Månadsarkiv: maj 2017

Annons

R, U, T, H

Idag hände det:

Ruth skrev själv RUTH på datorn. R, U, T, H. Hon kan redan sina bokstäver och har kunnat skriva sitt namn om man bokstaverat för henne, men nu körde hon det helt själv. Fantastiskt så klart.

Hon är väldigt intresserad av bokstäver, har lärt sig många av dem – de stora bokstäverna i alla fall – och gillar att sitta och skriva på datorn ibland. Hon kan skriva Jonas, Camilla och Ebba också om man bokstaverar för henne.

Ja, hon kan alla bokstäverna i våra namn – utom I, som hon verkar ha förbaskat svårt att ta in. Varje gång får jag förklara att det är det där raka strecket.

Men det sitter säkert snart också.

***

Fast ja, Ruth har lite svårt att hålla isär saker, men det är kanske inte konstigt med tanke på att hon bara är tre och ett halvt år. Hon skulle skriva farfar men ville då börja med E eftersom farfars namn börjar på E, men hon ville ändå skriva just farfar. Att hon skulle börja med F hade hon väldigt svårt att acceptera, för E är ju farfars bokstav.

***

Milla sa att vi måste lära Ruth att skriva bokstäverna på papper också. Hon har en poäng. Samtidigt är den digitala tekniken fantastisk som inlärningsinstrument – dels att bara skriva på tangentbordet, dels de bokstavsappar som jag laddat ner i telefonen och som Ruth sitter med ibland. Hon suger i sig allt som en svamp. Men visst, det är ju en fördel om man kan skriva bokstäverna för hand också, även om man får vara ärlig och säga att man inte skriver för hand speciellt ofta längre (det är väl inköpslistan till affären, typ).

***

Undrar vad Ruth skriver på egen hand härnäst?

Annons

Lång

Människor som ser Ruth eller Ebba sällan brukar ofta utbrista ”vad stor hon har blivit” när de väl träffar flickorna. Det där är ofta inget man säger bara för att man förväntas säga det, för om man inte sett ett barn på en eller två månader så brukar det ha hänt enormt mycket.

För en annan som lever med barnen varje dag så är inte all utveckling lika tydlig. Utveckling som långsamt smyger sig på blir snabbt en självklarhet som man inte reflekterar speciellt mycket över.

Visst har man tänkt på att Ruth blivit stor många gånger, men det har liksom varit en generell tanke när man tänker tillbaka på hur hon var som liten bebis.

Men ibland får man en rejäl hammare i skallen.

Då man själv tänker ”vad stor hon har blivit”.

Som häromdagen när Ruth kunde tvätta händerna vid tvättstället utan att stå på en pall. Jag blev helt paff. När hände det där? Visst, hon stod på tå och nådde precis fram, men ändå. Det har känts så givet att hon behöver en pall för att nå, men helt plötsligt så behöver hon inte det. Bara så där.

Hon har verkligen blivit lång.

***

Fast ja, tillräckligt lång för att åka allt på Liseberg är ju Ruth inte. Där måste man vara 110 centimeter. Ruth är väl typ knappa metern, skulle jag gissa. Fast ja, det har ju sina fördelar att vara under 110 centimeter också – inträdet blir nämligen gratis.

***

Ruth är så lång nu att vi snart måste dra ut hennes växasäng och köpa en ny madrass.

Galet.

Annons

Lecitin

Jag har en ljus framtid.

Jag käkar nämligen en massa lecitin – och det kommer göra underverk med min kropp, enligt den här texten som jag hittade och saxade ut :

”Lecitin är vitalt för att nära och vårda vår benmärg, hjärna, lever, samt vårt hjärta och nervsystem. Det hjälper även till att förbättra minne och koncentration.”

Varför jag käkar det?

Det är inte frivilligt. Eller ja, det beror på hur man ser det. Ruth vill äta ägg varje morgon, men hon vägrar att äta äggulan. Det innebär att jag får skala bort all äggvita och ge henne, samtidigt som jag själv får äta upp äggulan – och den innehåller just lecitin. Visst, jag kunde ju slänga äggulan, men så fungerar inte jag som har väldigt svårt att slänga riktig och ätbar mat (vilket också är en bakomliggande orsak till min ihållande sympati-graviditet, eftersom jag ofta äter upp den mat som Ruth inte äter upp). Det är inte för att jag är snål utan för att det känns som så otroligt slöseri.

Men att käka äggulor i överflöd verkar ju inte vara farligt.

Inte om det vårdar benmärgen, hjärnan, levern, hjärta och nervsystem, samt förbättrar minnet och koncentrationen. Låter ju snarare som värsta mirakelkuren.

***

Ja, jo, min svägerska bad ju mig att slänga ett knippe saltpåsar på en icke namngiven hamburgerrestaurang häromdagen, men då tog jag dem och la tillbaka dem. Hon tyckte nog jag var lite knäpp. Kanske snål. Men jag tyckte det var onödigt att slänga något som kunde användas bättre av någon annan istället för att ligga på random sopberg. För att förklara varför jag äter äggulan, alltså.

***

Äggula är ganska gott.

Det blir ännu godare när man tänker på vilka underverk det gör.

Annons

Världens bästa mamma

Ruth och Ebba,

Idag är det mors dag och då är det ju värt att påminna er om att ni har världens bästa mamma.

För det har ni faktiskt.

Ni har henne att tacka för mycket.

Hon fick gå två tuffa kamper för att ni skulle komma till världen. Två graviditeter på nio månader präglade av illamående, sömnlösa nätter, brännande hals, kånkande på en massa extrakilon toppat med utpressning av era kroppar på tre, fyra kilo genom en minimal öppning, uppföljt av månader av amning, ömma bröst och sönderhackad nattsömn.

Hon har gått igenom mycket för er skull.

Men det var värt det – eftersom resultatet blev ni.

Visst, hon har lite trubbel med närminnet ibland, lokalsinnet har sina brister, hon är väldigt envis när det gäller att saker och ting ska ske på hennes vis, och det finns några andra skavanker, men det är bara bisatser i er fantastiska mamma som satt er till världen, som varit vid er sida hela livet och som älskar er mer än något annat.

Er mamma är ett levande barnlexikon som vet precis hur barn fungerar, kan känna av vad som är rätt eller fel, som ger er de bästa förutsättningarna som finns.

Som sagt:

Ni har världens bästa mamma.

Annons

Liseberg

Liseberg idag. Vi var totalt tre småbarnsfamiljer. Då blir det som det blir.

10.30 Avfärd.

11.00 Portarna slogs upp på Liseberg – och vi hängde (nästan) på låset.

11.05 Raka spåret till attraktionerna för barn – och åkte ett snurrande flygplan, ja typ en vanlig karusell, två gånger.

12.20 Mot maten – vilket blev på en snabbmatsrestaurang med enorm kö, enorm väntetid och där de tillhandahöll en enda barnstol (som jag så klart la beslag på).

13.30 Lämnade snabbmatsrestaurangen och tog oss upp på höjderna.

14.05 Åkte en karusell – en sådan där klassisk som går extra långsamt med hästar som går upp och ner ännu långsammare.

14.40 Åt glass.

14.55 Tog oss ner från höjderna, letade oss till barnattraktionerna och åkte en liten vattenbana.

15.30 Milla, Ruth och mormor ställde sig i världens längsta kö för att åka världens kortaste bana med en bil med cykelpedaler (!).

16.20 Lek på lekplatsen.

17.05 Lämnade Liseberg.

18.00 Hemma!

För att summera: på sex timmar hann Ruth (det var ju hon i vår familj som skulle åka…) åka fem attraktioner samt äta lunch och glass. Det var typ det. Alltså inte ens en attraktion i timmen. När man är tre småbarnsfamiljer så tar allt lite extra tid. Det ska sovas då och då, det ska tröstas här och där, det ska tas omvägar med barnvagnar. Plus att man ska, precis som alla andra, köa.

Som sagt, det blir som det blir.