Alla inlägg av Jonas Gustavsson

Ett år!

Grattis Ebba,

Idag är du ett år.

Ett år!

Den känns surrealistiskt att det var för ett år sedan som din mamma vankade omkring med sin kalaskula, jämrade sig i värkar och till slut lyckades krysta dej till verkligheten och din storasyster Ruth. Resan sedan dess har gått i massiv raketfart, genom skratt och gråt, gnyenden och skrik, amning och gourmetmat, ett otal bajsblöjor och en massa annat fram till idag.

Med Ruth så tänkte man inte så mycket på framtiden, man tänkte inte så ofta på hur hon skulle bli som större för man hade inget att relatera till, men det har varit annorlunda med dig, för när man har ett äldre barn att relatera till så är det oundvikligt att jämföra och fundera på vad som komma skall.

Ruth är den envisaste människan jag och din mamma vet, men din mamma tror att du kommer att bli ännu envisare – hur det nu är möjligt.

Det är svårt att inte fantisera om hur du blir när du blir äldre.

Hur kommer det att bli när du väl lämnar ålandet och rumphasandet och reser dig upp på två ben, går, springer och är överallt – och då kan följa efter din storasyster på ett bättre sätt än du verkligen försöker göra nu?

Hur kommer det att bli när de kastarmar du har, som vi aldrig såg hos Ruth, blir starkare och effekten tydligare när sakerna väl viner runt i rummen?

Hur kommer det att bli när du omvandlar ditt eviga pratande – eller hur vi nu ska kalla det – till ord och meningar, är det månne så att du till och med blir mer ivrigt pratande än din storasyster?

Jag är oerhört nyfiken.

Jag är oerhört stolt.

Vi har fått världens två finaste döttrar.

Helt olika – men ändå helt lika.

Kommer älska er nu och för alltid.

/Din pappa

Dessert

Vi matade Ruth typ hur länge som helst. Tills hon kunde äta själv med bestick. Så kändes det i alla fall.

Ebba äter själv och har i princip alltid gjort det. Hon är duktig på att fiska upp maten med sina fingrar och pricka in det i munnen. Visst blir det kladdigt, konstigt vore annars, men hon är faktiskt duktig.

Men ja, hon kastar ju också mat omkring sig.

Det som i första hand ryker ner på golvet är saker hon inte gillar, men ibland sker det även helt random, och ibland även när hon är mätt. Det har blivit något bättre den senaste månaden, men det brukar faktiskt se ut som ett bombnedslag på golvet när hon ätit (det är ett under att stadens lunchrestauranger fortfarande släpper in oss…).

Men… kan det vara så att det ingår i en plan som Ebba har?

Häromdagen upptäckte jag att Ebba efter maten och efter att ha blivit nedsläppt på golvet sökte sig till golvytan under sin stol för att käka upp det hon kastat ner. Typ som att hon hade det som dessert.

Hon kanske har upptäckt att hon är en sådan där långsamätare i en familj med snabbätare och känt att hon inte hinner äta när vi gör det, och har därför kastat ner mat för att ha nödvändig proviant efter den för snabba sittningen, för att liksom hinna få i sig så mycket mat som hon behöver.

Smart.

Leknivå

Alltså, det är inte helt enkelt att vara pappa – eller lekpappa, rättare sagt – när man har två döttrar som är tre och ett halvt år respektive ett år.

De har nämligen helt olika leknivå, de leker på helt olika sätt, och det är mer eller mindre omöjligt att leka med dem båda på samma gång. Det går att läsa en bok, då är båda med och tycker det är skoj (om inte Ebba drar och rycker för mycket i boken, vill säga), men annars är det svårt att hitta lekar där båda vill vara med.

Ebba vill helst att man ska gå med henne, men hon tycker också det är kul om man läser en bok, kastar en boll eller leker tittut, medan Ruth har lite mer avancerade lekar som att leka doktor eller tandläkare, driva affär, pussla pussel eller måla med vattenfärg.

Grejen är att man alltid har ett styng av dåligt samvete när man leker eftersom man inte kan leka med båda samtidigt eftersom båda vill leka med olika saker, och att man därför får välja. Men väljer man Ebbas grejer så står Ruth och pratar hål i huvudet på en om att man ska leka något annat, och väljer man Ruths grejer så gnäller Ebba eller ska vara med vilket skapar irritation hos Ruth eftersom hon inte gör som hon säger (till skillnad från mig…).

Som sagt, det är inte helt enkelt att vara lekpappa till två döttrar som är tre och ett halvt år respektive ett år.

***

Ruth gillar ju inte när Ebba ska vara med och leka och inte gör som Ruth vill. Knasigt tycker jag, Ruth måste ju får lära sig att alla måste få vara med. Det brukar vi prata om.

***

Vilket som är roligast att leka?

Alltså, det spelar inte så stor roll… det tråkiga är väl att man ska leka samma lek en miljard gånger, oavsett om det handlar om Ebbas (gå, gå, gå…) eller Ruths (har varit doktor och undersökt samma kroppsdelar så många gånger att jag kan göra det i sömnen). Barn älskar repetition. Vuxna tycker inte det är lika skoj.

***

Det är förbaskat kul att bygga Lego, tycker jag. Fast det är lite jobbigt och frustrerande att bygga med Ruth. Hon bygger inte som jag tycker att hon ska bygga och hennes bidrag till min (i min värld perfekta) stad är inte alltid förenlig med den arkitektur jag förespråkar. Hon måste ju fatta att jag vill ha det som jag vill. Det måste man ju lära sig. Det brukar vi prata om.

***

Jag hoppas att Ebba och Ruth blir bra lekkamrater i framtiden.

Resningen

Oj.

Häromdagen ställde sig Ebba upp själv för första gången, bara dagar innan sin ettårsdag.

Eller ja, ställde sig och ställde sig. Hon satt på golvet, hävde sig fram mot vår studsmatta som var i lagom höjd, och lyckades på något sätt – jag vet inte riktigt hur – komma upp på två ben. Den första, och hittills enda, intentionen jag sett från henne att vilja resa sig.

Om hon blev glad?

Nej.

Hon blev jätteledsen och började gallskrika, som att hon blev helt chockad över att komma upp i stående läge utan att någon hjälpte henne. Kanske har den till synes hemska upplevelsen också del i att hon inte försökt ta sig upp fler gånger, utan väljer att hålla sig till ålandet och rumphasandet.

Nåväl, nu har hon i alla fall rest sig en gång.

Det är ungefär lika många gånger (en!) som hon lyckats rulla över från mage till rygg, alltså.

Sulan

Hej Sveriges allmänna skoförening,

Först och främst vill jag bara berömma ert arbete i Sverige. Det finns hur många skor som helst ute i landets butiker och man har oändligt med valalternativ när det väl är dags att sko sig. Dessutom har ni ju lyckats skapa en enorm efterfrågan på skor. Jag vet inte hur ni gjort, men min sambo behöver – av någon anledning – alltid nya skor. Oavsett om hon precis köpt tre nya par så behöver hon fler skor. Hela tiden. Jag vet många andra som har exakt samma behov. Otroligt.

Som sagt, där har ni verkligen lyckats.

Men en sak har ni misslyckats med.

Jag tänker på sulorna i stövlar till barn. Vi köpte nya stövlar till vår dotter häromveckan och hon mer eller mindre bor i dem nu (eller ja, hon ska ha dem på sig hela tiden i alla fall), och nu efter några dagar så korvar sig sulan i ena stöveln så fort hon tar upp foten. Alltså, jag ska inte klaga på den där korvningen, det kan hända de bästa sulor, och dessutom har dottern fått för sig att hon ska vandra runt utan strumpor i de där stövlarna och då blir det ju som det blir svett- och korvningsmässigt – men däremot undrar jag hur i helskotta ni tänkte när ni skapade skaftet på de här barnstövlarna.

Min dotter har storlek 28 och det är ta mig sjutton omöjligt att pressa ner en mansnäve för att få ordning på den korviga sulan.

Det är ungefär som att försöka byta lampa på en bil numera, när man väl lokaliserat var sjutton man byter den där förbaskade lampan, då sitter den på ett väldigt komplicerat ställe där man absolut inte får in någon hand i någon normal vinkel, och skulle man väl få in sin hand i onormal vinkel så ser man inte alls vad man håller på med utan får gå på känsla med fingertoppar som tappar mer och mer i känsel i takt med att handen och handleden blir alltmer fastkilad.

Då fattar ni hur det är att stoppa ner handen i en sådan där stövel och försöka ordna en sula utan att se vad man gör och med en känsel som snabbt domnar av.

Så jag undrar: hur fasen tänkte ni här, egentligen?

Med Vänlig Hälsning,
En pappa som är trött på att ha handen fastklämd i en stövel