Pappa

Annons

Klappa händerna

Wow.

Nu har Ebba, drygt nio månader, äntligen lärt sig att klappa händer. Jag är i Stockholm på jobb men fick en film skickad till mig av Milla som tydligt visar hur Ebba klappar händerna.

Det där har man ju väntat ett tag på.

Det som kan se så enkelt ut, men som är så svårt. Att synka två (!) stycken armar så att man kan klappa – det är faktiskt inte det enklaste. Speciellt inte om Ebba ärvt min takt- och synkkänsla, för jag är ju en sådan som aldrig skulle kunna lära mig spela trummor eftersom man ska slå händerna i olika takt (ja, det hade ju gått, om det inte var för det faktum att händerna ska slås i olika takter SAMTIDIGT). Ja, jag kan ju klappa händerna, men det är typ dit mina kunskaper sträcker sig.

Men nu kan Ebba alltså också klappa.

Nu ska det klappas!

Annons

Leka med fötterna

Något som Ebba tycker är väldigt roligt är när man leker med hennes fötter när hon sitter i barnstolen för att äta mat.

Då dinglar fötterna under henne och hon ser dem inte, men hon börjar alltid le eller skratta när man leker med de där fötterna som hon inte ser. Det där har Ruth också upptäckt, hon tycker det är väldigt skoj att leka med sin systers fötter och Ebba brukar skratta rejält då.

Ebba är ju medveten om sina fötter numera (antar jag…) man har nog ändå lite svårt att få ihop vad det är som faktiskt händer. Hon liksom känner att någon leker med henne – men hon ser det inte. Jag tror det är där en stor del av tjusningen ligger.

Extra kul när både Ruth och Ebba tycker det där är kul.

Två nöjda och glada barn.

Då blir det två nöjda och glada föräldrar också.

Annons

Kurragömma

Jo, jag har ju berättat om Ruth och kurragömma innan, om att hon liksom inte fattat poängen med leken. Hon säger ”pip” eller kommer fram innan man ens hunnit börja leta. Däremot så har hon blivit väldigt bra när det gäller sitt eget letande nu, det ställer högre krav på kreativitet när man ska gömma sig (hur många ställen man nu kan hitta i ett rum på typ 15 kvm…).

Idag kom dock ett nytt steg i leken.

Inte som tillhör leken egentligen, men ändå…

Ruth såg var jag hade gömt mig, men valde att låtsas leta vidare för att sedan kunna smyga upp bakom mig och skrämma mig.

Det har hon aldrig gjort innan, då har hon sprungit fram så fort hon sett var jag gömt mig. Nu körde hon en luring, gav Milla en blick och pekade i smyg att hon sett mig, valde att leta på ett annat ställe och sedan skrämma mig. Helt fantastiskt.

Känslan är mer och mer att man inte kan lita på Ruth, alltså.

Hon blir lurigare och lurigare, vet hur hon ska säga för att skaffa egna fördelar, och drar sig inte för att förvränga sanningen för att det ska gynna henne.

Annons

282

Ups, jag missade firandet i lördags. Då tänker jag inte på påskafton – utan det faktum att Ebba varit ute från magen lika länge som hon låg i den.

Man är ju gravid i 280 dagar och Ebba väntade ytterligare två dagar på att komma ut, så hon låg i magen i 282 dagar – och i lördags, 15 april, så blev hon just 282 dagar.

Det känns ju som att Ebba varit med oss hur länge som helst – ja, jämnt egentligen – vilket sätter perspektiv på hur länge man är gravid. Det är väldigt, väldigt länge faktiskt. Ebba har ju utvecklats enormt under de här 282 dagarna som hon har varit utanför magen, men hon tillbringade ju lika mycket tid – och utvecklades ännu mer – under sina 282 dagar inne i Millas mage.

Det är fantastiskt när man tänker på det.

Annons

Vad svarar man?

Ruth propsade på att jag skulle smaka på ett russin ur hennes russinpaket idag. Jag tackade vänligen men bestämt nej ett gäng gånger och sa att jag inte är så förtjust i russin.

Då sa Ruth att jag måste smaka och att jag kunde spotta ut om det inte är gott.

Exakt samma argument som vi använder när vi vill att Ruth ska smaka på maten.

Ibland, eller ganska ofta, så kan hon säga blä åt något utan att ens ha smakat, och vi vill ju att hon i alla fall ska smaka innan hon ratar något. Så då brukar vi säga till henne att hon måste smaka och att hon får spotta ut om det inte är gott.

Snacka om att (återigen…) få sina egna argument kastade tillbaka.

Vad svarar man?

Ja, det var ju inte mycket att välja på.

Jag fick ju, efter att ha förstått att en vägran att käka russin hade lärt henne att hon kan vägra smaka mat, knapra i mig  ett russin. Det var inte gott. Men om det innebär att Ruth framöver väljer att smaka på all mat när vi ber henne så var det värt det.