Alla inlägg av Jonas Gustavsson

Plånboken

Hej hamburgerestauangen Max,

Jag vill bara berätta en historia för er.

Det är väldigt trevligt att alla barn får en present när de köper en barnmeny. Min äldsta dotter har bland annat fått en rolig barnbok (nåja, har läst den alldeles för många gånger) och ett bra pussel (nåja, någon bit gick sönder ganska snabbt, men motivet var fint).

Idag fick hon en ny grej.

En plånbok.

En grej som vi fick förklara för henne.

Okej, det finns ju fortfarande enstaka mynt och sedlar i omlopp, men min dotter har knappt sett några. Jo, hon har lite mynt hemma som hon leker med, men när vi är i affären och säger att vi inte har några pengar när hon tjatar hål i huvudet på oss om den där leksaken som hon måste ha så säger hon alltid att vi kan betala med kortet. Det är det som är normen idag, att betala med kort. Inte kontanter. Pengar är något abstrakt, inget fysiskt. Om några år lär kontanter vara ett minne blott. Ingen vill ha dem. När min dotter, om en sisådär fjorton, femton år, blir myndig så vågar jag nästan slå vad om att det inte finns några kontanter alls. Och finns det inga kontanter så finns det heller inga plånböcker. Eller ja, det finns ju knappt plånböcker nu känns det som.

Om ett tiotal år kommer plånboken anses vara fornhistorisk.

Nåväl, det positiva är att min dotter nu vet vad en plånbok är i alla fall. Alltid något.

Med Vänlig Hälsning,
En pappa som inte har några kontanter och som har en dotter som knappt vet vad kontanter är för något

Vagnen

Hej Sveriges psykiatriska förening,

Jag tänkte bara vara förutseende och höra av mig till er redan nu för att inte hamna något jobbigt hälsotillstånd i framtiden. Det handlar om, vad jag förmodar, ett alldeles ordinärt ärende: nämligen den stress som drabbar människor som går från att vara småbarnsföräldrar till att ”bara” vara föräldrar, och den stora förändringen som infinner sig i just den processen.

Den stora förändringen?

Ja, att inte längre ha en barnvagn.

Jag har fortfarande så pass små barn att de kommer att åka barnvagn ett bra tag till. Det förmodar jag i alla fall. Men jag känner redan nu hur jag är barnvagnsberoende och vill vara mentalt redo den dag jag inte längre kommer att ha en barnvagn som kompanjon, och tänkte att det kanske redan nu finns åtgärder eller tankar att ta till sig för att vara så förberedd som möjligt inför dagen som inte går att undvika (ja, för även om man skaffar barn på barn på barn så kommer ju den där dagen förr eller senare…).

Ni kan ju hela grejen. När man har en barnvagn så kan man ju nämligen stänga av all form av planering i hjärnan när det gäller prylar och kläder. Man kan blicka ut genom fönstret, undra om det blir sol eller regn, sedan rycka på axlarna eftersom man vet att man ändå kan skyffla in extrakläder och paraply i förvaringsutrymmet på vagnen. Man kan stå där och klura på om man ska gå via mataffären på promenaden och handla eller inte, sedan rycka på axlarna och kasta in påsarna i vagnen för säkerhets skull. Man kan stå där och fundera på att kanske ha en picknick i parken när man ändå ska trava till lekplatsen, sedan rycka på axlarna och lasta in filt, kaffetermos och några frukter i vagnen.

Allt blir så enkelt med vagn. Man behöver liksom inte tänka eller planera speciellt mycket – man bara packar vagnen full med grejer och kör.

Men dagen när man inte har vagn – hur ska man då helt plötsligt kunna slå på hjärnan igen?

Då måste man bestämma sig från början, för man orkar ju inte hasa på massa extragrejer i onödan. Man plockar ju inte fram stora reseryggsäcken bara för att man kanske ska ha en picknick på lekplatsen eller kanske ska handla på vägen.

Vagnen skapar massor av valmöjligheter, rymmer oändligt med kläder och prylar. Den dagen man inte har vagnen så måste man göra avvägningar, prioritera och fundera, då man inte har en prefekt kompanjon som kan släpa på alla extraprylar.

Det är därför jag skriver det här brevet.

Jag, precis som alla föräldrar, kommer gå igenom en stor stress när vagnen inte längre finns där – så, som jag nämnde innan… finns det några tips eller råd för att redan nu förbereda sig på förändringen?

Med Vänlig Hälsning,
En pappa som älskar att ha vagnen med sig

PS. Alltså, hur sjutton gör en barnfamilj som går till typ en djurpark den dagen barnen inte behöver åka i barnvagn? Barnen lär ju fortfarande skita ner sig, behöva dricka vatten, ha regnkläder och jag vet inte allt. Var gör de av alla prylarna, egentligen? För att inte bara tala om sin egen jacka. Den som man numera alltid tar med ifall att… annars kan den ju alltid ligga i vagnen. Jag blir stressad bara jag tänker på det.

Får inte ens tänka tanken…

Så fort man tycker att man hittat bra rutiner och att livet är bra, så brukar det skita sig. Nu tänker jag alltså på verkligheten som småbarnsförälder.

Barn är föränderliga. De ändrar på sina beteenden, sina sovmönster och sina rutiner då och då. Oftast helt utan förvarning. Precis när man tycker att man hittat ett bra sömnmönster och bra tider – så funkar samma mönster och samma tider helt plötsligt inte.

Med det sagt så har man lärt sig att njuta av livet när allt väl är i fas. Man har ingen aning om när det bryts upp, så det gäller att uppskatta tiden när man har det bra.

Samtidigt får man inte ta det för givet eller falla in i en tro att nu kan det faktiskt bli så här för resten av framtiden, för så blir det aldrig.

Garanterat.

En regel är att man inte får yttra typ ”nu är det verkligen bra, nu fungerar det verkligen”, för då skiter det sig. Utan undantag, dessutom.

Egentligen får du inte ens tänka det.

För så var det för oss häromdagen.

Barnen hade somnat på kvällen och Milla satte sig jämte mig. Just då vaknade Ebba och började skrika, och Milla sa att hon precis skulle säga att vi har det väldigt bra med barn som sover så bra just nu. Hon kunde alltså inte ens tänka tanken utan att det blev kaos. Ebba? Ja, hon valde att vara uppe någon timme, vägrade somna i sin egen säng och somnade först när hon fick ligga mellan mig och Milla i vår säng.

Så kan det gå.

Man ska njuta av nuet – men man får inte förvänta sig att det kommer vara för evigt. För förväntar man sig det så skiter det sig.

Kom tavla, så går vi…

Ruth har börjat lära sig lite vitsar – ni minns ju den om Sten – men hon har fortfarande inte fattat det här med poängen. Hon gillar när folk skrattar, men fattar inte att folk skrattar för att det är en poäng.

Den första vitsen Ruth lärde sig var den om tomaterna som ska gå över vägen (ni vet…), och den skrattar hon alltid åt, men hon vet nog inte vad hon skrattar åt egentligen. Man får ändå ge Ruth att hon är väldigt kreativ och hon har hittat på nya varianter av den där vitsen. Hon har tappat poängen helt – men det blir förbaskat roligt ändå.

Igår körde hon den här:

– Det var två bokar som skulle gå över en väg. Då blev den ena överkörd. Då sa den andra: kom tavla så går vi!

Jag och min lillebror garvade som bara den.

Ruth drog ett par varianter till, men det spårade verkligen ur. Till slut var vi nere i:

– Det var två päron som skulle gå över en väg. Då blev den ena överkörd. Då sa den andra: kom päron så går vi!

Hela vitsen med vitsen var borta. Vi garvade ändå.

Det skulle inte förvåna mig om Ruth blir komiker någon dag.

Nu har Ebba, bara så där, blivit intresserad av att gå.

Pang, sa det bara.

Innan har hon inte visat något intresse, knappt rört på benen när vi hållit henne och uppmanat henne att gå. När vi har hållit henne så har hon inte velat hålla i oss – och då blir det också väldigt svårt att gå. Men nu greppar hon våra fingrar, travar framåt med fina nätta steg och skrattar oftast när hon gör det.

Som Milla sa: Ebba har kommit på att det är kul att gå.

Så känns det verkligen. Innan var det vi som försökte få henne att vilja gå, nu är det hon själv som vill gå. Det gör enorm skillnad.

Hennes balans är så där, men stegen (innan kunde hon ta väldigt underliga steg, typ svängde ena benet i en roterande rörelse och sedan kunde foten landa lite varstans, dock sällan rakt fram) är väldigt fina, även om hon spretar lite utåt med fötterna (men vems fötter gör inte det, bland annat mina till min personliga tränares stora förtret).

Jag trodde det skulle ta lång tid innan Ebba lärde sig gå.

Nu tror jag inte det tar så lång tid längre.

***

Jo, Ebba håller ju mer fast i våra fingrar nu… men när hon ser något intressant på marken så stannar hon och släpper. Bara så där. Livsfarligt eftersom hon inte har någon balans, men hon gör det ändå. Problemet är ju att det mesta är intressant i Ebbas liv just nu. Varje löv. Varje sten. Så hon släpper ganska ofta.

***

Nej, Ebba har inte gjort någon ansats att resa sig själv mot någon möbel eller så. Vi har inte ens sett en intention. Det är vi som lyfter upp henne i ”rak ben”-ställning när gång står på övningsschemat.

***

Milla lät visst Ebba testa gåvagnen. Det fungerade inte alls. Men det kommer nog snart.

***

Jo, Ebba tycker det är kul att gå. Men hon skriker inte om får sitta eller åla sig. Så var det ju inte med Ruth. Hon skulle gå hela tiden. Annars blev hon förbannad.

Men alla barn är olika.

Som tur är.