Månadsarkiv: februari 2017

Annons

Mata toaletten

Jo, jag försöker ju gå ifrån den här NEJ-uppfostran nu.

Så jag försöker byta argumentationsteknik – och nu har jag hittat en teknik för kissandet.

Ni vet hur det är. En treåring blir alltid kissnödig när man står in någon trång jäkla butik utan offentlig toalett, där man får lämna allt för vind och våg för att försöka hitta någon sällsynt toalett, och där det brukar sluta med att man står i någon källare på McDonalds eller har mutat sig in på biografen. För att undvika det där så försöker man ju får sin unge att kissa innan man ger sig ut på stan, men det är minsann inte det enklaste. Då är de inte kissnödiga och kommer absolut inte, på hedersord, att bli kissnödiga på stan – vilket de så klart alltid blir.

För att lösa det där så har jag hittills kört med NEJ-uppfostran. Sagt att Ruth absolut inte får kissa innan vi går, vilket gör att hon springer och kissar direkt. Effektivt för stunden men inte smart i längden eftersom Ruth lär sig att göra saker hon inte får, vilket inte är så lyckats den dagen man säger att hon inte får rita på väggen eller kasta mat på golvet, vilket hon då kommer att göra.

Men nu har jag löst kissandet.

Jag säger nämligen att toaletten är törstig (kiss) eller hungrig (bajs) och det har funkat varje gång hittills. Ruth älskar att mata toaletten (ja, jag vet att detta låter äckligt och absurt, men vad sjutton… det funkar ju!).

Framförallt har jag kommit runt NEJ-uppfostran.

Tyvärr funkar ju inte samma argumentation när det gäller att ta på sig kläderna. Så där måste jag komma på något helt annat.

Annons

Syskonkärlek

Nu hoppas jag inte att jag jinxar något här, men det är helt fantastiskt att det inte finns någon avundsjuka mellan Ruth och Ebba. Som Milla sa, man kan ju inte säga till Ruth att älska sin syster utan det är något som måste finnas där, men Ruth älskar verkligen sin syster.

Hon gosar med henne, pussar på henne, vill hjälpa henne och leker med henne.

Idag badade de tillsammans i badbaljan i duschen också. När fjorton kilo Ruth och knappa nio kilo Ebba tar plats i den där baljan så blir det inte så mycket plats kvar – men de verkade trivas utmärkt ändå.

Visst, till slut sa Ruth att jag skulle ta upp Ebba eftersom hon skvätte, och ibland vill Ruth att jag ska flytta på Ebba när hon är i vägen – men det är ju helt okej. Hon puttar, slår eller skriker inte åt Ebba, utan hon ber snarare om egentid, och det måste man ju acceptera.

Det enda är att Ebba inte får ha Ruths grejer alla gånger. Om Ebba leker med en sak som Ruth vill leka med, som hon anser är sin, så kan hon rycka den saken ur händerna på Ebba.

Men det är den enda formen av kontrovers – nej, vi kan ju knappast kalla det bråk – som jag upplevt mellan systrarna.

Och den kontroversen kan man ju helt klart leva med.

Så underbart att systrarna verkar älska varandra och varandras sällskap så.

Annons

Pulkan

Kommer ni ihåg vad jag skrev i samband med att Ebba blev sju månader? Jo, jag googlade som brukligt vad bebisar i den åldern ska kunna och göra – och då kom ju den här skrällen upp mitt bland allt:

Nu har babyn blivit stort nog att kunna ligga i pulka. Med en pulka kan hela familjen komma ut på skidor och få en trevlig naturupplevelse, men du bör iaktta vissa försiktighetsåtgärder för att förhindra att barnet blir nedkylt.

Då skrattade jag.

Men sedan, så här ett par veckor i efterhand, kom jag på att vi ju faktiskt låtit Ebba åka pulka.

Undrar om det där stycket, som faktiskt påpekade att bebisar på sju månader är mogna att åka pulka, hade etsat fast sig i bakhuvudet. När vi var och åkte skidor med Ruth första gången så köpte vi ju loss en bebispulka som Ebba hade under den dagen.

Hon började storgråta första gången jag satte henne i den, men när Milla sedan satte henne där så gick det hur bra som helst, och efter en stund verkade hon tycka det var hur skoj som helst att åka pulka. Eller ja, åka och åka… åker man pulka på riktigt så ska man ju kasta sig ut för en backe, men hon gled bara runt i mitt måttliga promenadtempo. Men ändå.

Och vi tog fasta på att ”iaktta vissa försiktighetsåtgärder för att förhindra att barnet blir nedkylt”.

Ebba hade kläder på sig.

Annons

Vem är den skyldige?

Ruth har utökat sin repertoar av av icke lämpliga ord att säga till människor när hon blir arg. Eller när hon vill skratta själv, kan tilläggas.

En lista som tidigare innehållit:

Bajskorv.

Skitunge.

Men som nu också innehåller:

Snorvalp.

Jag har ingen aning om vem som har lärt henne det ordet för jag har då aldrig sagt det. Inte Milla heller. Till och med Ebba säger (nåja…) att hon är oskyldig. Så jag frågar:

Vem är den skyldige?

Jag har tre misstänkta:

YouTube.

Kompis på dagis.

TV:n.

Vänta bara tills jag får tag på den skyldige…

Annons

Hon kan gå!

Ebba kan gå! Ja, typ i alla fall. Eller hon har tagit ett steg (haha, sorry) mot att faktiskt kunna gå.

När vi ställer henne på benen och uppmanar henne att gå så rör hon faktiskt benen framåt, gör rörelsen för att gå. I början, typ häromdagen, så kunde hon bara röra det ena benet i gå-rörelsen, men nu kan hon göra det med båda benen. Alltså, hon har ju noll balans, men att bara kunna röra benen på rätt sätt är ju ett stort kliv mot att faktiskt kunna gå. Jag menar, vet man inte hur benen ska användas så är det ju svårt att gå.

Så Ebba kan ju gå.

Typ.

Även om hon fortfarande behöver ganska mycket hjälp.

***

Ebba har ju varit ganska bekväm i sitt liv hittills. Inte rullat, inte hasat sig, inte backat. Hon har varit nöjd med att bara sitta där hon sitter och lattja med prylarna inom räckhåll. Men nu har det börjat hända lite saker. Ebba kan snurra på mage, kan backa lite, har försökt hasa sig framåt lite. Snart är hon nog inte så orörlig längre.