Ruth – eller Ebba för den delen – har aldrig fått ljudleksaker, alltså leksaker som ger ljud ifrån sig.
Det vimlar ju av sådana leksaker. Grejer med knappar, rattar och annat som låter om man är där och pillar är ju omåttligt populära hos barn. Ljud engagerar.
Sedan finns ju den mörka baksidan, det vill säga föräldrarnas verklighet bland ljudleksaker vilket är anledningen till att vi inte berikat våra barns liv med just ljudleksaker. Alla de här ljuden gör ju föräldrar knäppa. Barn älskar ju att repetera saker dessutom, så får de fatt i en ljudleksak som de gillar – ofta med bara ett enda ljud – kan man ge sig fanken på att de kommer använda den ohälsosamt mycket.
Som sagt så har Ruth inte levt i en hemmavardag med ljudleksaker – men det vet i sjutton om det inte skapat ett uppdämt behov av just ljudleksaker.
Varje gång vi går in i en leksaksaffär så springer Ruth nämligen till bebisleksakerna som man kan trycka på så att de låter. Varenda gång. Fortfarande. Trots att hon, tre och ett halvt år gammal, borde vara mer intresserad av andra leksaker.
Hon liksom bara måste trycka och lyssna hela tiden.
Som om vi tryckt ner ett behov som hon inte fått utlopp för – eller så tycker hon helt enkelt att det är roligt att trycka på ljudleksaker eftersom hon inte har några hemma.
Men nej, vi kommer inte skaffa några ljudleksaker trots detta.
De gör föräldrar knäppa – och jag och Milla är redan tillräckligt knäppa som vi är.
***
Jo, Ebba fick faktiskt en ljudleksak av min lillebror, en boll med en knapp på som spelar olika sånger. Fast ja, det var ju Ruth som lekte med den mest i början. Så klart.
Det är den enda ljudleksaken vi har.