Alltså, vi har hamnat lite i NEJ-uppfostran och jag vet i fanken om det är så jäkla bra faktiskt.

Jo, jag har ju tidigare berättat om det här med ”inte”-fenomenet. Det finns ju en myt som säger att barn inte hör inte, men så är det så klart inte. Det är snarare så att de hör inte väldigt mycket, eftersom de gillar att göra saker som man inte får göra. Det triggar liksom igång dem.

Ruth lyssnar ju väldigt lite på oss just nu. Hon gör liksom inte saker när vi säger till henne. Som att städa upp sina leksaker, gå och kissa innan vi ska gå till affären, ta på sig kläderna innan dagis och så vidare. Men säger man att hon absolut inte får städa, kissa eller klä på sig – ja, då gör hon det direkt, bara för att hon inte får göra det.

Så vi har, för att tålamodet tryter, hamnat i den här NEJ-uppfostran där vi säger nej Ruth, du får inte äta upp potatisen, du får inte ta på dig skorna, nej du får inte gå och lägga dig. Då gör hon det utan problem.

Det funkar ju – men vad sänder det för signaler?

Ja, det sänder ju signalen att Ruth får göra saker som vi säger att hon inte får göra, vilket ju så klart får konsekvenser för saker hon faktiskt inte får göra – som att stoppa fingrarna i eluttaget, rita på väggen eller kasta sten på gräsmattan. Vi säger nej till allt, men Ruth kan inte sortera vad hon får och inte får göra – hon gör bara allt hon inte får göra, oavsett om det handlar om att gå och lägga sig vid sängdags eller rita fina tuschlinjer på det vita matsalsbordet.

Vi måste upp ur NEJ-träsket känner jag.

Annars kan det här sluta illa.

Jo, jag har ju tidigare berättat att vi försökt lära Ebba att reagera på när vi säger ”var är lampan” när vi sitter vid köksbordet.

Nu fattar hon.

När vi säger ”var är lampan” så tittar hon på lampan.

Visst, ibland kollar hon på lampan fast vi säger något annat, men ändå. Jag tror ändå att hon fattar lite grand. Men hon tittar fortfarande inte på mig eller Milla när vi frågar var pappa och mamma är. Men det kommer säkert snart det också.

Att hon just tittar på lampan kan ju också ha att göra med att det är just en lampa och att den lyser, för hon tittar ofta på lampor. Oavsett var vi är någonstans så söker hon blicken upp i taken för att se på lamporna.

Hon ser ljuset…

Nåja, det är väl inte speciellt ovanligt för barn.

Men äh, det är klart hon reagerar på ordet ”lampa”.

Hon är ju smart, för sjutton.

Hej Ruth,

Jag vill bara meddela att jag skulle vara tacksam om du slutade kasta in leksaker och annat skräp under soffor och andra möbler.

Speciellt pusselbitar.

När jag dammsög igår så gick det jättebra en lång stund. Men sedan tyckte jag att dammsugaren var riktigt seg. Liksom inte sög ordentligt. Jag fick montera isär rören och lysa i dem – och då såg jag att det satt fast damm där. När jag – med ganska mycket våld – väl fått av munstycket så hittade jag anledningen till att det var stopp.

Det satt två pusselbitar fastkilade i röret.

Pusselbitar med knattarna på, så de är ju definitivt dina. Jag och Milla pusslar andra pussel och Ebba pusslar inte alls ännu, så det är ingen idé att du skyller ifrån dig.

Tror sjutton att det inte går att dammsuga med ett halvt pussel som sitter fast i dammsugaren.

Så Ruth, jag ber dig låta bli att skyffla undan massa grejer under möblerna.

Tack!

Med Vänlig Hälsning,
Din Pappa

PS. Jo, alltså, egentligen hade du fått ha hur många saker som helst under soffan för jag skippar gärna att dammsuga, men din mamma vill att vi gör det regelbundet och då blir det så här. Sorry.

Datum: 2017-02-20.

Namn: Ruth.

Händelse: Första dagen som skridskoåkare.

Tidsangivelser:

10.20 Avfärd från hemmet, med fullproppad vagn, för att vara på plats när allmänhetens åkning började 10.30.

10.35 På plats i ishallen.

10.40 Jonas först ut på isen och provåkte.

10.43 Ruth, som utan något gnäll tryckt i fötterna i de nyinköpta skridskorna, kom ut på isen – upprätthållen av Jonas.

10.47 Jonas hade ont i hela kroppen, speciellt fötterna, efter att ha glidit runt med Ruth – som dock tyckte att det var väldigt roligt att åka. Ruth ville dock ha något att hålla i, men tyvärr fanns det bara en ”lära sig åka skridskor”-mojäng att åka runt med, och den var så klart upptagen hela tiden.

10.49 Milla började  ta på sig skridskorna för att åka.

10.50 Ruth ville inte åka mer.

10.51 Lämnade isen.

10.55 Lämnade ishallen.

Sammanfattning:

Tid i ishallen: 20 minuter.

Skridskoåkning: Sju minuter. Typ. Hälften av tiden med skenorna i isen, hälften av tiden i Jonas famn.

Underskrift:

Ruths pappa.

– Det ska jag göra när jag blir mindre, brukar Ruth säga om olika saker.

Typ om saker hon inte får äta eller saker hon inte får göra.

Ja, det är lika konstigt som det låter. Hon menar väl egentligen att hon ska göra saker när hon blir äldre, men det blir liksom fel någonstans på vägen. Hon kan inte skilja på mindre och större, typ.

Eller så tror hon helt enkelt att hon ska bli en bebis igen. Alltså, jag tror ju inte att hon fattat att man blir äldre med åren, det där är ju ganska svårt att greppa, men det vore ju verkligen konstigt om hon tror att man blir mindre.

Som en livs levande Benjamin Button.

Nej, det handlar nog snarare om att hon inte kan skilja på mindre och större.

Men roligt är det.

***

På tal om ålder. Milla berättade för Ruth att man blir rynkig när man blir gammal. Då sa Ruth att gammelmormor är skrynklig – och la till att det berodde på att hon badat för mycket. För då får man ju skrynkliga fingrar.

***

Fast, ja, man blir ju lite mindre när man blir jätte, jättegammal. Det kanske är det Ruth menar med ”det ska jag göra när jag blir mindre…”.