Nappen.
Ett ständigt diskussionsämne i barnbranschen. En del tycker att den är bra, en del vill inte att deras barn ska ha den. En del vill ha den, men då ratas den av barnet. När väl nappen är inne i vardagen så är det inte helt lätt att hitta en balans i det hela – det blir lätt alldeles för mycket nappanvändning och sedermera ett nappberoende (som man kanske just där och då förvisso skiter i eftersom det är bättre än ingen napp alls, men vilket biter en i arslet den dagen man ska starta avvänjningen av nappen).
Ruth blev rejält nappberoende. Hon hade nappen jämnt och hela tiden. Avvänjningen gick hyfsat snabbt – men var präglad av en hel del skrik och gråt.
Ebba?
Alltså, jag skulle vilja påstå att hon har hittat den perfekta nappbalansen.
Faktiskt.
Hon har nappen när hon somnar, men brukar spotta ut den när hon sovit en stund. Hon får nappen när hon slagit sig, är ledsen eller trött, och den tröstar så gott som alltid. Men annars… ? Nej, då har hon ingen napp, och hon skriker inte efter den heller.
Hon har nappen till precis det som den är till för: trygghet, men missbrukar den inte.
Väldigt stor skillnad mot Ruth alltså, som man fick slita nappen ifrån. Jag och Milla har inte gjort någon skillnad i hur vi introducerat eller erbjudit nappen (inte som vi kan komma på i alla fall…) utan Ruth och Ebba har tagit åt sig den på olika sätt, helt enkelt.
Ruth blev en missbrukare – Ebba har hittat den perfekta nappbalansen.
Hittills, vill säga.