Ebba brukar sova utan problem – men ikväll gnällde hon till rejält efter att ha sovit någon timme, drack en massa vatten och somnade sedan om.

Det var den klassiska korvdrickningen.

Varje dag, eller framförallt varje kväll, som Ebba äter korv så blir hon nämligen extremt törstig under natten. Har hon ätit korv så vet man att hon kommer vakna efter att ha somnat och att hon behöver driva en massa vatten. Ibland räcker det med en vattenpaus, ibland krävs två eller tre.

Varför?

Jo, det är ju för att korv är så salt. Barn under ett år ska ju äta så lite salt som möjligt eftersom deras njurar inte kan bryta ner just salt (jag har inga vetenskapliga bevis för att det är så, men Milla säger att det är så och då litar jag på att det är så), och Ebba är inte van vid att äta speciellt mycket salt. När det så väl blir korv på menyn så får hon, med sina mått mätt, en saltöverdos som kräver en hel del vattendrickning.

En så kallad korvdrickning.

Då vet ni det.

Hej Ruth och Ebba,

Jag förstår att ni blivit förvirrade här de senaste dagarna när hela familjen bott hemma hos farmor och farfar eftersom vi renoverar badrummet hemma hos oss. Ja, ni är inte förvirrade för att vi bor någon annanstans, det där verkar inte bekomma er, men jag tänkte mest på det där med borden och det konstiga som ligger på dem.

Det kallas duk.

Dem har man på bordet för att det är snyggt.

Typ.

För de har ingen praktisk betydelse.

Ni har nästan aldrig sett sådana tidigare för vi har ju typ inga hemma. Det finns en anledning till det. Småbarn, mat och dukar är nämligen ingen speciellt lyckad kombination – av två anledningar: dels så har ni en tendens att kladda ner omkring er vilket gör att det här som vi kallar duk blir skitig varje gång, dels så är det här som vi kallar duk väldigt bra att greppa och dra i vilket inte är positivt för alla (ömtåliga) saker som står på bordet och som följer med om man drar och som åker ner i golvet om man drar tillräckligt mycket.

Farmor envisas ändå med att det ska ligga en duk på matbordet (jag brukar ta undan dem när jag har chansen…).

Någonstans är det väl kul att ni också får uppleva det här med duk – att ni har fått se sådana på riktigt och inte bara höra om dem ryktesvägen. Passa på att kolla in dem, fläcka ner dem (farmor sa att det bara var att tvätta) och dra i dem (men inte för mycket), för när vi flyttat hem igen så lär ni inte se några spår av dukar längre.

Så ni vet.

Med Vänlig Hälsning,
Er duk-ratande pappa

Pizzakväll hemma hos farmor och farfar igår – och då lyckades Ebba och Ruth att, exklusive kanterna, pressa i sig en halv pizza tillsammans.

En halv pizza!

Jag käkade inte en hel pizza, men nästan. Så man kan säga att jag åt dubbelt så mycket som Ebba och Ruth tillsammans, men kollar man kilon så väger jag typ 80 kg (fast egentligen 75 kg, men vet i fasen varför alla vågar har fått för sig att mobba just mig) och Ebba och Ruth i runda slängar knappa 25 kilo tillsammans.

Jag väger alltså tre gånger så mycket som Ebba och Ruth – men jag äter bara två gånger så mycket. Det handlar inte om att jag äter lite (en pizza är ta mig sjutton en väl tilltagen portion, och då äter man dessutom nästan alltid för mycket), utan om att Ebba och Ruth äter väldigt mycket.

– Men de växer ju, sa Milla.

Jo, förvisso. De har säkert en högre förbränning och behöver mycket energi för att växa, men ändå. Galet att de kan äta så mycket i förhållande till sin vikt jämfört med mig.

***

Nja, jag växer nog fortfarande. Tyvärr inte på längden, utan snarare på bredden. Men jag tränar kontinuerligt nu, så förhoppningsvis så blir det ordning på den där sympati-graviditeten som pågått alldeles för länge.

***

En halv pizza!

Hade jag ätit så mycket (eller lite…) som jag borde hade det räckt som min middag.

Ruth har blivit våglig på sistone.

Alltså, hon vågar göra saker som hon aldrig gjort innan. Som när vi var på en hamburgerrestaurang för någon vecka sedan (ni på Burger King kan höra av er om ni vill ha ert namn publicerat här, vi kan säkert komma överens) då Ruth själv gick fram till disken och bytte sin leksak, eller häromdagen då hon sprang fram till en dam i kyrkan och frågade om inte Ebba också kunde få en pekbok-bibel, eller så sent som idag då hon åkte ensam med sin farbror till stan för att hämta pizza.

Ruth har ju alltid varit så försiktig innan, varit blyg inför främlingar och personer som hon inte träffar speciellt ofta, uppmanat mig och Milla att fråga saker åt henne – men nu har det liksom vänt helt och hållet. Hon är väldigt våglig och numera blir jag och Milla knappt förvånade längre.

Grejen är att det känns som det här började en speciell dag.

Första april – av alla dagar.

Det var då Ruths kusin hade ettårskalas och Ruth chockade både mig och Milla med att säga ”jag heter Ruth” till för henne okända gäster, och sedan ta i hand. Jag och Milla bara stod där med hakan nere i golvet och undrade vad som hänt med vår lilla tös som brukat gömma sig bakom våra ben när okända människor närmat sig. Från dess har vågligheten vuxit.

Mest är det fördelar.

Fast det gör också att man blir mer vaksam.

Det är lite som att spärrarna släppt för Ruth – nu är hon inte lika försiktig längre, kan springa iväg dit hon inte får eller prata med människor hon kanske inte borde.

Men ja, visst är det mest fantastiskt att hon vågar ta för sig.

Vi har frågat Ebba hur många gånger som helst de senaste veckorna:

– Vad säger kon?

Ebba har inte svarat ”mu” en enda gång. Idag frågade vi henne vad fåret säger… och då kom faktiskt:

– Bä.

Vi blev eld och lågor.

Visst, det lät mer som ba än bä, och hon säger ba även vid tillfällen när vi inte ställer ”vad säger fåret”-frågan, men ändå… vi ställde en fråga om hur ett djur låter och hon svarade faktiskt.

Varje gång hon svarade bä på frågan så klappade vi händerna och jublade – och Ebba strålade av lycka.

***

Hur många gånger vi frågade vad fåret säger? Det säger jag inte, men det var några gånger.

***

Nästa uppdrag:

– Vad säger kon?