Månadsarkiv: november 2016

Tronen

Jo, Ebba fick ju en Bumbostol när hon döptes.

Den har varit kanon. Vi har den placerad på köksbordet så att Ebba kan sitta med oss där när vi äter. Så att hon är på samma höjd. Väldigt trevligt. Vi hade ingen sådan när Ruth var liten och hon fick – precis som Ebba gjorde i början – sitta i sin babysitter på golvet när vi käkade mat, och det kändes både taskigt och opersonligt. Nu är ju Ebba verkligen en del av familjen när vi käkar.

Nej, Ebba käkar ju inte mat ännu, hon käkar mest leksaker – men att sitta tillsammans vid matbordet är ju en viktig social grej. Inte för att hon pratar ännu heller, men hon är ju där i alla fall.

Hon sitter dessutom väldigt bra i den där stolen. Håller upp huvudet fantastiskt bra.

Hon ser ut som en drottning på en tron.

***

Jo, man får pressa i låren i stolen för att hon ska kunna sitta där, men jag tror inte det är så obekvämt för henne. Men det är noll utrymme mellan hennes rumpa och stolen, så mardrömmen är ju att hon skulle få för sig att bajsa när hon sitter där. Då finns ingenstans alls för bajset att ta vägen – utom upp på ryggen.

***

Det finns ett bälte till stolen också, men det har vi inte använt ännu. Ebba är fastkilad i stolen bara av sin kropp, så det känns ganska överflödigt.

***

Varför skaffade vi ingen sådan här stol till Ruth?

Är det redan jul?

Man får ändå ge Ruth att hon är kreativ.

Vi hade uppe kartongen med julpynt för att vi skulle fixa årets julkort med Ruth och Ebba. Det gick finemang.

Men sedan var det ju kört med att bära ner julpyntet igen. Ruth slet kvickt upp ALLT i kartongen, satte igång att pynta med tomtar, ljusstakar och allt möjligt i hela vårt sovrum och i hennes eget rum. Så ja, man kan säga att vi redan har julpyntat så här med exakt en månad kvar till julafton, även om själva pyntningen är koncentrerad till begränsade delar av vårt hem.

Men kreativt jobbat av Ruth, får man säga.

***

Jo, Ruth lyckades ju så klart med att ha sönder en av julgranskulorna. Den var given.

***

Ruth lär sig saker hela tiden. Hon släpade ju fram alla våra tre adventsljusstakar och då passade jag på att lära henne hur man stoppar i kontakten i väggen så att det fungerar. Milla var väl lite skeptisk till hela idén (hon var inte hemma då, men jag berättade så klart) men vad sjutton, någon gång måste ju ungen lära sig det där med sladdar och kontakter så att hon kan bistå med användandet av dammsugaren.

***

Jo, Ruth plockade ju ut ALLA pepparkaksformar också, och tryckte ner dem i sin säng. Det gillade inte Milla. Nu måste allt diskas. Tydligen.

***

Det börjar kännas som att julen närmar sig. I alla fall här hemma.

Nektarin-teorin

Jo, jag har ju nämnt ett antal gånger att det är ett helskotta att få Ruth att klä på sig ibland. Speciellt på morgonen. Speciellt om jag ska göra det. ”Mamma ska göra det” är en ständig fras från Ruth.

Idag sa jag bara: ”Jag är mamma”.

Och då fick jag, hur enkelt som helst, klä på henne. Vad sjutton, liksom? Bara för att jag sa att jag är mamma så fick jag göra det. Det verkar alltså inte spela någon roll om jag är mamma eller inte, det som spelar roll är vad jag säger att jag är. Att jag inte knäckte det tidigare.

Jag borde ha fattat. Nektarin-teorin, ni vet. Ja, för er som inte läste det för ett tag sedan, så skulle ju Ruth prompt ha en nektarin men vi hade ingen hemma. Hon hämtade en clementin istället, kastade den över hela rummet och skrek att hon ville ha en nektarin. Då sa Milla att det var en nektarin, Ruth blev glad och åt upp hela clementinen. Så enkelt det kan vara, liksom.

Så nu är jag mamma.

Hoppas det fungerar imorgon också. Med barn finns ju inga garantier.

***

Jo, jag vet att det är fult att ljuga. Jag var på föräldragruppsträff så sent som igår där vi pratade om just barns självkänsla och hur fel det var att ljuga eftersom man då legitimerar för barnen att ljuga också, och det gäller även vita lögner. Jag sa det till Milla.

– Äh, det är bara lite rollspel, sa hon till mig.

Okej, skönt att höra.

Tills Ruth snappar upp samma argument, vill säga.

***

Att det ska vara så in i helskottas komplicerat att bara klä på sig. Att det kan vara så himla enkelt att vara mamma.

Lika som bär

Alltså, ibland kan man bli fruktansvärt irriterad och frustrerad som förälder. Speciellt om man har en treåring som absolut inte ska göra som man vill, som ställer sig helt på tvären och där det inte spelar någon roll vad man gör för det blir ändå inte rätt.

Man undrar om man gjort något fel med uppfostran, om man är en usel förälder eller om man bara har en asjobbig unge.

Då är det rätt skönt att se att andra föräldrar sitter i samma situation.

Ruth har ju en kompis som hon brukar leka med. Det skiljer bara några veckor i ålder mellan dem. När man ser kompisens reaktioner på vissa saker och situationer, så känner man igen sig helt och hållet. När det gäller beteendet så är de lite lika som bär, faktiskt. Kompisen får oväntade och oprovocerade utbrott, har ett humör som svänger på en femöring och när väl stubinen är tänd så är det ta mig sjutton nästan omöjligt att få ungen att lugna ner sig – precis som det är med Ruth, alltså.

De reagerar precis lika fast de inte träffas så ofta (kanske någon gång i veckan), fast de går på olika dagis, fast de har olika föräldrar som uppfostrar dem. Att två barn i samma ålder agerar precis likadant trots olika miljöer beror antingen på att de är förbannat lika – eller att barn i den här åldern helt enkelt beter sig så här, att det är en del av utvecklingen.

Jag tror så klart på det sistnämnda.

Skönt att veta att man inte sitter ensam i båten.

Ordning och reda

Fick en liten minichock idag. Sådana man får titt och tätt som förälder, eftersom barnen har en tendens att överraska hela tiden med sina kliv på utvecklingsstegen.

När jag, Ruth och Ebba hade handlat idag så bad jag Ruth att ställa in den nya handtvålen och de två nya duschkrämerna på badrummet. Sedan hade vi lite bråttom och försvann ut på ett nytt ärende – och jag tänkte inte så mycket mer på det där.

När vi sedan kom hem och jag gick in i badrummet så blev jag överraskad.

Handtvålen var ställd på handfatet, bredvid den gamla. På exakt rätt ställe.

Duschkrämen var ställd i stället i duschen, bredvid den gamla. På exakt rätt ställe.

Men… var ställde hon den andra duschkrämen? Jag frågade Ruth, och hon visade att hon lagt den i skåpet under handfatet – där vi har massa andra flaskor – och förklarade att den var till mamma.

Helt. Otroligt. Galet.

Ordning och reda.

***

Jo, Ruth fick ju typ 50 miniatyrkartonger av kända kartonger att leka med. Det är typ ris, choklad, sås och allt möjligt. De där kartongerna brukar hon bara hiva i någon vagn eller balja. Men nu har hon börjat lägga dem i ordning – snyggt, prydligt och strukturerat – i sin gamla gåvagn. Jag blev helt häpen när jag såg det.

***

Var kom det här ordningssinnet från helt plötsligt?

Hoppas det håller i sig.