lunch.

Nej, vi gick inte i varuhuset, vi åt bara lunch.

Nej, det var inte lugnt och rofyllt.

Nej, det fanns ingen ny rätt på menyn.

Jag fattar ingenting.

Annons

Växellådan

Hej Ebba,

Vi föräldrar har ju ett ansvar att lära dig om olika saker i livet. Hur man ska behandla människor, hur man uppför sig kring matbordet, blommor och bin, ränteanalyser… och växellådan.

Det sista är ju i allra högsta grad aktuellt nu.

Vi är ju på besök hos din kusin och du invigde golvet med att backa in under deras teve-möbel där du fastnade. Du kom liksom ingenstans efter att du backat in där.

Det är jättebra att kunna backa, det har många fördelar här i livet, men det är svårt att leva enbart genom att backa, för ibland måste man ta sig framåt också. Ja, det är till och med viktigare än att kunna backa, oavsett om du ser på livet i stort, eller det begränsade livet bakom en bilratt. Det finns en anledning att en bil bara har en back, men fem, sex växlar som tar dig framåt.

Så nu ska jag förklara för dig:

Du förstår, en växellåda har man för att kunna skifta mellan att backa och ta sig framåt.

Du har ju besvisligen lärt dig att lägga i backen, men nu måste du också lära dig att lägga i en växel som tar dig åt andra hållet.

Backa gör du ju genom att sätta händerna i golvet och trycka dig bakåt. Ska du ta dig framåt får du istället sätta händerna en bit framför dig, och sedan dra dig framåt… Fattar du?

Det är ganska simpelt när man kommer på det.

Så slipper du fastna under fler möbler framöver.

/Din pappa

PS. Vill du ha en överkurs så kan du resa dig upp på händerna och knäna. Sedan rör du ena handen och ena knäet framåt, och sedan andra handen och andra knäet. Det kallas att krypa och går mycket snabbare än att hasa sig framåt. Testa gärna!

Annons

Mamma

Idag kom det – Ebbas första ord:

– Mamma, sa hon.

För visst sa hon det…? Alltså, man väntar ju på att det där första ordet ska komma och vet att det kan komma när som helst, men när det väl kommer blir man så chockad att man undrar om det verkligen var det första ordet man hörde eller om det var inbillning. Alltså, både jag, Milla och Ruth hörde ju ett ”mamma”, jag är (nästan helt) säker. Men hon sa det bara en gång och har inte varit i närheten av att säga det fler gånger, så man får ju för sig att man bara inbillat sig alltihop.

Man kan ju tycka att om man lyckats pressa fram ett ”mamma” en gång så borde man kunna göra det fler gånger. Jag menar, har man lärt sig det en gång så borde det ju finnas där. Eller hade hon bara tur när det ploppade ut ett ”mamma”?

Om det nu var ”mamma” hon sa…

Men jo, det var det nog, jag är (nästan helt) säker.

***

Så klart att det är ”mamma” som blir första ordet. Det brukar det ju vara. Ändå lite oväntat, för det känns som hon varit närmare att säga ”pappa” innan, där hon typ sagt ”va va”. Fast ja, hon kan ju ha sagt ”pappa” innan, bara att vi inte hört det. Ja, så måste det vara.

***

Vad blir nästa ord, efter ”mamma” och ”pappa”?

Ruth, hoppas jag.

annons