– Så här är det typ, sa Ruth häromdagen.
Jag hajade så klart till. Vadå… typ? Ruth var tidig med att prata, har aldrig pratat bebisspråk (sluddrigt, alltså) och har en vokabulär som tre och ett halvt-åring som får många att häpna. Jag och Milla reagerar inte speciellt på det egentligen, Ruth är ju vårt första barn och vi har inget att jämföra med, för oss har det alltid varit självklart att Ruth kunnat uttrycka sig verbalt. Därmed inte sagt att man inte blir överraskad av henne – det blir man hela tiden. Inte minst när ordförrådet utökas ytterligare.
Nu har hon alltså börjat använda ”typ”.
Hon har gjort det flera gånger. Då och då.
Det är ganska fascinerande. Hon pratar alltså inte bara för att göra sig förstådd, hon plockar också in modeord (jag vet i sjutton vad jag ska kalla det… men typ ord som man egentligen inte behöver men som man använder ändå). Jag kan inte det där ordets historik, men det känns ju som ett ungdomsord som stoppas in här och var i varenda mening bara för att, utan egentlig anledning. Ett modeord, liksom (som typ liksom är också).
Det känns inte som det finns en given mall eller facit för hur man kan eller ska använda ”typ”, utan det är typ ett sådant där ord som bara dyker upp i meningar när man trillar runt med tungan. Ett ord som egentligen inte alls behövs, men som är karakteristiskt för ett speciellt sätt att prata.
Jag tycker Ruth använder ”typ” ganska bra. Det låter inte konstigt när hon säger det, i alla fall.
Nu väntar jag bara på att hon ska börja köra med ”fett” och ”liksom” också.