Månadsarkiv: december 2016

Annons

Det kan jag lova

Nyårslöften är inte min grej. Skapar bara massa tvång.

Men i år vågar jag lova en sak:

– Jag ska gå mer under 2017.

Det är ett ganska harmlöst löfte. 2017 lär nämligen bli det år då vi går från ett gående barn till två gående barn. Året då vi gående vuxna går från numerärt överläge till likaläge med antalet gående barn. Det kommer bli en hel del mer spring, i alla lägen, nu när vi båda – jag och Milla alltså – kommer ha ett barn var att jaga när de springer bort, spela fotboll med eller försöka organisera när det krävs. Det kommer krävas en helt annan uthållighet och fysik, för det kommer bli betydligt mer motion.

Men det är bra. Vardagsmotion är det bästa.

***

Ruth tog sina första steg redan efter tio månader. Jag har en aning om att Ebba kommer ta lite mer tid på sig, men jag vet inte säkert. Hon kommer vara tio månader i början av maj, och det hade ju inte varit helt fel om hon började knata lite då eftersom det är typ då som sommaren börjar knacka på dörren. Tänk att få ta sina första steg ute i det gröna.

***

Gående barn, ja. Under vintern, mycket tack vare dagis, så har Ruth äntligen lärt sig att trampa – så hon kommer säkert glida runt på sin trehjuling i vår och sommar. Då hjälper det inte att gå för att komma ikapp – då lär jag få springa. På tal om motion, alltså.

***

Gott Nytt År!

Annons

Små barn, små problem…?

Alltså, hur ofta får man inte höra klyschan små barn små problem, stora barn stora problem. Ja, klyschan, för det tror jag det är. Jag vet ju inte så klart eftersom jag bara har småbarn och har inga stora barn att relatera till, men jag förstår inte hur det kan vara ”jobbigare” med stora barn.

Jag menar:

Stora barn går på toaletten själv. Med små barn ska det saneras rumpor, hanteras kärnavfall (läs: blöjor), köpas extra sopkärl för att få plats med alla blöjor – och är det inte blöjor så ska man vara med i badrummet, torka rumpan, få ungar att tvätta händerna (det är fasen inte det enklaste, kan jag meddela).

Stora barn äter med kniv och gaffel. Små barn, efter amningen, är inte speciellt bra på det där utan maten flyger och far, hamnar överallt där det är möjligt – och omöjligt – förutom i munnen. Det äts med fingrarna – samma fingrar som sedan rättar till frisyren. Det saneras händer i tid och otid.

Stora barn kan klä på sig själv. Hos små barn finns en avig inställning till att ta på sig kläder. Det skriks, sparkas och värjs, kläderna ska helt enkelt inte på. Hos riktigt små barn, som Ebba, så får man noll hjälp när det ska träs på kläder – man får vrida, vända, dra, rycka och knäppa en miljon knappar, något som tar tid.

Stora barn kan gå själv. Små barn, riktigt små barn alltså, kan inte gå utan det ska användas vagnar, selar och armar. Vagnen som man släpar på hela tiden, in och ut i huset, in och ut i bilen, in och ut i affärerna. När barnen är lite större, fast små, och kan gå – så orkar de inte gå så långt, så det ska ändå åkas vagn. Dessutom ”försvinner” benen då och då – speciellt för Ruth, som brukar säga: ”jag har inga ben” – vilket gör att man måste bära ungarna.

Stora barn kan förstå. Små barn förstår inte varför man inte kan äta 27 pepparkakor på en gång, varför man inte kan äta pommes frites varje gång, varför man inte kan köpa alla leksakerna i affären, varför man måste jobba ibland, varför man blir sjuk.

Så vad sjutton är problemen med stora barn?

De skiter själva, äter själva, klär på sig själva, kan gå själva och har (för det mesta, hoppas jag) lite sunt förnuft innanför skallen.

Just det.

 

Annons

”Jag vill inte bo här mer”

Idag så satt Ruth vid matbordet och sa:

– Hur länge ska vi bo här?

Jag och Milla såg på varandra, förvånade. Sedan sa vi att vi skulle bo här länge. Då sa Ruth:

– Jag vill inte bo här mer.

Jag och Milla såg frågande på varandra igen och frågade sedan varför.

– Vi bor för långt ifrån.

Sedan fick vi inte ur henne så mycket mer, förutom när vi ställde ledande frågor. Vi har ju bott hos hennes mormor i några dagar över jul, så vi frågade om det var för långt till mormor, och då sa hon ja. Men om det var det hon menade från början har jag ingen aning om.

Ändå fascinerande att hon bara liksom får för sig något sådant där. Hux flux, från ingenstans, där vid matbordet.

Oavsett: hon är inte redo att flytta hemifrån ännu. På länge.

Annons

Nattugglan

Ebba har ju tidigare sovit fantastiskt på natten. Ett tag sov hon sex, sju timmar i sträck, bara så där. Sedan började hon vilja amma två, tre gånger per natt, men sov ändå bra mellan varje utfodring. Nu vaknar hon typ varje eller varannan timme och är inte hungrig och somnar så fort man pregar in nappen i munnen på henne, men det är ju sannerligen obekvämt för nattsömnen – speciellt Millas – att hon håller på att vakna så där.

Barn är i sanning levande dokument som man aldrig kan lita på, och nu är frågan varför Ebba håller på att vakna så ofta på natten?

Milla skyller på mig, att jag snarkar och att hon störs av det. Det viftar jag bort så klart, även om jag själv inte hör hur jag snarkar och kan misstänka att det är värre än vanligt eftersom jag är förkyld.

Jag skyller på Ebbas egna förkylning, att hon snorar mycket, och att det stör henne och gör att hon vaknar fast hon egentligen är jättetrött.

Eller så skyller jag på att vi varit hos barnens mormor i typ fyra, fem nätter och att den nya miljön – och alla intrycken under dagarna – gör att hon sover mer oroligt.

Sedan kan det väl bero på sjuttioelva andra saker också: glädjen över alla de fina leksakerna hon fick i julklapp, oron över världsläget eller nervositeten kring hur det ska gå för Sverige i JVM i ishockey.

Eller så är det bara så här just nu, av någon okänd barnanledning.

Inatt kanske hon helt plötsligt sover sex, sju timmar igen. Bara så där.

Man kan ju hoppas.

***

Om Ebba nu ska hålla på och vakna så här, så kunde hon väl i alla fall lära sig att stoppa i nappen själv? Det hade underlättat enormt.

***

Nu snackar vi om att flytta ut Ebba från vårt rum och in i Ruths rum. För att se om det hjälper. Ebba har nog inget emot flytten.

Däremot ska det bli intressant att se vad Ruth tycker om hela projektet.

Hon har varit noga med att påpeka vad som är hennes hittills under Ebbas levnadstid, nämligen.

Annons

Bio

Idag skev vi ett nytt kapitel i historien om Ruth.

Hon har nämligen avverkat sitt första biobesök. Nej det blev inte den nya Star Wars-filmen eller någon annan pang-pang-rulle, utan Bamse.

Den var en timme lång, men Ruth lyckades faktiskt – enligt Millas rapporter, för det var hon som var där med henne och mormor – sitta under hela den tiden. Hon frågade väl efter typ 40 minuter när filmen skulle vara slut, men lyckades hålla i hela vägen.

Imponerande.

Det fick i och för sig konsekvenser efteråt. Vi åt på en restaurang i en galleria efter biobesöket, och då sa Ruth att hon var kissnödig två gånger och bajsnödig en gång, men det enda hon ville vara att springa hela vägen till toaletten. När vi väl kom dit så var hon inte alls toanödig. En timmes biofilm hade lagrat alldeles för mycket energi i hennes ben som var tvunget att komma ut efteråt.

Bara logiskt egentligen.

Inte för att det funkar för oss vuxna, en annan brukar ju mest vara trött efter ett biobesök, men barn måste ju få utlopp för sin energi hela tiden. Blir det då ett stopp i utloppet av energi under en period så försvinner inte energin, utan den kommer ut efteråt – tillsammans med den energin som från början skulle ut då. Det blir en faslig massa energi, kan jag meddela.

***

Ebba? Nej, hon får vänta på sitt första biobesök. Hon får ju för sjutton inte ens kolla på teve.

***

Ruth efter biobesöket:

– Nästa gång vill jag gå på bio med dig, pappa.

Så ska det bli, så klart.