… inte.
Ebba alltså.
Hon är inte ens i närheten.
Vi pratade lite idag om när Ruth började gå, hon var ju ganska tidig, med tanke på att Ebba inte är intresserad av att ta ett enda steg ännu. Ebba är stark i benen och står ju om man håller henne i stående läge, och har helt okej balans om man ställer henne i soffan mot ryggstödet då hon står där och inte faller åt sidan, men har inte visat några tendenser på att vilja eller kunna ta ett steg. Hon kan inte stå med stöd av möbler heller, om inte hela magen får stöd – typ alltså att man lutar henne mot något som man typ lutar en stege mot en vägg.
Jag kollade upp när Ruth tog sina första steg på egen hand. Det var på hennes 300:e levnadsdag.
Då hade hon innan dess gått hur länge som helst genom att hålla mig och Milla i en eller två händer.
Ebba har nu levt i 317 dagar – så just när det gäller att gå så tar hon betydligt längre tid på sig än sin storasyster.
Den stora skillnaden?
Viljan, skulle jag säga.
Ruth ville verkligen gå. Hon skulle alltid gå. Från typ sex månader så var vi tvungna att knata runt med henne, för hon ville verkligen inte sitta still. Hon tog ett fast tag om våra fingrar och drog iväg. Ebba vill inte hålla våra fingrar – hon släpper mer eller mindre direkt. Hon visar ingen vilja när det gäller att lära sig gå, och då är det ju svårt att lära sig gå också.
Ebba tar lite längre tid på sig.
Men hon tar säkert igen alla förlorade steg när hon väl börjar knata.