Månadsarkiv: maj 2017

Annons

Vi har frågat Ebba hur många gånger som helst de senaste veckorna:

– Vad säger kon?

Ebba har inte svarat ”mu” en enda gång. Idag frågade vi henne vad fåret säger… och då kom faktiskt:

– Bä.

Vi blev eld och lågor.

Visst, det lät mer som ba än bä, och hon säger ba även vid tillfällen när vi inte ställer ”vad säger fåret”-frågan, men ändå… vi ställde en fråga om hur ett djur låter och hon svarade faktiskt.

Varje gång hon svarade bä på frågan så klappade vi händerna och jublade – och Ebba strålade av lycka.

***

Hur många gånger vi frågade vad fåret säger? Det säger jag inte, men det var några gånger.

***

Nästa uppdrag:

– Vad säger kon?

Annons

Slampa

Ruth rimmar hela tiden just nu.

Man kan säga att hon rimmar bra, fast kanske inte helt rätt. Hon säger ett riktigt ord – typ mamma, pappa, Jonas, Milla eller något helt annat – och direkt efter säger hon ett (oftast) påhittatat rimord. Typ mamma, lamma; pappa, trappa; Jonas, ponas eller Milla, pilla. Sådär gör hon hela tiden. Som sagt, inte helt korrekta ord alla gånger, men man får ändå berömma hennes förmåga att faktiskt kunna rimma – och sin fantasi när det gäller att hitta på rimord.

Jag tror hon blir en riktigt bra rimmare i framtiden.

Ja, så länge hon håller sig inom ramarna så klart.

För igår körde hon den här:

Lampa, slampa.

Mindre bra, kan man ju säga.

Annons

Hon går…

… inte.

Ebba alltså.

Hon är inte ens i närheten.

Vi pratade lite idag om när Ruth började gå, hon var ju ganska tidig, med tanke på att Ebba inte är intresserad av att ta ett enda steg ännu. Ebba är stark i benen och står ju om man håller henne i stående läge, och har helt okej balans om man ställer henne i soffan mot ryggstödet då hon står där och inte faller åt sidan, men har inte visat några tendenser på att vilja eller kunna ta ett steg. Hon kan inte stå med stöd av möbler heller, om inte hela magen får stöd – typ alltså att man lutar henne mot något som man typ lutar en stege mot en vägg.

Jag kollade upp när Ruth tog sina första steg på egen hand. Det var på hennes 300:e levnadsdag.

Då hade hon innan dess gått hur länge som helst genom att hålla mig och Milla i en eller två händer.

Ebba har nu levt i 317 dagar – så just när det gäller att gå så tar hon betydligt längre tid på sig än sin storasyster.

Den stora skillnaden?

Viljan, skulle jag säga.

Ruth ville verkligen gå. Hon skulle alltid gå. Från typ sex månader så var vi tvungna att knata runt med henne, för hon ville verkligen inte sitta still. Hon tog ett fast tag om våra fingrar och drog iväg. Ebba vill inte hålla våra fingrar – hon släpper mer eller mindre direkt. Hon visar ingen vilja när det gäller att lära sig gå, och då är det ju svårt att lära sig gå också.

Ebba tar lite längre tid på sig.

Men hon tar säkert igen alla förlorade steg när hon väl börjar knata.

Annons

Ljudleksaker

Ruth – eller Ebba för den delen – har aldrig fått ljudleksaker, alltså leksaker som ger ljud ifrån sig.

Det vimlar ju av sådana leksaker. Grejer med knappar, rattar och annat som låter om man är där och pillar är ju omåttligt populära hos barn. Ljud engagerar.

Sedan finns ju den mörka baksidan, det vill säga föräldrarnas verklighet bland ljudleksaker vilket är anledningen till att vi inte berikat våra barns liv med just ljudleksaker. Alla de här ljuden gör ju föräldrar knäppa. Barn älskar ju att repetera saker dessutom, så får de fatt i en ljudleksak som de gillar – ofta med bara ett enda ljud – kan man ge sig fanken på att de kommer använda den ohälsosamt mycket.

Som sagt så har Ruth inte levt i en hemmavardag med ljudleksaker – men det vet i sjutton om det inte skapat ett uppdämt behov av just ljudleksaker.

Varje gång vi går in i en leksaksaffär så springer Ruth nämligen till bebisleksakerna som man kan trycka på så att de låter. Varenda gång. Fortfarande. Trots att hon, tre och ett halvt år gammal, borde vara mer intresserad av andra leksaker.

Hon liksom bara måste trycka och lyssna hela tiden.

Som om vi tryckt ner ett behov som hon inte fått utlopp för – eller så tycker hon helt enkelt att det är roligt att trycka på ljudleksaker eftersom hon inte har några hemma.

Men nej, vi kommer inte skaffa några ljudleksaker trots detta.

De gör föräldrar knäppa – och jag och Milla är redan tillräckligt knäppa som vi är.

***

Jo, Ebba fick faktiskt en ljudleksak av min lillebror, en boll med en knapp på som spelar olika sånger. Fast ja, det var ju Ruth som lekte med den mest i början. Så klart.

Det är den enda ljudleksaken vi har.

Annons

Sommarlov!

Ruth kommer nu ha sitt längsta sommarlov någonsin. Ja, sedan hon började förskolan då vilket hon gjorde när hon var drygt ett och ett halvt år.

Eftersom Ruth går allmän förskola och är 15-timmarsbarn (som man är om någon av föräldrarna är föräldraledig, arbetslös eller något annat av samma hemmagående karaktär) så får hon nämligen inte gå på dagis under de tre sommarmånaderna juni, juli och augusti. Eftersom vi (vi och vi…) ska renovera badrummet med start på måndag och därmed kommer vara utan toalett ett bra tag så har vi valt att fly fältet, och därmed slutar Ruth förskolan redan nu – i mitten av maj.

Nu ska hon alltså ha sommarlov i tre och en halv månad.

Om man nu kan kalla att vara ledig från förskolan för sommarlov, för att gå på förskolan är ju ett enda lov. För vad gör man där? Leker med kompisar. Inte speciell påfrestande, misstänker jag (det enda jobbiga jag kan tänka mig är att man ska gå ut varenda dag oavsett väder, och ni som bor i Sverige vet vilket fantastiskt väder vi oftast är belönade med). Ruth hade nog hellre haft kvar sina 15 timmar på förskolan istället för att stövla runt med sina gamla föräldrar i flera månader. Men så är det.

Det blir hennes längsta sommarlov hittills – och kanske kommer vara hennes längsta sommarlov någonsin.

Vilket glassigt liv, alltså.