Pappa

Annons

Våglig

Ruth har blivit våglig på sistone.

Alltså, hon vågar göra saker som hon aldrig gjort innan. Som när vi var på en hamburgerrestaurang för någon vecka sedan (ni på Burger King kan höra av er om ni vill ha ert namn publicerat här, vi kan säkert komma överens) då Ruth själv gick fram till disken och bytte sin leksak, eller häromdagen då hon sprang fram till en dam i kyrkan och frågade om inte Ebba också kunde få en pekbok-bibel, eller så sent som idag då hon åkte ensam med sin farbror till stan för att hämta pizza.

Ruth har ju alltid varit så försiktig innan, varit blyg inför främlingar och personer som hon inte träffar speciellt ofta, uppmanat mig och Milla att fråga saker åt henne – men nu har det liksom vänt helt och hållet. Hon är väldigt våglig och numera blir jag och Milla knappt förvånade längre.

Grejen är att det känns som det här började en speciell dag.

Första april – av alla dagar.

Det var då Ruths kusin hade ettårskalas och Ruth chockade både mig och Milla med att säga ”jag heter Ruth” till för henne okända gäster, och sedan ta i hand. Jag och Milla bara stod där med hakan nere i golvet och undrade vad som hänt med vår lilla tös som brukat gömma sig bakom våra ben när okända människor närmat sig. Från dess har vågligheten vuxit.

Mest är det fördelar.

Fast det gör också att man blir mer vaksam.

Det är lite som att spärrarna släppt för Ruth – nu är hon inte lika försiktig längre, kan springa iväg dit hon inte får eller prata med människor hon kanske inte borde.

Men ja, visst är det mest fantastiskt att hon vågar ta för sig.

Annons

Vi har frågat Ebba hur många gånger som helst de senaste veckorna:

– Vad säger kon?

Ebba har inte svarat ”mu” en enda gång. Idag frågade vi henne vad fåret säger… och då kom faktiskt:

– Bä.

Vi blev eld och lågor.

Visst, det lät mer som ba än bä, och hon säger ba även vid tillfällen när vi inte ställer ”vad säger fåret”-frågan, men ändå… vi ställde en fråga om hur ett djur låter och hon svarade faktiskt.

Varje gång hon svarade bä på frågan så klappade vi händerna och jublade – och Ebba strålade av lycka.

***

Hur många gånger vi frågade vad fåret säger? Det säger jag inte, men det var några gånger.

***

Nästa uppdrag:

– Vad säger kon?

Annons

Slampa

Ruth rimmar hela tiden just nu.

Man kan säga att hon rimmar bra, fast kanske inte helt rätt. Hon säger ett riktigt ord – typ mamma, pappa, Jonas, Milla eller något helt annat – och direkt efter säger hon ett (oftast) påhittatat rimord. Typ mamma, lamma; pappa, trappa; Jonas, ponas eller Milla, pilla. Sådär gör hon hela tiden. Som sagt, inte helt korrekta ord alla gånger, men man får ändå berömma hennes förmåga att faktiskt kunna rimma – och sin fantasi när det gäller att hitta på rimord.

Jag tror hon blir en riktigt bra rimmare i framtiden.

Ja, så länge hon håller sig inom ramarna så klart.

För igår körde hon den här:

Lampa, slampa.

Mindre bra, kan man ju säga.

Annons

Hon går…

… inte.

Ebba alltså.

Hon är inte ens i närheten.

Vi pratade lite idag om när Ruth började gå, hon var ju ganska tidig, med tanke på att Ebba inte är intresserad av att ta ett enda steg ännu. Ebba är stark i benen och står ju om man håller henne i stående läge, och har helt okej balans om man ställer henne i soffan mot ryggstödet då hon står där och inte faller åt sidan, men har inte visat några tendenser på att vilja eller kunna ta ett steg. Hon kan inte stå med stöd av möbler heller, om inte hela magen får stöd – typ alltså att man lutar henne mot något som man typ lutar en stege mot en vägg.

Jag kollade upp när Ruth tog sina första steg på egen hand. Det var på hennes 300:e levnadsdag.

Då hade hon innan dess gått hur länge som helst genom att hålla mig och Milla i en eller två händer.

Ebba har nu levt i 317 dagar – så just när det gäller att gå så tar hon betydligt längre tid på sig än sin storasyster.

Den stora skillnaden?

Viljan, skulle jag säga.

Ruth ville verkligen gå. Hon skulle alltid gå. Från typ sex månader så var vi tvungna att knata runt med henne, för hon ville verkligen inte sitta still. Hon tog ett fast tag om våra fingrar och drog iväg. Ebba vill inte hålla våra fingrar – hon släpper mer eller mindre direkt. Hon visar ingen vilja när det gäller att lära sig gå, och då är det ju svårt att lära sig gå också.

Ebba tar lite längre tid på sig.

Men hon tar säkert igen alla förlorade steg när hon väl börjar knata.

Annons

Ljudleksaker

Ruth – eller Ebba för den delen – har aldrig fått ljudleksaker, alltså leksaker som ger ljud ifrån sig.

Det vimlar ju av sådana leksaker. Grejer med knappar, rattar och annat som låter om man är där och pillar är ju omåttligt populära hos barn. Ljud engagerar.

Sedan finns ju den mörka baksidan, det vill säga föräldrarnas verklighet bland ljudleksaker vilket är anledningen till att vi inte berikat våra barns liv med just ljudleksaker. Alla de här ljuden gör ju föräldrar knäppa. Barn älskar ju att repetera saker dessutom, så får de fatt i en ljudleksak som de gillar – ofta med bara ett enda ljud – kan man ge sig fanken på att de kommer använda den ohälsosamt mycket.

Som sagt så har Ruth inte levt i en hemmavardag med ljudleksaker – men det vet i sjutton om det inte skapat ett uppdämt behov av just ljudleksaker.

Varje gång vi går in i en leksaksaffär så springer Ruth nämligen till bebisleksakerna som man kan trycka på så att de låter. Varenda gång. Fortfarande. Trots att hon, tre och ett halvt år gammal, borde vara mer intresserad av andra leksaker.

Hon liksom bara måste trycka och lyssna hela tiden.

Som om vi tryckt ner ett behov som hon inte fått utlopp för – eller så tycker hon helt enkelt att det är roligt att trycka på ljudleksaker eftersom hon inte har några hemma.

Men nej, vi kommer inte skaffa några ljudleksaker trots detta.

De gör föräldrar knäppa – och jag och Milla är redan tillräckligt knäppa som vi är.

***

Jo, Ebba fick faktiskt en ljudleksak av min lillebror, en boll med en knapp på som spelar olika sånger. Fast ja, det var ju Ruth som lekte med den mest i början. Så klart.

Det är den enda ljudleksaken vi har.