Månadsarkiv: november 2016

Annons

Bajsbomben

10 dagar.

Så länge höll sig Ebba från att bajsa den här gången. Helt galet faktiskt. Det är ju bara att tänka sig själv om man skulle vandra runt i tio dagar utan att dumpa last. Nu käkar ju inte Ebba fast föda som vi i och för sig, men ändå. Något knip borde det ha skapat, även om hon kompenserar det med konstant fisande.

Idag levererade hon.

Rejält.

Och hon gjorde det när hon satt i bilbarnstolen.

Av alla de miljoner ställen som hon haft chansen att bajsa på under de tio senaste dagarna, så valde hon att trycka till just i den där förbannade bilbarnstolen. Just det, där hon sitter som ett skruvstäd och där det finns noll utrymme för bajset att ta vägen. Att just där och då skjuta ut en lagrad bajs på tio dagar är att be om trubbel.

Det gick ändå hyfsat. Blöjan klarade det nästan – utom en liten rak, ljusbrun rand på ryggen på bodyn, precis där blöjan tar slut. Det blev en supersanering av Ebba, men hon skitade i alla fall inte ner hela sin omgivning.

Alltid något.

Även om hon valde det sämsta tänkbara stället att leverera på.

Annons

Finbrallorna

Alltså, småbarn och finkläder är ingen bra kombination. Då tänker jag inte bara på finkläderna som småbarnen ska ha på sig – det är ju kört redan när man tänker tanken liksom – utan också finkläderna som man som förälder har på sig när man umgås med småbarn.

Som idag, när jag rotade fram mina nytvättade märkeschinos, som kostade alldeles för många kronor, ur garderoben och tänkte festa till det lite.

Redan vid frukosten så lyckades Ebba både kräkas och dregla på brallorna. De där två fläckarna var inga som dunstade bort, utan de har legat som en skugga på byxorna hela dagen.

Sedan hämtade jag Ruth på dagis och hon vägrade att gå, så jag fick bära henne – och då tryckte hon sina leriga och geggiga megastövlar mot mina byxben. Att det inte blev mer än ett svart streck på byxorna (hur det nu gick till) är inte något annat än ett mirakel.

När vi fikade på eftermiddagen så fick Ruth en macka, och sin vana trogen käkade hon upp pålägget först, och petade sedan loss allt smör med fingrarna och åt det rakt upp och ner. Därefter ville hon leka – och sprang fram till mig och la sina två smöriga händer rakt på knäna, och jag kunde inte värja mig eftersom jag hade Ebba – som just där och då tack och lov varken dreglade eller kräktes, om man nu vill finna några ljusglimtar – i famnen.

Om man säger så här: brallorna är inte lika rena som de var i morse.

Jag vill minnas att försäljaren sa att man skulle tvätta de här brallorna så sällan som möjligt, för att de skulle behålla passformen.

Fan också.

***

Nu åker brallorna i tvätten (igen!) och sedan får de arkiveras i garderoben i sisådär tio år, innan man vågar använda dem igen.

Fast ja, då är väl problemet att kroppen har expanderat så mycket att de inte passar.

Det är ta mig sjutton inte enkelt att vara småbarnsförälder. Om någon nu trodde det.

Annons

Jobb och pengar

Jag: Ruth, nu måste jag gå och jobba.
Ruth: Varför det?
Jag: För att tjäna pengar.
Ruth: …
Jag: Man behöver pengar för att kunna köpa saker. Clementiner, bananer, klistermärken… sådant.

***

Milla: Ruth, varför måste man jobba?
Ruth: För att få pengar.
Milla: Vad kan man göra med pengar?
Ruth: Köpa saker!
Milla: Du är så smart Ruth!
Jag: Jo, så finns det ju något som heter moms…
Milla: Jonte!

***

Jag: Ruth, nu måste jag gå och jobba.
Ruth: Så att du får pengar så vi kan köpa clementiner.
Jag: Precis.
Milla: Ruth, vet du vad jag jobbar med?
Ruth: …
Milla: Jag går ju i skolan. Får man pengar där?
Ruth: Nej.
Ruth: ….
Ruth: Pappa får köpa saker åt dig.

Annons

Den uteblivna kvällarna

Hej Ebba,

Du är verkligen världens snällaste bebis, men just nu vet jag inte riktigt vad du sysslar med på kvällarna. Tidigare har du ju sussat in och krupit ner med John Blund ganska tidigt, men det gäller inte längre. Numera somnar du nio, tio, elva på kvällen.

Det är väldigt sent för små bebisar att vara uppe ska du veta.

Dessutom behöver din mamma och pappa lite egentid och fristad ibland, och det brukar vi ju ha de där timmarna sent på kvällen, när både du och Ruth brukar sova.

Men som sagt, nu sover du inte. Och du vill absolut inte ligga ner heller. Man måste bära runt på dig för att du ska bli lugn, alternativt ha dig sittande i knäet så att du får syssla med något. Så fort vi lägger ner dig i vaggan, soffan eller någon annanstans så börjar du böla. Bara så där.

Skulle du till slut somna i famnen så sover du hur skönt som helst – tills man lägger ner dig i vaggan, vill säga. Då vaknar du direkt, har klotrunda ögon och vill komma upp igen.

Vad är den stora skillnaden mellan att sova i famnen och sova i vaggan egentligen?

Jag menar, hur skönt kan det egentligen vara i en famn? Det blir ju så ohyggligt varmt med allt utbyte av kroppstemperaturer, det blir ju så obekvämt att ligga där bland alla oregelbundna leder och fettvalkar, dessutom lär det inte vara speciellt ergonomiskt. Nej, tacka vet jag en hederlig säng som är sval, skön och utformad för att sova i. Så du, sluta upp med att vakna så fort vi lägger dig i din underbara säng.

Det är ingen som tycker det är roligt.

/Din pappa

Annons

”Du har inte ätit ost”

Jo, Ebbas hud blev ju inte bättre av att Milla raderade bort mjölken ur kosten, så nu har vi även skipppat äggen. Hjälper inte det heller så är det väl troligen bara eksem. Nåväl, det är inte helt enkelt att ta bort mjölk och ägg ur kosten.

En av utmaningarna:

Milla: Får jag ta av dig pyjamasen?
Ruth: Nej.
Milla: Varför det?
Ruth: Du har inte ätit ost!
Jag: Får jag ta av dig pyjamasen?
Ruth: Ja!
Jag: Varför det?
Ruth: Du har ätit ost!