Jo, jag försöker ju gå ifrån den här NEJ-uppfostran nu.
Så jag försöker byta argumentationsteknik – och nu har jag hittat en teknik för kissandet.
Ni vet hur det är. En treåring blir alltid kissnödig när man står in någon trång jäkla butik utan offentlig toalett, där man får lämna allt för vind och våg för att försöka hitta någon sällsynt toalett, och där det brukar sluta med att man står i någon källare på McDonalds eller har mutat sig in på biografen. För att undvika det där så försöker man ju får sin unge att kissa innan man ger sig ut på stan, men det är minsann inte det enklaste. Då är de inte kissnödiga och kommer absolut inte, på hedersord, att bli kissnödiga på stan – vilket de så klart alltid blir.
För att lösa det där så har jag hittills kört med NEJ-uppfostran. Sagt att Ruth absolut inte får kissa innan vi går, vilket gör att hon springer och kissar direkt. Effektivt för stunden men inte smart i längden eftersom Ruth lär sig att göra saker hon inte får, vilket inte är så lyckats den dagen man säger att hon inte får rita på väggen eller kasta mat på golvet, vilket hon då kommer att göra.
Men nu har jag löst kissandet.
Jag säger nämligen att toaletten är törstig (kiss) eller hungrig (bajs) och det har funkat varje gång hittills. Ruth älskar att mata toaletten (ja, jag vet att detta låter äckligt och absurt, men vad sjutton… det funkar ju!).
Framförallt har jag kommit runt NEJ-uppfostran.
Tyvärr funkar ju inte samma argumentation när det gäller att ta på sig kläderna. Så där måste jag komma på något helt annat.