Alltså, vi har hamnat lite i NEJ-uppfostran och jag vet i fanken om det är så jäkla bra faktiskt.
Jo, jag har ju tidigare berättat om det här med ”inte”-fenomenet. Det finns ju en myt som säger att barn inte hör inte, men så är det så klart inte. Det är snarare så att de hör inte väldigt mycket, eftersom de gillar att göra saker som man inte får göra. Det triggar liksom igång dem.
Ruth lyssnar ju väldigt lite på oss just nu. Hon gör liksom inte saker när vi säger till henne. Som att städa upp sina leksaker, gå och kissa innan vi ska gå till affären, ta på sig kläderna innan dagis och så vidare. Men säger man att hon absolut inte får städa, kissa eller klä på sig – ja, då gör hon det direkt, bara för att hon inte får göra det.
Så vi har, för att tålamodet tryter, hamnat i den här NEJ-uppfostran där vi säger nej Ruth, du får inte äta upp potatisen, du får inte ta på dig skorna, nej du får inte gå och lägga dig. Då gör hon det utan problem.
Det funkar ju – men vad sänder det för signaler?
Ja, det sänder ju signalen att Ruth får göra saker som vi säger att hon inte får göra, vilket ju så klart får konsekvenser för saker hon faktiskt inte får göra – som att stoppa fingrarna i eluttaget, rita på väggen eller kasta sten på gräsmattan. Vi säger nej till allt, men Ruth kan inte sortera vad hon får och inte får göra – hon gör bara allt hon inte får göra, oavsett om det handlar om att gå och lägga sig vid sängdags eller rita fina tuschlinjer på det vita matsalsbordet.
Vi måste upp ur NEJ-träsket känner jag.
Annars kan det här sluta illa.