Månadsarkiv: januari 2017

Annons
Annons

Ett yellow paraply

En helt vanlig dag i ett liv med en treåring.

Jag, Ruth och Ebba var iväg under eftermiddagen, först i leksaksaffären och sedan i mataffären. Båda ungarna somnade i mataffären, så det gick smidigt att handla och sedan knatade jag hem, gladlynt. Ebba vaknade på vägen hem och var glad – men Ruth vägrade så klart att vakna. När jag kört in vagnen och tog av henne filten så började hon skrika att filten skulle tillbaka – och då fick det bli så.

Efter att jag tryckt in all mat i kylskåpet så sa jag till Ruth att vi skulle fika. När jag väl fick liv i henne så skrek hon att hon skulle ha kex. Vi har inga kex, replikerade jag. Efter några minuter gick hon med på att ta en macka, men skulle inte ha något på. När hon väl fick en macka utan något på, så skulle hon ha något på. Jag frågade vad, men hon sa att det skulle vara hemligt.

Jag gillar att skoja lite, så jag fixade en macka med smör, ost och gurka – hon älskar gurka – och satte också dit ett blått drinkparaply för att göra det hela roligare. Hon blev hur glad som helst när hon såg mackan, humöret vände på en femöring och hon skrattade.

Men humör vänder snabbt åt flera håll.

Vi gick in med mackan i vardagsrummet och då – som en blixt från klar himmel – så skrek Ruth rakt ut, drämde ner tallriken med mackan i golvet, slog sönder paraplyet och började gråta och skrika om vartannat. Jag frågade vad det var, och då skrek hon att det måste vara ett yellow (ja, hon kan lite engelska ord) paraply. Jag sa att vi bara hade ett paraply, och då blev hon fly förbannad – så jag tog bort mackan och ställde den i köket, sedan satte jag mig i vardagsrummet med min egen macka. Ruth ställde sig i köket och skrek pappa och yellow paraply i vad som kändes som en evighet.

Helt plötsligt så small det också.

Då hade Ruth tagit en tallrik från sitt leksakskök och drämt den rakt i golvet så den gick i tusen (nåja…) bitar. Då blev jag faktiskt arg, frågade vad sjutton hon höll på med och då klämd hon fram ett ynkligt förlåt och sa att hon ville ha ett yellow paraply. Jag förklarade att man absolut inte får ett yellow paraply när man skriker non stop, har haft sönder ett blått paraply och krossat en porslinsskål i golvet. Då skrek hon igen. Jag förklarade ytterligare en gång. Hon skrek igen. Jag förklarade en tredje gång. Hon skrek igen.

Då gick jag och satte mig i vardagsrummet och fortsatte äta macka. Ruth fortsatte skrika.

Till slut lugnade hon sig, kom och satte sig med oss i soffan, och ville ha sin macka. Sedan bad hon återigen om ett yellow paraply, och när vi sa nej så bröt hon ihop igen, skrek och gormade. Jag förklarade en fjärde gång varför hon inte fick något yellow paraply, hon såg ut att förstå. Sedan frågade hon efter ett yellow paraply igen – och började skrika när hon fick ett nytt nej.

Hon är envisare än sin mamma, och det säger inte lite.

En timmes krig för ett litet yellow paraply.

En helt vanlig dag i ett liv med en treåring.

Annons

Världens bästa mamma

 

Hej Milla,

Stort grattis på födelsedagen!

Jag tänkte bara påminna dig om att du är världens bästa mamma.

Jo, det är du verkligen. Världens bästa mamma. Innan man blir förälder så vet man inte hur man kommer att vara som förälder och man vet ännu mindre hur ens partner kommer vara som förälder – men du har verkligen blivit världens bästa mamma till mina barn. Jag har förvisso inget att jämföra med, men jag träffar ju andra föräldrar, barn och familjer och varje gång förstärks känslan av att vi har den perfekta familjen och att jag inte skulle kunna tänka mig någon annan mamma till mina barn.

Jag är fortfarande chockad och förvånad över hur mycket du vet om barn, bara så där. Jag visste ingenting innan jag blev pappa och vet fortfarande knappt någonting eftersom du är en levande google-sökning när det gäller vad och vad man inte ska göra med barn, så jag behöver liksom bara följa med i flowet. Jag vet i fasen hur det hade gått om inte du hade haft koll på allt.

Du är en fantastisk förebild för barnen med din kärlek och din närhet, men har en balans med att också skapa rutiner, regler och uppfostra barnen, vilket minsann inte är det enklaste. Jag har ju tendensen att välja den enkla vägen, ta de enkla besluten här och nu, men som kanske inte är den bästa strategin – utan barn mår bra av ramar och rutiner, och de skapar du. Det är jag enormt tacksam över.

Jag vill bara säga att jag aldrig kunde ha fått en bättre mamma till mina barn.

Och du.

Åldern är bara en siffra.

Vi är fortfarande unga och fräscha.

Med Vänlig Hälsning,
Din fästman

Annons

Spaghetti

Man slutar aldrig att häpnas när man har barn.

En annan, som nu nått en respektabel ålder, springer ju runt i sitt ekorrhjul och gör saker som man alltid har gjort dem. Alltså, man uppfinner ju inte hjulet på nytt när man ska göra saker precis. Jag menar, ska man koka kaffe så använder man kaffekokaren, ska man skruva en skruv så använder man skruvmejseln, ska man dammsuga så använder man dammsugaren. Det är ju helt logiskt, man använder prylar som är framtagna för att göra vissa saker för att göra dessa saker. Men fan vad tråkigt det är egentligen.

Därför är det så befriande att se barn och deras fantasi.

Som Ruth nu, som älskar att leka i sitt kök, röra i grytorna, duka fram mat.

Lyssna på detta:

Häromdagen så ritade hon långa streck på ett papper. Sedan hämtade hon en sax och klippte ut varje streck. Inte nog med att linjerna var väldigt raka (för att vara en treåring) och klippningen var nästan rak (för att vara en treåring), hon klippte inte sönder ett enda streck. När hon var klar så hade hon långa pappersremsor med ett streck på varje.

Vad det var?

Spaghetti!

Helt fantastiskt. Hade Ruth bett mig om att få lite spaghetti att leka med så hade jag sagt ja, sprungit in till skåpen och grävt fram några riktiga spaghettipinnar och låtit henne leka med dem. Men istället så skapade hon alltså helt egna, på sitt sätt. Fantastiskt kul, härlig fantasi – och så fantastiskt gjort. Att min första tanke var ett leka med riktig spaghetti är ju så tråkig – det är ju roligare att använda fantasin och skapa själva.

Det borde man anamma mer själv, faktiskt.

Alltså, ni som inte är föräldrar kanske tycker det här låter helt befängt, att bli begeistrad över att en unge med snor i näsan klipper pappersremsor med ett streck på och leker att det är spaghetti, men ni som är föräldrar vet vad jag surrar om, och får kanske till och med – som jag när jag plitar ner de här raderna – en tår i ögonvrån av stolthet över vad ens barn gör.

Nu ska jag gå och äta spaghetti.

 

Annons

Kontrollbehovet

 

Hej Milla!

Det ska bli skoj att dra på föreställning ikväll, få ett par timmar för oss själva, och det var ju schysst av din mamma att komma hit och ta hand om barnen under kvällen. Det ska nog gå bra. Ibland vill de sova när vi vill det, ibland vill de inte, men det löser nog mormor.

Jo, det var ju just det.

Det löser mormor.

Som du vet så har jag ju inga problem med att lämna stället ett par timmar, men du sitter ju på ett ganska bastant kontrollbehov – men vi pratade ju igår om att du skulle försöka släppa på det ikväll och låta mormor ta hand om det här helt och hållet.

Jag tycker det låter som en klok idé.

Därmed kan vi ju skippa att skriva en handbok med regler och förordningar kring barnen, slopa att skriva ett tidsschema över allt som ska fixas där och då under kvällen, inte lägga fram exakt den pyjamasen som vi tycker att barnen ska ha på fredagskvällar – utan låta mormor fixa det där. Det löser hon galant. Jag tycker inte ens du behöver sätta något sms-krav på fem textmeddelanden i timmen om barnstatusen, faktiskt. Det är ju bättre att mormor textar om det skulle vara något – istället för att hela tiden rapportera om ingenting.

Eller vad säger du?

Med Vänlig Hälsning,
Din fästman

PS. Jo, du vet ju om ditt kontrollbehov. Du har koll på allt kring barnen. Mycket bättre koll än mig, som mest glider med vid sidan om. Du sa någon gång att ditt kontrollbehov kanske inte varit lika stort om jag hade haft lika bra koll, men så funkar det ju inte. Oavsett om jag hade haft koll eller inte, så hade du haft samma kontrollbehov. Så är det bara. Faktiskt.